Sadullah Ibrahimi är 34 år, han är gift och har två småbarn och han vill bygga en karriär. I Sverige har han dock stött på många arbetsgivare som upplever en "chock över invandringen" och som inte kan se bortom hans namn.
- Jag har mina rötter i Afghanistan och kom till Indien som flykting när jag var tretton år. Direkt efter att jag hade tagit en ingenjörsexamen i New Delhi startade jag min karriär som säljingenjör. Jag jobbade i drygt ett och ett halvt år. Sedan fick vi flytta till Sverige. Då var jag tjugofem år.
Han kom till Ljusdal, läste SFI (svenska för invandrare) och var ivrig att få sätta igång att arbeta. Men på fyrtio sökta jobb fick han noll svar. Sadullah fortsatte studera, nu en mastersutbildning på Blekinge tekniska högskola. Han behärskade dari, hindi, engelska och blev bättre och bättre på svenska, och tog för givet att han skulle vara meriterad för jobb som innefattade handel med Indien. Men ingen arbetsgivare var intresserad.
- Jag trodde att Sverige som jobbade internationellt var mer öppet än Asien, men det visade sig vara tvärtom.
Företag med familjekultur ville inte släppa in honom. Han kanske var annorlunda, hur skulle han passa in i gruppen? Ett större företag, dit han fick komma på två intervjuer, sa slutligen att det skulle bli för jobbigt att hantera en person med för mycket driv.
- När jag ringde upp en inköpschef på ett annat företag sa han: "Ja, jag har ditt cv här. Jag ser att du har en lucka på ett år, har du suttit i fängelse?" Man blir ställd, är det en normal fråga?
Har chefen svenskt ursprung kommer han sällan så långt som till intervju. Det måste ha med språket att göra, funderar Sadullah. Det möter minst motstånd att anställa en person som har motsvarande akademiska bakgrund men som har svenska som modersmål.
- Jag hade också en annan nackdel. Jag saknade nätverk. En snickare kan visa att han är duktig med händerna, men har man softbaserad kunskap behöver man ett nätverk.
Sadullah Ibrahimi återvände till Ljusdal och jobbade som tolk ett halvår och hjälpte nyanlända att "hitta rätt väg till det vanliga livet i Sverige." Det är så lätt att hamna snett om man inte får tillräckligt med vägledning, menar han. Av de tolv unga människor som kom samtidigt som honom med planet till Arlanda är det han och två andra som har kommit in i samhället. Övriga har lyckats mindre bra, några inte alls.
- Man måste själv hålla i ratten, men någon måste berätta om hur det funkar.
Efter ett kortare vikariat som inköpare i Småland sökte han sig över gränsen till Norge. Hans nya arbetskamrater kom från hela världen och han reste mycket, mer än sextio dagar om året, till ett femtontal länder. Han tyckte att det var en härlig del av arbetet.
- Eftersom Norge har brist på arbetskraft välkomnar de folk utifrån, landet blir mer internationellt och mer fritt från fördomar. Samhället ger oss också skattelättnader och vissa avdrag de två första åren.
Fördelarna var inte bara ekonomiska. Förutom att Sadullah hade större köpkraft i Norge kände han sig välkommen och kunde smälta in. Samtidigt vill han påpeka att norrmän visserligen är väldigt positiva till arbetskraftsinvandring, men inte alltid lika positiva till annan typ av invandring.
Till slut fick Sadullah ändå ett bra jobb i Sverige och nu bor han och hans familj i Uppsala sedan två år tillbaka. Han jobbar med processfrågor: "det handlar om att underhålla och förbättra affärssystem". I framtiden vill han tillbaka till affärsresorna men just nu när de nyligen har fått sitt andra barn passar det här jobbet bättre.
Arbetsmarknaden i Sverige blir kanske bättre för nästa generation hoppas han.
- Jag får en känsla av att den äldre generationen inte kan se invandringen som en fördel och de handlar destruktivt i stället för konstruktivt. Vi borde dra nytta av mångfalden mycket mer tycker jag, den är ju en styrka.
