Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Avtalsrörelsen tar avstamp i ett unikt ekonomiskt läge. Inflationen har under lång tid legat på noll, och förutsättningarna för avtal med generösa löneökningar har sällan varit så dåliga. Men också hårda nötter går att knäcka, menar Unionens förhandlingschef Niklas Hjert.
– Ja, det är ju ett nytt ekonomiskt landskap som vi ska förhandla i. Arbetsgivarna har gått ut hårt med att de inte vill utgå från inflationsmålet, vilket vi absolut anser att vi ska göra. Så vi står långt ifrån varandra i fördiskussionerna.
Osäkerhet kring den ekonomiska utvecklingen leder ofta till olika prognoser. Hur löser man det?
– För två avtalsrörelser sedan hade vi väldigt olika syn på vart ekonomin var på väg. Då kunde vi inte nå en samsyn och då blev det ett kort avtal.
Menar du att det kan bli fråga om ettåriga avtal?
– Ju svårare det är att förutse och hitta en samsyn om vart ekonomin är på väg, desto svårare är det att teckna långa avtal.
Då blir det knappast mer än ett rent löneavtal?
– Ett kort avtal brukar innebära att arbetsgivarna inte är så villiga att diskutera andra frågor.
Hur påverkar nollinflationen avtalsrörelsen?
– Vår syn är ju egentligen att det inte är inflationen i sig vi ska fokusera på, det är inflationsmålet. Inflationen fokuserade vi på väldigt mycket i förhandlingar på 1970- och 80-talen. Då jagade vi ju inflationen och skulle ha kompensation. Det skapade inga bra förutsättningar för ekonomin och företagen.
– Om Riksbanken gör sitt jobb med penningspolitiken så samverkar samhällsekonomin och avtalsrörelsen. Om vi skulle överge inflationsmålet som ankare skickar det signalen till omvärlden att ingen tror på målet. Det skulle stärka kronan och det är inte bra för svenska exportföretag. Samspel är bra för företagen. Det betyder inte – vilket är viktigt att förtydliga – att vi ska ta i extra i våra lönekrav för att få fart på inflationen. Vi måste utgå ifrån den ekonomiska realiteten och värna konkurrenskraften för de svenska exportföretagen.
Är det fortfarande viktigt att industrin sätter märket?
– Det är exportsektorn som bär samhällsekonomin i ett litet, exportberoende land som Sverige. Det innebär att vi måste hålla koll på löneökningarna i våra konkurrentländer. Det viktigaste är att svensk lönebildning ger en löneökningstakt som stärker konkurrenskraften och ger bra villkor för de anställda. Men märket kommer säkert att ifrågasättas av organisationer på både arbetsgivar- och arbetstagarsidan.
Även individgarantin i Unionens avtal har ifrågasatts. Hur ser du på det?
– Individgarantin kommer att bli en tuff fråga. Vi har i vissa avtal ersatt den siffersatta individgarantin med ett krav på åtgärdsplan vid låga löneökningar. Den processen gör halt nu. Förbundsrådet har beslutat att alla avtal ska ha siffersatta individgarantier, för man anser inte att det har fungerat överallt.
Flera förbund har tecknat avtal utan en siffra på löneökningarna. Kommer Unionen att göra det?
– Det finns fackförbund som har gått med på sifferlösa avtal. Det gör de för att de litar på att andra kommer att teckna avtal med ett innehåll – så slipper de ta den striden. Vissa gör det också med ambitionen att klättra på våra avtal.
– Skulle vi teckna sifferlösa avtal skulle löneökningarna bli lägre för alla tjänstemän. Det är ett hot mot hela modellen.
Vilken fråga förutom lön ser du som viktig?
– Ett väldigt viktigt mål är att se till att pensionsvillkoren för Unionens medlemmar blir likvärdiga. Vi träffade i förra avtalsrörelsen avtal inom industri, handel, transport och byggsektorerna om en förstärkning av tjänstepensionen, flexpension. Det gjorde vi för att vi ser att den ökande livslängden leder till lägre pensioner om inget görs. Nu måste vi se till att anställda i tjänstesektorn får lika bra pensioner som i övriga sektorer.
Vilken är din största farhåga inför avtalsrörelsen?
– Det är att ifrågasättandet av märket från dem som tycker att just deras medlemsgrupper ska få mer leder till att löneförhandlingarna havererar. Det i sin tur hotar konkurrenskraften och därmed arbetstillfällen inte bara på exportföretag utan även alla företag som har dessa som kunder. Det hotar också framtida löneökningar och villkorsförbättringar.
Det är dags att växla upp löneökningstakten i Sverige. Det är budskapet från Facken inom industrin när de i dag presenterar sina krav inför avtalsrörelsen 2025.
Kravet landar på 4,2 procent löneökningar över ett år – i linje med det man krävde i den förra avtalsrörelsen och betydligt högre än hur det sett ut under hela 2010-talet.
Enligt Tobias Brännemo, chefsekonom på Unionen, kommer löneökningarna leda till att de anställdas köpkraft snart återhämtar sig efter pandemiårens inflationschock. Hans prognos är att det tar 3-5 år.
– Om det blir ett långt avtal så kan tappet vara återhämtat under det avtalets gång, om det blir ett treårsavtal.
Facken kräver också "ytterligare avsättningar" till arbetstidsförkortning. Exakt vad det betyder ska preciseras senare. Olika kollektivavtal har olika system för arbetstidsförkortning. Unionen har många avtal där man har satt upp ett mål om att sänka arbetstiden, utan att komma igång. Ordföranden Peter Hellberg säger till Kollega att det är dags nu.
– Det här är en signal. Vårt inriktningsbeslut säger att där vi har system ska de utökas och där vi inte har system ska de införas.
Unionen har sagt att frågorna om ökad lön och minskad arbetstid hänger ihop, att man behöver göra avvägningar mellan dem. Vilket har varit viktigast?
– Jag tror att det viktiga är att vi kan få ihop kombinationen, både reallöneökningar och arbetstidsförkortning, under den här avtalsperioden som kommer.
2025 års avtalsrörelse blir rekordstor. Över 500 centrala kollektivavtal ska omförhandlas. Unionen har en avgörande roll, eftersom man är med och förhandlar om lönerna i den konkurrensutsatta exportindustrin. Det är kraven inför de förhandlingarna som man nu presenterar. Förhandlingarna ska vara klara 31 mars 2025, och det man kommer överens om blir normen för hela arbetsmarknaden (se faktaruta).
Inför dagens presentation har industrifacken gjort flera medieutspel om att det är dags att växla upp löneökningstakten.
Tror du att en medlem som inte följer detaljerade ekonomiska debatter uppfattar dagens besked som en uppväxling?
– Jag hoppas att vi har varit tydliga med att det är en uppväxling utifrån den nivån som vi hade efter finanskrisen i tio år, där vi låg på mellan 2 och 2,5 procent. Nu fick vi en rejäl uppväxling förra gången, och det är den vi säger att vi ska hålla i, säger Peter Hellberg.
Är detta det nya normala, något som man kan vänta sig i kommande avtalsrörelser också?
– Just nu är det här rätt nivå som vi ser det, men det kan bli något helt annat nästa gång. Det beror också på hur långt avtalet blir.
Just nu ligger inflationen i Sverige på 1,1 procent. I den förra avtalsrörelsen var ni väldigt tydliga med att krav som är högre än inflationen riskerar skapa en så kallad löneprisspiral. Innebär inte det att det här kravet också kan skapa en sådan spiral?
– Det är inte bara inflationen som styr, utan det är inflationen plus produktivitetsutvecklingen. Och där gör ju vi en bedömning, och även Konjunkturinstitutet till exempel, att det finns ett utrymme på kanske 1,5 procent över inflationen. Och då ska man komma ihåg att vi siktar aldrig på nuvarande inflation, vi siktar alltid på inflationsmålet, alltså 2 procent, säger Peter Hellberg och fortsätter:
– Just nu gör vi bedömningen att det här ligger i ett härad som inte kommer skapa inflationstryck, utan snarare en positiv förutsättning både för företag och anställda.
På arbetsgivarsidan påpekar man att svensk industri befinner sig i en pressad ekonomisk situation. Fackförbunden behöver därför ta ansvar för utvecklingen.
– Jag är uppriktigt förvånad. Kravet om 4,2 procent är fullkomligt orealistiskt. Det skulle leda till en försämrad svensk konkurrenskraft och slå mot såväl jobben som välfärden, dessutom riskerar det att driva på inflationen. Vi förväntar oss ett större ansvarstagande än så av motparterna, säger Henrik Stävberg, förhandlingschef, på IKEM, Innovations- och kemiindustrierna, i en kommentar.
Fackens krav på kortare arbetstid får också kalla handen. Industrin har redan förkortad arbetstid i kollektivavtalen, påpekar Henrik Stävberg.
– Faktum är att vi behöver jobba mer, inte mindre. Krav om en orealistisk löneutveckling och ytterligare arbetstidsförkortning gynnar inte företagens internationella konkurrenskraft och således heller inte Sverige och de anställda.
Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf anser att fackens krav är bekymmersamt höga.
– Vi ser inget i de ekonomiska fundamenten som talar för ett så här högt avtal. Vi befinner oss i en utdragen lågkonjunktur, vi har en svag utveckling av produktiviteten och vi har en stigande arbetslöshet. Kostnadsökningarna skulle riskera sysselsättningen.
Efter de senaste årens inflation har löntagarna fått mindre pengar att röra sig med – är det inte rimligt att man nu åter får reallöneökningar?
– Vi förhandlar inte om disponibla inkomster, Industriavtalet handlar om att säkerställa konkurrenskraften – på lång och kort sikt. Är företagen konkurrenskraftiga skapas utrymme för sysselsättning, tillväxt och därefter en utveckling av löner.
Facken vill ha förkortad arbetstid – hur ser ni på den frågan?
– Beskeden på presskonferensen var inte tillräckligt tydliga för att veta vad de vill på respektive avtalsområde. Men generellt anser vi att lön betalas för arbetad tid, inte att vara ledig. Arbetstidsförkortning innebär att det kommer att produceras mindre och då måste vi öka antalet skiftlag, det skulle slå direkt mot produktiviteten, säger Per Widolf .
Vad är märket? Industrin sätter lönenivån för alla