Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vilket ledarskap vill vi ha efter pandemin?

De ledare som skapar störst inflytande är de som förstår sin roll som förebild, inte har mest kunskap om teorier. Att stå för sina misstag och lära sig av dem och förstå att det alltid finns nya saker att lära sig skapar hållbart ledarskap, skriver ledarskapscoachen Annah Thunberg.
Publicerad
Colourbox
Pandemin har gjort det tydligare än någonsin hur viktigt det är att anpassa sitt ledarskap efter människors behov, skriver Annah Thunberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Pandemin har på många sätt visat att ledarskapet är livsnerven i organisationer och nu har det blivit tydligare än någonsin hur viktigt det är att anpassa sitt ledarskap efter människors behov. Om vi ser bortom komplexiteten av att leda i osäkerhet så har pandemin hjälpt oss att ersätta kontroll med inflytande och flytta fokus från oss själva till andra.

 

Det handlar inte längre om vad jag som ledare vill utan vad mina medarbetare behöver för att kunna må bra och nå personliga och organisatoriska mål. Pandemin har gett oss rädsla och oro inför framtiden. Men också en möjlighet att utvecklas och möta våra egna och våra organisationers behov. Som ledare har man så många möjligheter att göra positiv påverkan på andra människor.

Det har också blivit tydligare att vi inte behöver ett nytt ledarskap, vi behöver förenkla det ledarskapet som redan finns. Även om ledarskap är en vetenskap så är det också en del av att vara människa och det är här vi allt som oftast går vilse. Det är dags för chefer att sluta gömma sig bakom ledarskapsteorier och modeller för att istället hitta och använda sitt personliga ledarskap där vetenskap och mänsklighet går hand i hand.

När en ledare har all teknisk kompetens, kunskap och resurser för att uppnå resultat, men inte kan göra den skillnad de behöver, är mer utbildning ofta inte svaret. De behöver något mer personligt. Ledarskapsutveckling är mer än bara utbildning.

De ledare som skapar störst inflytande är de som förstår sin roll som förebild, inte de som har mest kunskap om teorier. Det handlar om att kunna erkänna sina misstag och stå för dem, att våga dela ut ansvar och att förstå att det alltid finns något nytt att lära sig. Som ledare blir vi aldrig fullärda. Ledarskap är en färskvara som regelbundet måste utvecklas och investeras i. Det är här fokus på hållbart ledarskap behöver få sin plats. Hållbart ledarskap handlar inte bara om hur vi leder andra utan också om hur vi leder oss själva.

Grunden är att skapa medvetenhet kring hur man påverkar och påverkas av systemet. En ledare agerar sällan isolerat utan är ett resultat av de erfarenheter och förutsättningar som finns i den egna verkligheten. Hållbara ledare har mod att vilja se sina blinda fläckar, ta emot feedback och ta ansvar för vad hon eller han kan påverka.

Utmaningen är att det krävs en vilja att bryta gamla mönster. Det kommer ställa krav på att ledaren avsätter tid för reflektion, antingen på egen hand eller tillsammans med lämplig stödfunktion. Att investera i och avsätta tid för reflektion och bearbetning av sitt uppdrag och funktion bör vara lika högt värderat vid kompetensutveckling som att fylla på med ny kunskap.

Vi pratar ofta om ledares skyldigheter men sällan om ledares behov. Detta kan vara en av orsakerna till att Previa har presenterat en rapport som visar att sjukskrivning hos chefer på grund av psykisk ohälsa har ökat mellan 2014-2019.

De höga krav och förväntningar chefer har idag bör vara en indikation på hur viktigt det är att uppmuntra chefer att uttrycka och tillgodose sina egna behov för att kunna vara hållbart högpresterande och goda ledare.

Verksamheten är fylld med risker och osäkerheter och det ständigt föränderliga affärslandskapet - från ekonomiska förhållanden och industri- eller marknadstrender, till teknisk utveckling och ständigt skiftande värderingar och prioriteringar. Det innebär att chefer måste anpassa sig till förändringar och utvecklas hela tiden. För att organisationer ska fortsätta att växa krävs det ofta att människorna växer.Låt därför chefers behov få större utrymme som en del av utvecklingen av verksamheten.

/Annah Thunberg, ICF-certifierad ledarskapscoach, Ledarskapscoachen.nu

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD