När arbetsgivarsidan tittar in i framtiden ser det mörkt ut. Året avslutas svagt och det finns inga tecken på att konjunkturen tar fart. Samtidigt har Sverige ett kostnadsläge som ligger runt tio procent högre än Västeuropa.

Att i det läget lägga fram krav på 2,8-procentiga löneökningar är orealistiskt, anser arbetsgivarna.

- Vi har haft löneökningar över jämförbara konkurrentländer under lång tid. Efter finanskrisen har vi inte förmått växla ned. På så vis har vi försämrat vårt kostnadsläge under lång tid, säger Anders Weihe, Teknikföretagens förhandlingschef som också hänvisar till Finland där det nya avtalet hamnade på 0,47 procent.

Enligt Anders Weihe har Sverige inte längre några påtagliga konkurrensfördelar, vad det handlar om är att hålla kostnaderna nere. För att klara det krävs avtal på ”klart under 1 procent”. Han skulle också kunna tänka sig ett avtal helt utan löneökningar, särskilt med tanke på den obefintliga inflationen.

- Men jag tror inte att det rimligt att nå ett nollavtal. Och det mest realistiska är att det blir ett kort avtal med tanke på den relativa osäkerhet som råder inom ekonomin.

Anders Weihe är bestämd med att det inte finns anledning att ta hänsyn till Riksbankens inflationsmål på 2 procent när parterna gör upp löneökningarna.

- Inflationen hör inte hemma i industriavtalet. Vi förhandlar inte om inflationen, vi förhandlar om löneökningar. När inflationen visat sig bli lägre än 2 procent kan vi inte utgå från målet längre. Det är som om vi skulle utgå ifrån att produktivitetsökningen var 10 procent när den i själva verket var 0 procent. Det skulle gå käpprätt åt helvete

Från fackligt håll är man inte överraskade över arbetsgivarnas argumentation. Unionens ordförande Martin Linder konstaterar att det är en vanlig dramaturgi inför avtalsrörelser. Däremot säger han sig bli orolig över arbetsgivarnas internationella utblickar.

- De jämför våra lönekostnader med de i Estland, Kina och Indien. Det gör mig orolig om det är den referensram de har för att hitta rätt löneökningsnivå. Även jämförelsen med Finland är problematisk. Där pågår kraftiga attacker mot de tecknade avtalen, samtidigt som regeringen försämrar villkoren för de anställda.

Enligt Martin Linder har facken tagit hänsyn till kostnadsutvecklingen när de lagt fram sina krav, och att de begärda 2,8 procenten faktiskt innebär en ”nedtaktning”. En annan skillnad är att man på den fackliga sidan anser att det är viktigt att hålla fast vid inflationsmålet.

- Det har varit en framgångsfaktor som gett stabilitet och reallöneökningar under de senaste 20 åren. Om vi struntar i det skulle vi hamna i en situation där man anpassar avtalskraven efter dagsläget för den rådande inflationen.