Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Så är min adhd en fördel på jobbet

Att vara tydlig när det gäller arbetsuppgifter och i vilken ordning de ska utföras och se till att den med adhd inte "tappas bort" vid fikaraster, kan vara bra tips för arbetsgivare och kollegor, skriver Calle Svensson.
Publicerad 18 februari 2021, kl 09:57
Colourbox
Att ha tydliga strukturer och ramar hjälper Calle Svensson att hantera sin adhd. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att ha dålig impulskotroll ställer till med en massa elände. Fast om man är ute i skogen och plockar svamp då kan det vara en fördel att vara lite gränslös, det är svårt att gå ifrån ett ställe med mycket trattkantareller även om det börjar skymma. Det har hänt vid ett antal tillfällen. Det är lindrigt.

Elände blir det däremot om man inte klarar av impulsen att motstå frestelsen att inte betala hyran för att lägga pengarna på något viktigare.

I mina arbetsuppgifter ingår det bland annat att föreläsa. Att få föreläsa på arbetstid är en stor ynnest, tycker jag. Det händer att jag får frågan ”vad gör Du egentligen på Ditt arbete Calle”.

Mitt svar brukar vara att jag har roligt på jobbet, sen förklarar jag att i det ingår att ha föreläsningar. Det jag föreläser om är bland annat hur det är att leva med adhd. Och hur det är att jobba och ha adhd. Hur det är extra viktigt för mig att ha tydliga strukturer och hålla mig till dem.

Men, sen är det där med att ha dålig impulskontroll och hur jag hanterar den när jag har en föreläsning. Ett exempel som jag brukar ta upp är när jag och min chef var på en minimässa i Malung om psykisk ohälsa. Dalarna är ett stort län och Malung, ligger ungefär 20 mil från Borlänge, med andra ord ungefär 4 timmar i bilen. Vi åkte tidigt på morgonen. Min chef hade sovit dåligt och vi stannade för att få byta syre.

Väl uppe i Malung och vi var på plats, mässan började och jag skulle upp på scenen för att föreläsa. Jag hade förberett mig som jag brukar göra och när jag hade börjat föreläsningen stod jag och blickade utöver publiken. Blicken vandrade från höger till vänster. Det var då jag fick syn på chefen, som satt och sov, jag tittade snabbt bort, sen tillbaka och jo visst sov hon.

Min första impuls var att ”jag får inte skratta nu, när jag håller på att föreläsa”. Som tur var stod jag emot skratta och komma av mig. Just där och då fungerade min impulskontroll klockrent, vilket ju var jättebra.

Senare i bilen på vägen hem tog jag upp det där med att hon somnat, och att jag var lite frågande till hur det skulle bli i fortsättningen, om det skulle vara någon idé att hon följde med om hon ändå somnade. Givetvis har hon lyssnat på mig efter Malung och hon håller sig vaken under föreläsningarna.

För att det ska fungera för en person med adhd på jobbet, så finns det ganska enkla och användbara tips för att underlätta för arbetskamrater och chefer: 

  • Om det är möjligt så är ett eget rum bra, i annat fall kanske det fungerar med avskildhet bakom skärmar exempelvis.
  • Att vara tydlig när det gäller arbetsuppgifter och i vilken ordning de ska utföras.
  • Inte komma med för mycket information, kolla vad som är bäst, muntlig, skriftlig, digital information, eller kanske alla tre.
  • Kolla vid kafferaster eller andra pauser att kollegan med adhd inte ”försvinner”, en person med adhd kan lätt tappa tid och rum om det är en intressant arbetsuppgift som kollegan jobbar med.
  •  Vara tydlig.
  • Tänka på att vara inkluderande.
  • Komma med positiv feedback.
  • Jag är lite mer känslig än personer utan NPF diagnos. Att bjuda på lunch någon gång och inte enbart till julen.
  • Att vara inlyssnande är bra.
  • Visa att nu har jag tid för Dig, om man kommit överens om något möte.
  • Förändringar bör komma i god tid i förväg, men där kan man fråga hur man ska göra när det gäller förändringar.

För övrigt kan jag tillägga att det är väldigt vanligt att personer med en adhd- diagnos och dålig impulskontroll har problem med pengar och att sköta sin ekonomi. Till följd av att ha en bristande konsekvensanalys i kombination med dålig impulskontroll.

Anledningen till att jag tar upp det är jag inte vill att det framstår som att jag, och andra klarar sig undan det egna ansvaret med hjälp av en adhd. Vi har samma ansvar som alla andra. Det handlar snarare om att försöka förklara en del av konsekvenserna med att ha den här diagnosen.

Sen är det också ett sätt att lätta på den egna skammen och skuldkänslorna som följer med per automatik att ha en bristande förmåga att klara sådant som alla klarar nämligen att betala räkningarna i tid.

För den som vill läsa mer kan gå in på Socialstyrelsen och söka efter rapporten ”konsekvenser för vuxna med adhd”, den kom ut i juni 2019, vilket innebär att den är färsk. För min del var det en lyckostund när jag hittade rapporten och läste den, min känsla var att ÄNTLIGEN, kanske ”normala” människor förstår att det handlar mycket om att kämpa för sitt liv när man har en adhd- diagnos, att det inte är något hitte på, att det är verkligt. Jo, till sist, den hösten jag hade svårt att sluta plocka trattkantareller gjorde att jag hade otroligt mycket torkade ”trattisar”, som jag gav bort men även använde för att byta till mig blåbär.

/Calle Svensson, som har diagnosen adhd och anställd på studieförbundet Sensus. 

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected] 
eller 
[email protected] 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen