Med den förhandlingsmodell som vi har är detta inte möjligt. Om parterna inom en bransch ändå rättar till oskäliga löneskillnader sker det trots hot om reprimander och sanktioner från något håll. Som ni förstår tänker jag på pressen mot arbetsgivarna i Svensk Handel när de ämnade sluta avtal med LO-förbundet Handels om några extra procent för att lyfta de låga kvinnolönerna i branschen.
I teorin utgår förhandlingsmodellen på svensk arbetsmarknad från branschvisa förhandlingar. Löneökningarna ska spegla vad varje bransch mäktar med att betala. I år var det alltså ett gyllene tillfälle att börja rätta till de låga lönerna i den kvinnodominerade handeln. Men i praktiken finns inte denna självständighet.
I verkligheten är det arbetsgivare och fack inom industrin som sluter det första löneavtalet och därefter ska alla andra rätta sig efter nivån på löneökningarna inom industrin. Framför allt Svenskt Näringsliv bevakar att denna vedertagna tågordning inte bryts. Organisationen centralstyr sina förhandlare i de olika arbetsgivarförbunden och hotar med sanktioner mot den som bryter mot ledningens order.
I sektorer utanför industrin där parterna är överens om att rätta till orättvisa löneskillnader är det hart när omöjligt. Så forts det blir känt att parterna diskuterar en annan nivå på löneökningarna än vad industrin bestämt, kallar Svenskt Näringsliv till "rektorssamtal". Och lyder man inte väntar "klasstryk". Därför krävs riktigt tuffa företrädare bland arbetsgivarna om de ska kunna stå emot. Svensk Handels vd Dag Klackenberg är värd en eloge för att han tog strid för sitt och Handels avtal. Det är också han som berättat med målande ord som rektorssamtal och klasstryk om vad som sker på arbetsgivarsidan.
Det märkliga inträffade att Handels varslade om strejk under påskhandeln för att hjälpa handelsarbetsgivarna i deras konflikt med Svenskt Näringsliv.
Ändå agerade parterna endast efter skolboken. Det är under goda tider man kan ändra lönerelationer på arbetsmarkanden utan att få negativa konsekvenser som till exempel ökad inflation.
Uppgörelsen på handelns område gav mer, räknat i procent, än vad industrin fick. Men om man räknar lönehöjningarna i kronor blir de ungefär lika stora för kassörskorna i handeln som för industriarbetarna. Under de närmaste åren kommer alltså inte löneskillnaderna öka mellan dessa två grupper.
När HTF lite senare skulle göra upp med Svensk Handel gick det inte att få en tiondels procent mer än vad industrin fick, trots att det finns en stor kvinnodominerad grupp mycket lågavlönade tjänstemän på området. En arbetsgivarförhandlare sätter sig inte upp mot Svenskt Näringsliv två gånger i samma avtalsrörelse.
Men för att få en fördelning i avtalet som gynnade kvinnodominerade grupper var även HTF tvunget att varsla om strejk.
Inte minst var det viktigt att garantibeloppen blev tillräckligt höga. På handelns område har HTF i år lyckats säkra en garanti på 410 kronor. Det är den minsta löneökning en enskild medlem kan få, enligt avtalet. De fyra hundralapparna räcker för att bevara köpkraften till en person som tjänar drygt 20 000 kronor om inflationen hamnar runt två procent.
Ett starkt argument för HTF att säga ja till avtalet var att garantin kunde skydda de lägst avlönades löner. På området är 75 procent av medlemmarna kvinnor och hälften av dem tjänar under 20 000 kronor. De får sällan mer än garantibeloppet. Genom garantin på fyra hundralappar får många av dessa lågavlönade till och med något mer pengar att röra sig med.