Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Få arbetsgivare förstår hållbar utveckling

Visserligen hakar många företag på miljöfrågorna. Men det räcker inte med att ”titta på frågorna.” Gör dem i stället. Äg dem, skriver utbildaren och författaren Jimmy Sjöblom.
Publicerad
Colourbox
Att jobba med miljöfrågor är inte samma sak som att förstå vad hållbar utveckling är. För att förstå är det viktigt att titta på de system som är avgörande för om en verksamhet ska få finnas kvar i framtiden eller inte, skriver Jimmy Sjöblom. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi känner igen orden från Kommunals kampanj för ett antal år sedan. Men begreppet ”lönsam” är urvattnat och innehållslöst. Hela begreppet måste omvärderas på samma sätt som BNP måste omprövas. Ju mer komplexa och integrerade världsproblemen blir, desto mer innehållslösa och otillräckliga blir begreppen kring ekonomisk lönsamhet, framför allt om man ser det över tid.

Maria Nilsson, Unionens klubbordförande på Systembolaget, skrev några viktiga ord här på debattsidan om vikten av att göra en omställning. Hon menar att Unionen ”har börjat titta på…” miljöfrågorna.

Det kommer från facket sisådär 24 år efter att Sverige fick sin första världsmästare i miljö inom hotell- och restaurang. Dåvarande Sånga-Säby Kurs & Konferens gavs titeln 1998. Vd:n och jag själv som miljö- och marknadschef var där och tog emot priset.

”Unionen har börjat titta på” miljöfrågor hela 29 år efter att vi blev den första helt fossilfria anläggningen i världen.

Förstå mig rätt; det är inget fel med Marias eller Unionens ansatser – utöver att de kommer väldigt, väldigt sent. Den sena ankomsten beror dock inte på att Maria eller någon annan ligger på latsidan.

Felet ligger i att varken arbetsgivare eller anställd har en tydlig definition av vad som ska uppnås med verksamheten när den är hållbar. Därför vet man inte hur man ska skapa en hållbar utveckling – alltså resan över tid. Hållbar utveckling är vägen till ett hållbart samhälle, ett samhälle som inte äventyrar varken människan eller naturens hälsa.

Om man inte vet vad hållbarhet egentligen är så blir det givetvis omöjligt att analysera sitt nuläge på rätt sätt; dagstillståndet säger ingenting om det inte kan mätas mot något.

Jämför med ett lyckat höjdhopp över ribban på 140 cm. Är det framgång? Det beror på; om det var en enbent människa som hoppade för första gången så måste det ses som en enorm framgång. Om det var ett världsrekordförsök så var det kanske inte mycket att jubla över.

Där hamnar ambitionsnivåerna i det svenska arbetslivet nu hos alltför många arbetsgivare och anställda; i tvehågsenhet och ovisshet där man nöjer sig med att titta på frågorna snarare än att faktiskt ge sig på att hoppa höjd för att alls lära sig hur man gör. För om ribban ligger kvar efter ett hopp på 140 cm så kan det vara ett viktigt delmål mot världsrekordförsöket. Det beror på perspektivet. Perspektivet beror på systemkunskaper – och det är de som fattas i Sverige idag.

Om landets arbetsgivare lärde sig FSSD (Framework for Strategic Sustainable Development) – alltså den systemiska kärnvetenskapen kring hållbarhet och hur den skiljer sig från hållbar utveckling – och även såg till att de anställda hade tillgång till samma kunskaper så skulle man kunna göra det vi gjorde på Sånga-Säby för så länge sedan; ledningen satte upp riktigt långsiktiga mål och gav sedan medarbetarna uppdraget att skapa förändringen över tid. Uppdraget förtydligades i förtroende, tid, budget och – det allra viktigaste; ledningen var beredda på att både hantera fallgropar på vägen och att understödja organisationen i arbetet. Chefen måste kunna vara intern serviceapparat.

Det är alldeles för få arbetsgivare i näringslivet som fattar vikten av att börja sträva mot en hållbar utveckling. Många hakar på miljöfrågorna, men tycker sig inte ha tid att lära sig de systemfrågor som blir avgörande för om verksamheten ska få finnas kvar i framtiden eller inte.

Resultatet är att medarbetare får nöja sig med att ”börja titta på frågorna”. I rollen som rådgivare och utbildare stöter jag på den frustration det här ofta medför; där ute på små och stora arbetsplatser finns ofta en grov insikt om att ”vi och jag skulle kunna göra så mycket mer, så mycket smartare, så mycket snabbare, så mycket billigare, så mycket mer RÄTT ur ett utvecklingsperspektiv.”

Fråga dig själv; vem vill jobba kvar hos en arbetsgivare som uttryckligen säger att ”vi vet inte vad hållbarhet är eller hur det skiljer sig från hållbar utveckling. Därför vet vi inte vart vi ska eller hur vi ska ta oss dit.” Hur ska du kunna bli ”lönsam, lilla vän” under några som helst omständigheter i en sådan organisation – oavsett hur du värderar begreppet?

Du kan hämta input nästan var som helst ifrån för att starta omställningsarbetet från grunden. Allt är bättre än att ”titta på frågorna.” Gör dem i stället. Äg dem.

/Jimmy Sjöblom Rådgivare, utbildare och författare

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag