Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Slopa ungdomslönerna!

Ungdomslöner är lönedumpande och ovärdiga. Unionen borde därför kämpa för att få bort dem ur avtalen, skriver Arvid Taawo, som jobbar på callcenter.
Publicerad
Shutterstock
Arvid Taawo som jobbar i callcenterbranschen tycker att hans fackförbund Unionen borde kämpa för att få bort ungdomslönerna ur avtalen. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar på ett callcenter som teknisk support för kunderna till en av landets största bredbandsleverantörer. Det är en arbetsplats - och en bransch - med en väldigt låg medelålder över lag. För en del är det första jobbet efter gymnasiet, för andra ett deltidsjobb vid sidan av studier. För många andra, däribland jag själv, är det första bästa som gick att hitta på dagens kassa arbetsmarknad och det jobb som ska betala mat, hyra och resten av livsnödvändigheterna.

Att det kollektivavtal som Unionen förhandlat fram för branschen då har ungdomslöner hela vägen upp till 24 år gör mig därför väldigt besviken på mitt fackförbund. I praktiken går det inte att betrakta som något annat än att man rear ut vår arbetskraft.

Callcenteravtalet innebär en lägsta lön på 17 881 kronor för oss som ännu inte fyllt 24 år. Det är cirka 85 procent av ordinarie lägsta lön på 20719 - en pisslön redan det.  En nivå som också används som ingångslön för oss som sitter och svarar i telefon. Och det är då om man skulle ha heltid. På min arbetsplats är det satt i system att alla nyanställningar görs på 80 procent, vilket istället innebär 14 305 kronor före skatt, exklusive OB och övertidsersättning, när månaden är slut. Det är inte en värdig lön att leva på.

Företagens intresseorganisationer och de borgerliga politikerna tjatar ofta om att det måste finnas incitament att anställa unga. Incitament finns det. För självklart anställer företagen helst dem som man kan betala minst. Lägre löner för en grupp än för en annan, innebär en väg in för arbetsköparna att dumpa lönerna för alla. Vare sig det rör sig om arbetskraftsimport från låglöneländer i byggbranschen och i jordbruket, eller ungdomslönerna som tillämpas på callcenter, på restauranger och i handeln. Arbetare ställs mot arbetare och företagen vinner.

För att ta ett färskt exempel från callcenterbranschen så rapporterade SVT i februari i år hur erfarna intervjuare sades upp från SCB för att istället anställa unga genom en underleverantör. Motiveringen var arbetsbrist och att dra ned på utgifterna.

Vissa skulle hävda att ungdomslönernas existens är rättfärdigad för att de skulle göra det lättare för unga att komma i arbete. Det är sant att ungdomsarbetslösheten är hög, och har ökat nu under coronapandemin. Självklart behövs det åtgärder för att komma åt det problemet. Men att vår arbetskraft ska säljas till underpris är inte rätt väg att gå. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön vore till exempel ett bättre sätt, där vi kunde minska arbetslösheten genom att dela på jobben.

Ungdomslöner är lönedumpande och ovärdiga för de av oss som tvingas arbeta för dem. Därför borde Unionen kämpa för att få bort ungdomslönerna ur avtalen när de uppskjutna avtalsförhandlingarna startar till våren 2021. Det allra minsta vore att sänka åldrarna som de får tillämpas för. Handels och HRF varslade nyligen om strejk för att få igenom höjda löner för de som tjänar minst - kan de så kan vi!

 

/Arvid Taawo, Callcenterarbetare

Läs mer: Unionens förbundsordförande Martin Linders debattreblik 

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se
eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson