Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Få arbetsgivare förstår hållbar utveckling

Visserligen hakar många företag på miljöfrågorna. Men det räcker inte med att ”titta på frågorna.” Gör dem i stället. Äg dem, skriver utbildaren och författaren Jimmy Sjöblom.
Publicerad
Colourbox
Att jobba med miljöfrågor är inte samma sak som att förstå vad hållbar utveckling är. För att förstå är det viktigt att titta på de system som är avgörande för om en verksamhet ska få finnas kvar i framtiden eller inte, skriver Jimmy Sjöblom. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi känner igen orden från Kommunals kampanj för ett antal år sedan. Men begreppet ”lönsam” är urvattnat och innehållslöst. Hela begreppet måste omvärderas på samma sätt som BNP måste omprövas. Ju mer komplexa och integrerade världsproblemen blir, desto mer innehållslösa och otillräckliga blir begreppen kring ekonomisk lönsamhet, framför allt om man ser det över tid.

Maria Nilsson, Unionens klubbordförande på Systembolaget, skrev några viktiga ord här på debattsidan om vikten av att göra en omställning. Hon menar att Unionen ”har börjat titta på…” miljöfrågorna.

Det kommer från facket sisådär 24 år efter att Sverige fick sin första världsmästare i miljö inom hotell- och restaurang. Dåvarande Sånga-Säby Kurs & Konferens gavs titeln 1998. Vd:n och jag själv som miljö- och marknadschef var där och tog emot priset.

”Unionen har börjat titta på” miljöfrågor hela 29 år efter att vi blev den första helt fossilfria anläggningen i världen.

Förstå mig rätt; det är inget fel med Marias eller Unionens ansatser – utöver att de kommer väldigt, väldigt sent. Den sena ankomsten beror dock inte på att Maria eller någon annan ligger på latsidan.

Felet ligger i att varken arbetsgivare eller anställd har en tydlig definition av vad som ska uppnås med verksamheten när den är hållbar. Därför vet man inte hur man ska skapa en hållbar utveckling – alltså resan över tid. Hållbar utveckling är vägen till ett hållbart samhälle, ett samhälle som inte äventyrar varken människan eller naturens hälsa.

Om man inte vet vad hållbarhet egentligen är så blir det givetvis omöjligt att analysera sitt nuläge på rätt sätt; dagstillståndet säger ingenting om det inte kan mätas mot något.

Jämför med ett lyckat höjdhopp över ribban på 140 cm. Är det framgång? Det beror på; om det var en enbent människa som hoppade för första gången så måste det ses som en enorm framgång. Om det var ett världsrekordförsök så var det kanske inte mycket att jubla över.

Där hamnar ambitionsnivåerna i det svenska arbetslivet nu hos alltför många arbetsgivare och anställda; i tvehågsenhet och ovisshet där man nöjer sig med att titta på frågorna snarare än att faktiskt ge sig på att hoppa höjd för att alls lära sig hur man gör. För om ribban ligger kvar efter ett hopp på 140 cm så kan det vara ett viktigt delmål mot världsrekordförsöket. Det beror på perspektivet. Perspektivet beror på systemkunskaper – och det är de som fattas i Sverige idag.

Om landets arbetsgivare lärde sig FSSD (Framework for Strategic Sustainable Development) – alltså den systemiska kärnvetenskapen kring hållbarhet och hur den skiljer sig från hållbar utveckling – och även såg till att de anställda hade tillgång till samma kunskaper så skulle man kunna göra det vi gjorde på Sånga-Säby för så länge sedan; ledningen satte upp riktigt långsiktiga mål och gav sedan medarbetarna uppdraget att skapa förändringen över tid. Uppdraget förtydligades i förtroende, tid, budget och – det allra viktigaste; ledningen var beredda på att både hantera fallgropar på vägen och att understödja organisationen i arbetet. Chefen måste kunna vara intern serviceapparat.

Det är alldeles för få arbetsgivare i näringslivet som fattar vikten av att börja sträva mot en hållbar utveckling. Många hakar på miljöfrågorna, men tycker sig inte ha tid att lära sig de systemfrågor som blir avgörande för om verksamheten ska få finnas kvar i framtiden eller inte.

Resultatet är att medarbetare får nöja sig med att ”börja titta på frågorna”. I rollen som rådgivare och utbildare stöter jag på den frustration det här ofta medför; där ute på små och stora arbetsplatser finns ofta en grov insikt om att ”vi och jag skulle kunna göra så mycket mer, så mycket smartare, så mycket snabbare, så mycket billigare, så mycket mer RÄTT ur ett utvecklingsperspektiv.”

Fråga dig själv; vem vill jobba kvar hos en arbetsgivare som uttryckligen säger att ”vi vet inte vad hållbarhet är eller hur det skiljer sig från hållbar utveckling. Därför vet vi inte vart vi ska eller hur vi ska ta oss dit.” Hur ska du kunna bli ”lönsam, lilla vän” under några som helst omständigheter i en sådan organisation – oavsett hur du värderar begreppet?

Du kan hämta input nästan var som helst ifrån för att starta omställningsarbetet från grunden. Allt är bättre än att ”titta på frågorna.” Gör dem i stället. Äg dem.

/Jimmy Sjöblom Rådgivare, utbildare och författare

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD