Facken inom industrin, där Unionen ingår, har tidigare krävt 3,0 procents löneökningar i ettårsavtal inför avtalsrörelsen.
Nu har Industriarbetsgivarnas åtta arbetsgivarförbund svarat med ett bud på 1,4 procents löneökning, alltså en nivå som är hälften av det som facken kräver. Arbetsgivarna meddelar även att de är öppna för ett avtal på tre år.
– Sverige ligger högt i löneläge och arbetskraftskostnaderna är fortsatt bland de högsta i världen. Om vi ska behålla konkurrenskraften och vara attraktiva på den globala marknaden, fortsätta producera här i Sverige och därmed behålla jobben måste löneökningarna ligga på en rimlig nivå jämfört med omvärlden, säger Jonas Hagelqvist, vd för IKEM, Innovations- och kemiindustrierna i ett pressmeddelande.
Bakom budet står samtliga arbetsgivarorganisationer inom industrin: Teknikföretagen, Industriarbetsgivarna, IKEM, Livsmedelsföretagen, Trä- och Möbelföretagen, Gröna arbetsgivare, Grafiska Företagen och TEKO.
Unionens ordförande Martin Linder är upprörd över dagens bud från arbetsgivarna.
– Jag har jobbat fackligt i över 20 år men ändå kan jag inte låta bli att bli upprörd när det kommer ett sånt här skambud.
Enligt Unionen skulle 1,4 procent i praktiken innebära reallönesänkningar för medlemmarna.
– Budet är på tok för lågt, en sådan liten ökning äts upp av inflationen. Jag tror inte att det finns någon förutom arbetsgivarna själva som tycker att 1,4 procent är en rimlig nivå, säger Martin Linder och fortsätter:
– Våra medlemmar har varit med och byggt upp stora vinster och stärkt industrins konkurrenskraft, då är det helt orimligt att komma med ett förslag som i praktiken innebär att de ska få mindre pengar i plånboken.
Förutom reallöneökningar vill industrifacken även se avsättningar till flexpension, åtgärder för en förbättrad arbetsmiljö och åtgärder för att stärka jämställdheten.
4,2 procent löneökning – på ett år. Sänkt arbetstid, men på olika sätt i olika branscher. Det är kravet från Unionen och de andra facken inom industrin, som sätter ”märket” för alla löntagare i Sverige.
Arbetstidsförkortning. Ytterligare avsättningar till de branschvisa systemen för deltidspension/arbetstidsförkortning ska göras. Storleken preciseras senare.
Rätt till förskottssemester.
Övertidskompensation för deltidsanställda.
Fackens utgångspunkt är ett ettårigt avtal.
Det är dags att växla upp löneökningstakten i Sverige. Det är budskapet från Facken inom industrin när de i dag presenterar sina krav inför avtalsrörelsen 2025.
Kravet landar på 4,2 procent löneökningar över ett år – i linje med det man krävde i den förra avtalsrörelsen och betydligt högre än hur det sett ut under hela 2010-talet.
Enligt Tobias Brännemo, chefsekonom på Unionen, kommer löneökningarna leda till att de anställdas köpkraft snart återhämtar sig efter pandemiårens inflationschock. Hans prognos är att det tar 3-5 år.
– Om det blir ett långt avtal så kan tappet vara återhämtat under det avtalets gång, om det blir ett treårsavtal.
Dags för kortare arbetstid
Facken kräver också "ytterligare avsättningar" till arbetstidsförkortning. Exakt vad det betyder ska preciseras senare. Olika kollektivavtal har olika system för arbetstidsförkortning. Unionen har många avtal där man har satt upp ett mål om att sänka arbetstiden, utan att komma igång. Ordföranden Peter Hellberg säger till Kollega att det är dags nu.
– Det här är en signal. Vårt inriktningsbeslut säger att där vi har system ska de utökas och där vi inte har system ska de införas.
Unionen har sagt att frågorna om ökad lön och minskad arbetstid hänger ihop, att man behöver göra avvägningar mellan dem. Vilket har varit viktigast?
– Jag tror att det viktiga är att vi kan få ihop kombinationen, både reallöneökningar och arbetstidsförkortning, under den här avtalsperioden som kommer.
Rekordstor avtalsrörelse
2025 års avtalsrörelse blir rekordstor. Över 500 centrala kollektivavtal ska omförhandlas. Unionen har en avgörande roll, eftersom man är med och förhandlar om lönerna i den konkurrensutsatta exportindustrin. Det är kraven inför de förhandlingarna som man nu presenterar. Förhandlingarna ska vara klara 31 mars 2025, och det man kommer överens om blir normen för hela arbetsmarknaden (se faktaruta).
Inför dagens presentation har industrifacken gjort flera medieutspel om att det är dags att växla upp löneökningstakten.
Tror du att en medlem som inte följer detaljerade ekonomiska debatter uppfattar dagens besked som en uppväxling?
– Jag hoppas att vi har varit tydliga med att det är en uppväxling utifrån den nivån som vi hade efter finanskrisen i tio år, där vi låg på mellan 2 och 2,5 procent. Nu fick vi en rejäl uppväxling förra gången, och det är den vi säger att vi ska hålla i, säger Peter Hellberg.
Är detta det nya normala, något som man kan vänta sig i kommande avtalsrörelser också?
– Just nu är det här rätt nivå som vi ser det, men det kan bli något helt annat nästa gång. Det beror också på hur långt avtalet blir.
Just nu ligger inflationen i Sverige på 1,1 procent. I den förra avtalsrörelsen var ni väldigt tydliga med att krav som är högre än inflationen riskerar skapa en så kallad löneprisspiral. Innebär inte det att det här kravet också kan skapa en sådan spiral?
– Det är inte bara inflationen som styr, utan det är inflationen plus produktivitetsutvecklingen. Och där gör ju vi en bedömning, och även Konjunkturinstitutet till exempel, att det finns ett utrymme på kanske 1,5 procent över inflationen. Och då ska man komma ihåg att vi siktar aldrig på nuvarande inflation, vi siktar alltid på inflationsmålet, alltså 2 procent, säger Peter Hellberg och fortsätter:
– Just nu gör vi bedömningen att det här ligger i ett härad som inte kommer skapa inflationstryck, utan snarare en positiv förutsättning både för företag och anställda.
Arbetsgivarna: ”Fullkomligt orealistiskt”
På arbetsgivarsidan påpekar man att svensk industri befinner sig i en pressad ekonomisk situation. Fackförbunden behöver därför ta ansvar för utvecklingen.
– Jag är uppriktigt förvånad. Kravet om 4,2 procent är fullkomligt orealistiskt. Det skulle leda till en försämrad svensk konkurrenskraft och slå mot såväl jobben som välfärden, dessutom riskerar det att driva på inflationen. Vi förväntar oss ett större ansvarstagande än så av motparterna, säger Henrik Stävberg, förhandlingschef, på IKEM, Innovations- och kemiindustrierna, i en kommentar.
Fackens krav på kortare arbetstid får också kalla handen. Industrin har redan förkortad arbetstid i kollektivavtalen, påpekar Henrik Stävberg.
– Faktum är att vi behöver jobba mer, inte mindre. Krav om en orealistisk löneutveckling och ytterligare arbetstidsförkortning gynnar inte företagens internationella konkurrenskraft och således heller inte Sverige och de anställda.
Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf anser att fackens krav är bekymmersamt höga.
– Vi ser inget i de ekonomiska fundamenten som talar för ett så här högt avtal. Vi befinner oss i en utdragen lågkonjunktur, vi har en svag utveckling av produktiviteten och vi har en stigande arbetslöshet. Kostnadsökningarna skulle riskera sysselsättningen.
Efter de senaste årens inflation har löntagarna fått mindre pengar att röra sig med – är det inte rimligt att man nu åter får reallöneökningar? – Vi förhandlar inte om disponibla inkomster, Industriavtalet handlar om att säkerställa konkurrenskraften – på lång och kort sikt. Är företagen konkurrenskraftiga skapas utrymme för sysselsättning, tillväxt och därefter en utveckling av löner.
Facken vill ha förkortad arbetstid – hur ser ni på den frågan?
– Beskeden på presskonferensen var inte tillräckligt tydliga för att veta vad de vill på respektive avtalsområde. Men generellt anser vi att lön betalas för arbetad tid, inte att vara ledig. Arbetstidsförkortning innebär att det kommer att produceras mindre och då måste vi öka antalet skiftlag, det skulle slå direkt mot produktiviteten, säger Per Widolf .
Vad är märket? Industrin sätter lönenivån för alla
Fack och arbetsgivare inom industrin kommer överens om hur stor löneökningen ska vara i alla branscher på svensk arbetsmarknad. Nivån brukar kallas ”märket”.
Första steget i att sätta märket är att facken inom industrin enas om vilken nivå de anser är rimlig. Därefter förhandlar de med arbetsgivarorganisationerna inom industrin.
Facken inom industrin är Unionen, Sveriges Ingenjörer, IF Metall, Livs och GS.
Anledningen till att industrin bestämmer lönenivån är att Sverige är ett exportberoende land. Fack och arbetsgivare tar hänsyn till företagens konkurrenskraft mot omvärlden när de bestämmer nivån.
Flera fackförbund inom LO, bland andra Kommunal, anser att de blir utan inflytande när några få är med och sätter ”märket”. Löneökningar i procent gör också att klyftorna mellan låg- och högavlönade växer.