Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Värna öppenheten mot omvärlden

Under de senaste decennierna förklaras en stor del av den snabba reallönetillväxten i Sverige av en ökad handel med Kina och andra tillväxtländer. Det gäller att värna öppenheten mot omvärlden om det ska fortsätta i den riktningen, skriver forskningsledaren Daniel Lind.
Publicerad
Colourbox
Handeln med omvärlden har gjort Sverige till en högteknologisk nation med högt materiellt välstånd, skriver forskningsledaren Daniel Lind. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sedan millennieskiftet har oron för den internationella handelns negativa konsekvenser i form av högre arbetslöshet och ett växande utanförskap vuxit sig allt starkare i västvärlden. En avgörande orsak till detta är den snabba globaliseringen som har gjort det lönsamt att dela upp industrins produktion i mindre bitar och placera respektive bit i den del av världen där den är mest lönsam.

Den här oron har förstärkts i spåren av finanskrisen 2008-09, Brexit och Trumps tid som USAs president. Inom EU finns också en oro att handel med tillväxtländerna motverkar omställningen till en miljömässigt hållbar ekonomi, därför har EUs nya industripolitik från i våras ett ökat fokus på självförsörjning och importtullar

Handeln med omvärlden har gjort Sverige till en högteknologisk nation

Det finns en hel del viktiga perspektiv i den här oron, men vi får inte tappa bort det grundläggande: det är handeln med omvärlden som har möjliggjort framväxten av Sverige som en liten, högteknologisk nation med högt materiellt välstånd, en utvecklad välfärdsstat och hög livskvalitet. Om alla länder begränsar handeln med omvärlden är Sverige ett av de länder som kommer att drabbas hårdast.

Symbolen för globaliseringskritiken och oron för framtidens jobb utgörs ofta av Kina. Sedan 1990-talet har landet vuxit fram som världens fabrik, men frågan är vad detta har lett till i västvärlden. Senare års forskning om USA visar att en ökad handel med Kina kan förknippas med utslagning från arbetsmarknaden, större sociala problem och ökad politisk polarisering.

För Europa är resultaten mer positiva: ökade exportmöjligheter kompenserar mer än väl för de sysselsättningsförluster som följer av den ökade importen av varor från Kina och många företag har ökat sin innovationsförmåga som ett svar på den tilltagande konkurrensen.

En stor del av den snabba reallönetillväxten i Sverige förklaras av en ökad handel med Kina

Ingen av de här analyserna fokuserar på Sverige. För att minska den kunskapsluckan har jag studerat hur den ökade importen av insatsvaror från Kina har påverkat produktivitetstillväxten – hur stora värden varje anställd skapar – inom industrins produktionsprocesser (inklusive alla underleverantörer). Resultatet är tydligt: när användningen av kinesiska insatser ökar med en procent längs svensk industris produktionskedjor, ökar produktivitetstillväxten med 0,4-0,5 procent. Liknande effekt ser vi om Kina ersätts med länderna i Östeuropa.

Eftersom en gynnsam produktivitetstillväxt är en förutsättning för reallöneökningar för Unionens medlemmar och andra anställda är slutsatsen: under de senaste decennierna förklaras en stor del av den historiskt snabba reallönetillväxten i Sverige av en ökad handel med Kina och andra snabbväxande tillväxtländer. Utan den snabbväxande internationella handeln hade utvecklingen i Sverige varit betydligt sämre än vad den faktiskt har varit.

Även om takten i globaliseringen har mattats av sedan finanskrisen finns det, tack vare fortsatt mycket stora skillnader i produktivitet, fortfarande betydande potential för industriföretagen att förlägga delar av sin produktion i tillväxtländerna. Detta kommer att gynna Sveriges konkurrenskraft och lägga grunden för framtida reallöneökningar.

Våga ta debatten och stå upp för en förbättrad a-kassa

Förutom öppenheten mot omvärlden finns fler politikområden som kan stärka Sveriges framtida produktivitet och konkurrenskraft. En förbättrad A-kassa är ett sådant område. Det är olyckligt att Socialdemokraternas nyligen avslutade kongress inte gick längre när det gäller förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen.

Är a-kassan stark blir förlusten av ett jobb mindre kännbar. Därmed bidrar a-kassan till öppenhet och jobbskapande genom att gamla jobb slås ut och nya kommer till. Följer försäkringen inte med i utvecklingen riskerar vi att bli protektionistiska och bevarande av daterade jobb och kraften bakom en stark konkurrenskraft försvagas. 

Det går inte att komma ifrån att Sveriges a-kassa befinner sig i europeisk strykklass. Långt över en miljon anställda saknar i dag rätten till ersättning och inkomsttaket bör indexeras och därmed följa löneutvecklingen. A-kassan ska utgöra en anständig ersättning mellan två jobb, vilket inte bara gynnar de som förlorar jobbet i spåren av globaliseringen utan även alla vi andra som får del av de fördelar som öppenheten mot omvärlden skapar.

På detta sätt knyts den generella välfärden till framtidens produktivitet och reallöner, till en fortsatt globalisering och till ett ekonomiskt rationellt skydd mot de destruktiva delarna av den protektionism som nu är på frammarsch.

/Daniel Lind, Disputerad forskningsledare på Arena Idé för Facken inom Industrins produktivitetsprojekt och tidigare chefekonom på Unionen

Tidigare debattartiklar hittar du här. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD