Konjunkturinstitutet, KI, har på regeringens uppdrag gjort en bedömning av vilken nivå parterna bör lägga sig på när de sluter avtal nästa vår. Utgångspunkten för KI är att etablera en låg nivå på krav och löneökningar.
Den siffra institutet kommer fram till är exakt 1,7 procent. En genomsnittlig HTF-medlem skulle få 340 kronor i avtalad löneökning om denna bedömning får råda.
Men KI konstaterar också att företagen har råd med 3,2 procent, men eftersom löneglidningen bedöms bli 1,2 procent och den tredje sjuklöneveckan tar 0,3 procent av utrymmet återstår bara 1,7 procent till avtalen, eller 340 kronor för den genomsnittlige HTF-medlemmen.
Men varför denna sifferexercis från KI:s sida? Och måste avtalen hamna på denna låga nivå?
Den som med rätta kunskaper skrapar lite på siffrorna inser att KI:s bedömning handlar om politik och om att utföra det uppdrag som regeringen beställt, inte om någon exakt ekonomisk vetenskap.
HTF:s chefsekonomi Börje Andersson har granskat KI:s prognos.
Det visar sig att institutets beräkningar egentligen säger att företagens betalningsförmåga i genomsnitt är 4,4 procent de kommande tre åren. Nästa år är den så hög som 4,8 procent!
Siffrorna finns på institutets hemsida, men är inte de som används i de officiella uttalandena.
Börje Andersson förklarar hur KI räknat ner sin prognos för att den bättre ska stämma med det uppdrag som regeringen har givit. Arbetslösheten, den starka kronan och vårt konkurrensläge gör att löneutrymmet måste begränsas till 3,7 procent, enligt institutet. Detta är fortfarande en bit högre än vad de officiella uttalandena lägger sig på.
För att kunna sänka denna siffra lite till inför KI begreppet "lämplig löneökningstakt". Skälet till att sänka siffran ytterligare är att låga löneökningar skulle möjliggöra ökad sysselsättning.
Men stämmer institutets antagandet om fler jobb vid låga löneökningstal.
Börje Andersson skakar på huvudet. Utbud och efterfrågan bestämmer lönerna, inte tvärt om. Risken med för låga avtal är accelererad löneglidning och ökad lönespridning, något som de lägst avlönande förlorar mest på.
Dessutom är det fackliga inflytandet ofta svagt eller obefintligt över löneökningar vid sidan av avtalet.
Det finns ingen garanti för att metoden med betydligt lägre löneökningar än vad näringslivet kan betala skulle öka sysselsättningen.
Konjunkturinstitutet är emellertid ingen aktör som kan viftas bort, även om man kan tycka att det är häpnadsväckande hur de hanterat sitt sifferunderlag denna gång.
KI:s bedömning kan vara förklaringen till att LO:s bud inför vårens avtalsrörelse fick en så ovanlig formulering. LO kräver att 650 kronor sätts av per heltidsanställd till löneökningar, dock minst 3,2 procent. Den garanterade löneökningen skulle vara minst 350 kronor.
Varför denna svåra formulering? Vanligtvis brukar facket kräva ett procentpåslag på lönerna och en minsta garanterad löneökning i kronor.
Vi diskuterar några teorier på Börje Anderssons tjänsterum och efter en stund tar han fram räknedosan. I normala termen skulle LO:s bud kunna uttryckas med orden: kravet är 3,6 procent med en minsta garanterad löneökning på 350 kronor.
Förmodligen har LO valt den krångligare formuleringen av budet för att inte dra på sig beskyllningar om att äventyra samhällsekonomin. Ändå har LO lagt sig under vad företagen förmår betala den anställda nästa år. Så styrande är KI:s bedömningar i den här debatten.
Carl von Schéelechefredaktör