Orealistiska föreställningar leder till att det mesta i livet blir kaos, ett kaos som sedan inte går att reda ut och absolut inte kan förklaras med att man har "ont om tid".
Du kan vara alldeles övertygad om att den fysikaliska tiden, den som med tio siffrors noggrannhet definierar en sekund, sköter sitt oberoende av om du känner dig lugn eller stressad. Det är i stället din upplevelse av tid som du behöver göra upp med. Antingen kan du haka på föreställningen om att det råder en tidsnöd och att du därför hela tiden (och alldeles meningslöst) måste jaga tiden, kosta vad det kosta vill. Eller kan du förlita dig på att de tio minuter som du nu behöver för att läsa denna krönika i lugn och ro och samtidigt tänka efter, de bara kommer till dig medan du läser. Ja, du kan i själva verket inte göra något åt det. Tiden är det mest diktatoriskt generösa som finns. Den kommer och den kommer, ögonblick efter ögonblick, dag efter dag.
Påfallande många är olyckliga i vår tid, trots att så många har "allt" utom just "tid". Själv har jag namngett vår tid till Prenässansen (("pre" som i "före" och "nässans" som i "födelse"). Beteckningen står för att vi tar ut saker i förskott: vi äter innan vi är hungriga och köper saker innan vi har råd med dem. Den har nu pågått så länge att vi har vant oss vid att framtiden måste vara här nu. På så sätt har vi tappat tålamodet. Då är det inte lönt att ha drömmar eller visioner, för sådana kräver ju ett mellanrum mellan nuet och framtiden. Den starkaste representanten för Prenässansen just nu är den vacklande förväntningsekonomin - den som brottas på liv och död med sig själv, den som slår mynt av att det vi nu tror om framtiden är viktigare än det vi nu gör.
Denna konstiga tidsanda finns inte bara i "marknaden" eller på börsen utan också inuti allas våra huvuden. Var du än är, kan du ta upp din mobil och ringa till någon - vips är avståndsberoendet som borttrollat. Internet och de sociala medierna gör det samtidigt möjligt för oss att hålla kontakt med flera och över tid - vips är samtidighetsberoendet borta. Och eftersom vi lär som vi lever (snarare än lever som vi lär), kan vi då tro oss vara gränslösa - och vips är de fungerande sammanhangsföreställningarna borta.
Men det finns faktiskt gränser, nämligen vad du själv kan orka med under ett liv, ett år, en dag, en minut. Det går inte att lösa livsekvationen genom att försöka förmå fysiken att tänja på tidsdefinitionen - det gör den nämligen inte. I stället är det vi människor som får försöka se oss själva och erkänna våra gränser. Och inuti dem försöka återerövra glädjen.
