-T itta, jag kan räta ut tårna!
Elisabet Viinanen skrattar högt. Hon kan inte minnas när hon känt sig så stark och frisk som nu.
Ovan henne är himlen ovanligt klarblå och solen hetare än vanligt i San Agustín, Gran Canaria. Turisterna njuter, men lokalbefolkningen varnar för Kalima, sandstormen från Sahara.
Kalima bekymrar inte Elisabet, som hoppar ner i poolen för dagens andra simtur.
På en gräsplätt en bit bort ligger brunbrända kroppar i solstolar. Det är lunchtid och siesta. Tystnaden avbryts då och då av skratt och lågmält mummel. Var och en som ligger i solstolen förtjänar vila. Hela förmiddagen har de hållit igång. Om någon timme sätter aktiviteterna fart igen på rehabanläggningen Svenska Re.
Vila är en viktig ingrediens för en lyckad rehabilitering, men det är långt ifrån en semestertillvaro för dem som kommer hit. Gräsgympa, vattenjoggning, stavgång, styrketräning, föreläsningar och behandlingar av sjukgymnaster, det är ett gediget program som känns i huvudet och musklerna. Intensivt men med balans. Aktiviteterna och behandlingarna varierar, anpassat efter individens behov. Hierarki existerar inte. vd:ar, mellanchefer, försäljare, butiksbiträden och industriarbetare är förenade i sin strävan att bli bra eller lite bättre. Utbrändhet, förslitningsskador, reumatiska sjukdomar, MS och hjärtsjukdomar, orsakerna till vistelsen varierar.
Det finns de som betalar ur egen ficka för att komma hit men majoriteten är hitskickad av sina arbetsgivare som står för kostnaderna.
Elisabet har ledgångsreumatism. Hon lämnande ett vintergrått Södertälje för tre veckor på reumatikerprogrammet. Jobbet, Astra Zeneca, betalar.
Tack vare värmen och regelbunden träning kan hon röra sig utan smärta, kanske kan hon jobba mer eller minska på medicinerna när hon kommer hem. Hon vet inte men det räcker långt att kunna räta ut krokiga tår.
Elisabet ser oförskämt frisk ut.
Det är faktiskt väldigt lite som känns sjukt med Svenska Re, de drygt 50 som är här ser välmående ut.
- Man tänker liksom bort krämporna här. Alla är positiva och motiverade, det är ingen som ojar sig, säger Elisabet.
Och utan att veta om det sammanfattar hon nästan hela Svenska Res filosofi. De som kommer hit är inte patienter utan deltagare, oavsett deras tillstånd.
- Vi betonar det friska hos varje individ, vi vill väcka lusten att ta ansvar för sin egen hälsa, säger platschefen Karin Gonzalez Bergh.
Målsättningen med en del av rehabiliteringen är att deltagarna ska behålla åtminstone ena foten i arbetslivet, men många kommer tillbaka för fullt.
För vistelsen på Svenska Re ger resultat. Konstigt vore det annars. En studie visar att tre veckors träning här motsvarar sex månader hemma, då man tränar några gånger i veckan. Karin berättar om dem som åkt hem och blivit medicinfria under lång tid efter, många kan återvända till jobbet efter längre sjukskrivningar och andra slänger sina kryckor.
En solskenshistoria är den om en ung man som fick stroke. Han gick med kryckor och blev av med sitt körkort. Efter sin vistelse på Svenska Re, där han skulle vara i åtta veckor, hade han en tid inbokad för att få en rullator.
Men mannen hade ett mål. Innan han åkte hem skulle han gå en mil, från San Augustin till Maspalomas.
- Han gick sträckan två gånger. Åkte hem, ringde till sjukhuset och sa nej tack till rullatorn. Sen körde han upp och fick tillbaka sitt körkort.
Men varför ska man åka utomlands för att rehabiliteras, kan man inte göra det hemma?
- Självklart kan man det. Vi är ett komplement till företagshälsovården och annan form av rehabilitering hemma. Vi ser oss mer som den starknapp många behöver, säger Karin.
Här finns inga ungar på dagis att hämta eller dammsugaren att sätta igång, menar hon. Deltagarna får en chans att ta hand om sig själva utan att vardagen distraherar. Här finns också värme och sol som är välgörande för de flesta.
Fysisk träning är a och o men utbildning och kunskap kring den egna sjukdomen är minst lika viktig. Och här finns tid för självrannsakan. Tankarna som ploppar upp för många är inte lätta men nödvändiga ibland, tror Karin.
- Så semester är det inte tal om. Det är rehabilitering på heltid, från 8.30 till 17. Men man kommer hem brun som en pepparkaka, all aktivitet äger rum utomhus.
För en arbetsgivare kostar det ungefär 40 000 kronor att skicka iväg en anställd. Pengar som är en bra investering menar Karin. Sjukskriven personal kostar också och vad finns det att förlora på att arbetstagaren känner att jobbet bryr sig.
Så är det för Milica Bodiroza från Falkenberg.
Hon är oerhört tacksam för att hennes arbetsgivare, SCA, agerade i tid. För henne handlade det inte om en tennisarmbåge eller en kronisk sjukdom.
Hennes diagnos var sorg.
Milicas man fick cancer 2004. Hon blev sjukskriven för att kunna hand om honom, lindra smärta natt som dag, följa med på plågsamma undersökningar och sova över på sjukhuset när maken låg inne.
November 2005 dog maken och Milica kraschlandade. Sorgen kändes inte bara i själen utan i hela kroppen.
- Orken tog helt slut. Jag slutade sova, äta och minnas. Ingenting fungerade, säger hon.
Milica fortsatte att vara sjukskriven efter makens död. Under ett återbesök hos företagsläkaren föreslog han att Milica skulle åka på Svenska Res återhämtningsprogram.
- Detta var en fredag. Ett dygn senare ringde min chef och sa att jag fick åka och dessutom ta med mig någon. Nu i efterhand förstår jag att resan blev min räddning.
I februari förra året landade hon tillsammans med svägerskan på Gran Canaria. I tre veckor sov, skrattade och grät hon. Krafterna återvände sakta.
En månad senare kunde hon börja jobba så smått. Några månader senare var hon tillbaka på heltid.
I år är hon tillbaka på Svenska Re. Sorg har biverkningar. Milica lider av yrsel och spänningsvärk i nacke och rygg.
- Förra gången jag var här handlade det bara om att vila, nu har jag tränat och tagit i ordentligt fysiskt, säger Milica.
Vänner och släkt har varit till stor hjälp efter makens död. Men det är på jobbet hon befinner sig stora delar av sin tid, därför betyder stödet därifrån kanske lite mer.
- Det är fortfarande tufft, saknaden finns där men det går framåt och framförallt känner jag enbart glädje att gå till jobbet varje dag, säger Milica.