Min poäng är att vi liksom tar för givet att makten formar sig i hierarki, och de som är längst upp gillar ju förstås det, men det kanske inte är så enkelt.
Tänk om makten går i cirklar och det är svårt att avgöra var exakt i ett företag som de verkliga besluten fattas. Det kanske inte alls är hos högsta ledningen.
Det finns förstås beslut som tas på ett mycket auktoritärt sätt och med maktfullkomlighet. Där den som bestämmer inte är ett dugg intresserad av att lyssna eller förankra.
Det finns också politiska och globala maktsfärer som är hierarkiska och där de gräsrötter som utsätts för maktutövningen hela tiden är förlorare.
Men i vanliga relationer är det inte så enkelt. Vem är det som bestämmer på din arbetsplats? Vem är det som bestämmer i ditt privatliv? Jag tror att vi går mot en tid där den enskilda individen är mer säker och självständig och inte låter sig hunsas och förtryckas lika lätt. Där kön, ålder, status och andra maktstrukturer inte är lika cementerade och den enskilde tar sig rätten att säga ifrån. Eller rättare sagt bilden är mycket dubbel; å ena sidan är det många som upplever att klimatet hårdnat, att ifrågasättande bestraffas, å andra sidan är samhällsklimatet öppnare och det är lättare att säga ifrån.
Man kan misstänka att i den här dubbelheten är det många som går vilse. Som inte riktigt vet om det är okey att vara ifrågasättande. Inom psykologin finns det teorier om att vi flyr friheten. Att det finns trygghet i det auktoritära och att vi därför överdriver den makt andra har över oss och blir osäkra när vi själva ska bestämma.
Jag ser det då och då, hur enskilda liksom flyr det egna ansvaret, och att det kanske blir konflikt, genom att överdriva den makt andra har över dem. Jag ser också att de som har makt helt plötsligt blir osäkra. Hur chefen får för sig att han eller hon borde säga ifrån och blir auktoritär på ett sätt som de aldrig varit förut. Eller föräldrar som tror att de brister i sitt föräldraskap om de låter barnet få den där glassen i affären och istället skäller ganska omotiverat.
Ibland tänker jag att det borde finnas kurser i hur man bestämmer, men också i hur man tar emot beslut man inte gillar. Vi borde tränas oss mer i makt. Både i att utöva den och att förändra den utan att bli skrämda och tystade. De allra flesta av oss älskar historier om människor som satt sig upp mot makten, som gjort det på ett modigt och intelligent sätt.
Min tanke far till Gandhi, men film- och litteraturhistorien kryllar av hjältinnor och hjältar som utmanat den rådande ordningen och ofta med humor och list. Det borde finnas ett statligt verk: Maktfördelarmyndigheten, som satte upp mål och medel för en klok maktfördelning både i det stora och i det lilla.
När jag skriver det här slår det mig att en av mina döttrar, någon gång i tonåren, när jag skällde på henne helt plötsligt härmade en bandhund och sa vov vov. Jag kom helt av mig och när jag såg hennes lyckliga flin började jag också skratta. Behöver jag skriva vem av oss som bestämmer? Hon har inte bara bestämt, hon har dessutom fått mig att tro att det är jag som gör det.