På 15 år har de tidsbegränsade anställningarna blivit 150 000 fler. Den största delen av ökningen står de så kallade behovs- eller timanställningarna för. Det är den i särklass otryggaste anställningsformen, där arbetsgivaren kan ringa och erbjuda jobb över dagen. Enligt LO:s rapport är det också en typ av anställning som sällan leder till fast jobb.
Vanligast är behovsanställningar bland unga kvinnor i arbetaryrken. En fjärdedel av LO-kvinnorna mellan 25 och 30 år har tidsbegränsade anställningar. Hälften av dem är behovsanställda.
Bland tjänstemännen är läget ett annat. Bara 7 procent av Sifs medlemmar har tidsbegränsade anställningar, och merparten av dessa är vikarier eller projektanställda.
- Det här är ett specifikt problem för unga LO-kvinnor. Det har betydelse för om de vågar skaffa sig familj och hem, säger LO:s förste vice ordförande Erland Olauson som vill ha en lagändring för att öka de visstidsanställdas möjligheter till fast anställning.
Även när det gäller arbetstidernas förläggning är skillnaderna stora mellan tjänstemän och arbetare. Att arbeta på obekväm eller oregelbunden arbetstid är nästan tio gånger vanligare bland LO-kvinnorna än bland Saco-kvinnorna, och nästan fyra gånger vanligare än bland TCO-kvinnorna.
- Det verkar som man lever i skilda världar, säger LO-utredaren Sven Nelander som konstaterar att det är LO-kvinnorna som får ta smällen när det ställs krav på ökat öppethållande och service.
Erland Olauson tror att det här kommer att bli en fråga för kommande avtalsrörelse:
- Det är oerhört viktigt att man har inflytande över arbetstidens förläggning. Vi har inte tillräckligt starka regler i avtalen.
LO är inte utan ansvar för utvecklingen, konstaterar Erland Olauson vidare:
- Delvis beror det på oss som facklig organisation. Vi skulle inte acceptera att 160 000 byggnadsarbetare hade det på det här viset.

NIKLAS HALLSTEDT