Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Att möta anställda i kris

Att sitta med vid förhandlingar där medlemmars liv kraschar på grund av en omorganisation är ingenting man förbereds på som förtroendevald. Kris- och sorgehantering borde ingå i de fackliga grundutbildningarna, skriver Dimce Storm, klubbordförande på Stampen Media.  
Publicerad
Colourbox
Mycket får man lära sig på de fackliga utbildningarna. Men inte att möta människor i kris, skriver Dimce Storm. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den fackliga vägen för mig började några år innan jag blev vald till klubbordförande. Det var av en slump som jag tackade ja till uppdraget som valberedare och det som gjorde att jag fick insikt i det viktiga fackliga arbete som de förtroendevalda utförde på vår arbetsplats. Uppdraget var att hitta personer bland våra medlemmar som ville vara med och göra skillnad, vara med och påverka på arbetsplatsen.

Mediabranschen som jag är anställd i sedan 1992 har gjort att jag fått möjlighet att jobba inom två områden: Redaktionellt och kommersiellt. Karriären började som programledare för radionätverket som då hette då Radio Rix och sedan ändrade namn till Rix FM. Detta hände när den tidningsägda gruppen Svensk Radio Utveckling ”SRU” gick ihop med Jan Stenbäcks ägda radiobolag Z-radio.

Det var i slutet av den eran som jag för första gången fick komma i kontakt med vad en omorganisation innebar för mig som anställd. Redaktionen lades ner i Göteborg och flyttades till Stockholm. Jag tackade nej till den flytten och i med det blev jag övertalig i verksamheten, men återanställdes senare.
 

Tillbaka till inledningen. Det var med glädje jag tog mig ann uppdraget som valberedare inom klubben på dåtidens klubb för Göteborgs-Posten. I dag är vi en riksklubb för Stampen Media som går starkt i den digitala omställningen. En omställning för många som varit vana att arbeta på ett sätt fick nu tänka annorlunda. Papperstidningen hade ju funnits i över 150 år och nu förändrades omvärlden och det gällde att ställa om sig.

Som krydda på moset fick jag vara med fackligt och uppleva Sveriges största företagsrekonstruktion som drabbade många av våra medlemmar  inom samtliga fackliga områden.

Det jag fick vara med om under den här perioden förändrade även mig som människa. Det som drev mig framåt var viljan att göra skillnad och hjälpa mina medlemmar och försöka vara med och påverka företaget att fatta bra beslut som gjorde att vi kunde hitta framkomliga sätt att arbeta i framtiden. Vi som tidning hade en produkt som både prenumeranter och annonsörer var intresserade av och ville vara en del av. Detta gjorde att vår dåvarande koncern-vd lyckades vända skutan som höll på att sjunka till i dag med hjälp av vår nuvarande vd lyckats skapa en hållbar framtid för oss inom tidningsbranschen.

Utmaningarna som klubbordförande under dessa år, där vi förhandlade stup i kvarten tog mycket kraft. För mig handlade det om att få medlemmar att landa så bra som möjligt vid en övertalighet och förhandla fram bra uppsägningsavtal. De berörda var inte bara mina medlemmar i klubben, detta var även mina arbetskamrater som jag tillbringat många timmar med på jobbet.

Det var ingen som berättade för mig när jag tackade ja till uppdraget som klubbordförande att jag skulle få sitta med vuxna människor som kände sig förkrossade över att de förlorat sina arbeten och upplevde att deras liv hade kraschat på grund av en omorganisation. Människor som hamnade i kris helt plötsligt. Allt detta skulle jag få i knät och vara stöttande i deras sorgearbete och samtidigt förhandla för dem på bästa sätt så att de fick en så bra exit som möjligt.

Att möta människor i kris fanns inte i den fackliga grundutbildningen eller i någon annan kurs efter det. Jag hade önskat att man var mer förberedd för denna typ av utmaningar oavsett om man har en klubb i ett företag som det går bra för eller inte. Det kommer alltid en omorganisation i ett företag och den kommer alltid innan sommaren eller innan jul enligt min erfarenhet.

Hade jag haft mer kunskap och mer förberedd så hade jag kanske känt mig tryggare och kanske förstått vad denna typ av förändring innebär för en människa. 

Som sammanfattning kan jag säga att min upplevelse är att det gick bra för de flesta och jag känner mig stolt att ha gjort det jag har kunna göra utefter de förutsättningar jag hade för uppdraget och situationen för många av våra medlemmar.

Livet som klubbordförande är utmanande och varierande där man som mantra ska tänka på medlemmarnas bästa och samtidigt det bästa för företaget. Så att det ett finns jobb att gå till även om konsekvensen blir att man blir färre på ett företag.

Skilj alltid på hattarna som förtroendevald och som medarbetare i ditt uppdrag som förtroendevald! Då är du både professionell och skapar förtroende i ditt uppdrag har byggt upp din integritet. Det är det som gör dig till en bra förtroendevald.

/Dimce Storm,  Klubbordförande Stampen Media AB – Unionen riksklubb.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD