Utvecklingssamtal är ett skendemokratiskt instrument för arbetsledningen. Det anser forskaren Maria Lindgren vid Växjö universitet som skrivit en avhandling i ämnet.
- Med tanke på hur mycket tid och resurser, oro och engagemang som läggs ned på samtalen borde man kanske fundera mer på hur de egentligen fungerar, säger Maria Lindgren.
Hon har analyserat utvecklingssamtal med hjälp av videoinspelningar från olika arbetsplatser. Hon har funnit att samtalen, trots en målsättning om motsatsen, sker under hierarkiska former. Chefen tar på sig rollen som samtalsledare och styr så att samtalet blir en utvärdering i stället för den dialog om aktuella händelser och framtiden som medarbetaren hoppats på. Han ställer många frågor och försöker också påverka sina medarbetares attityder och ibland även handlingar på ett önskvärt sätt.
Medarbetarna anpassar sig efter chefen. I början av samtalet argumenterar medarbetaren för att försöka påverka chefens åsikter och stärka den egna positionen. Men efter hand beskriver medarbetaren sina tankar och erfarenheter utan att ha några skiljaktiga åsikter och samtalet avslutas i samförstånd.
Överraskande nog fann Maria Lindgren att varken cheferna eller medarbetarna uppfattade att utvecklingssamtalet skett på ett ojämlikt sätt och att båda parter var nöjda med samtalen. Något hon tror kan bero på att cheferna får önskad information och att medarbetarna för en gångs skull får stå i centrum.
- Men om medarbetarna vill prata om framtiden medan cheferna inte vill göra det kanske man borde göra något åt saken, säger Maria Lindgren
- Samtidigt tycker jag att medarbetarna borde ta ett eget ansvar för utvecklingssamtalet och inte överlåta allt på sin chef.
ANITA TÄPP©siftidningen