Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Var tionde tjänsteman i otrygg anställning

Var fjärde nyanställd som fick jobb under det första kvartalet i år fick en visstidsanställning. Otrygga anställningar är betydligt vanligare bland dem som inte är med i facket. Det visar en ny rapport från LO.
Ola Rennstam Publicerad

Totalt var drygt fyra miljoner personer anställda i Sverige under första kvartalet i år. Av dessa var drygt 3,4 miljoner fast anställda medan 580 100 personer, eller 14 procent, hade någon form av tidsbegränsad anställning.

Under årets tre första månader tillkom 131 000 nya arbetstillfällen. 35 000 av dessa var i form av tidsbegränsade anställningar. Det vill säga att 26 procent, eller var fjärde nyanställd, fick en visstidsanställning.

Enligt LO-rapporten "Anställningsformer 2011" är visstidsanställningar vanligare bland arbetare (19 procent) än bland tjänstemän (elva procent). Bland de fackligt anslutna är skillnaderna dock relativt små, elva procent av LO-medlemmarna och sju procent av medlemmarna i TCO-förbunden har en tidsbegränsade anställningar.

Tittar man däremot på dem som inte är med i något fackförbund blir skillnaderna betydligt större; 36 procent av de icke organiserade arbetarna är visstidsanställda och 18 procent av tjänstemännen. Det är alltså större risk för en otrygg anställning om man väljer att inte vara med i facket.

LO:s undersökning pekar också på könsrelaterade skillnader. 23 procent av arbetarkvinnorna har en visstidsanställning och 16 procent av arbetarmännen. Bland de kvinnliga tjänstemännen är motsvarande siffra tolv procent och bland männen tio procent.

Mest vanligt är visstidsanställningar bland ungdomar. Av alla anställda i åldrarna 16-24 år är mer än varannan, 53 procent, tidsbegränsat anställd.

LO-rapporten visar att allmän visstidsanställning är den vanligaste tidsbegränsade anställningsformen följt av vikariat, provanställning och säsongsanställning. Bland de TCO-medlemmar som är tidsbegränsat anställda föredrar 84 procent en fast anställning.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.