Men många små och medelstora företag låser in sina medarbetare med konkurrensklausuler i anställningsavtalen. För att få jobbet tvingas du gå med på att inte börja ett annat jobb i samma bransch under en karenstid på ett till två år.
Säljaren Krister (se reportage, sid 16-21) tjänade efter tolv år på samma företag 21 000 kr i månaden. Han hade börjat som lagerkille och satt inte på några affärshemligheter. Ett konkurrerande företag erbjöd honom högre lön och tjänstebil och han skulle få kortare väg till arbetet. Men gamle arbetsgivaren hotade med skadestånd och åberopade ett par rader i kontraktet som Krister för länge sen glömt bort. Ett helt år måste han hålla sig borta från branschen, krävde vd:n.
Enligt ett kollektivavtal från 1969 mellan Saf och Sif, CF och Ledarna får konkurrensklausuler bara användas av arbetsgivare som har en självständig produkt- och metodutveckling. Men avtalet missbrukas. Allt oftare blir säljare, marknadsförare och programmerare utsatta för detta tidsbegränsade yrkesförbud. Ett IT-företag i Växjö satte fotboja på samtliga anställda, från receptionisten till vd.
Även om inte alla avtal med konkurrensklausuler håller för rättslig prövning är de ett hinder både för den enskildes utveckling och rörligheten på arbetsmarknaden. De inskränker varje människas rätt att byta jobb. Det är en kränkning av en mänsklig rättighet på samma sätt som när munkavleavtalen (se Siftidningen nr 10/01) tar ifrån människor deras yttrandefrihet. Att hindra någon att röra sig är lika allvarligt som att tysta en människa.
IT-ålderns konkurrensklausuler är det kanske tydligaste uttrycket för vår tids lojalitetsplikt mot arbetsgivaren. En sån plikt har funnits sedan tjänstehjonsstadgan och dess form av livegenskap. Tjänstefolket lydde under husbonden. De som var utan arbete kunde dömas för lösdriveri till spinnhus eller tukthus. Sifs chefsjurist Eva-Helena Kling skriver i sin arbetsrättskrönika (sid 47): "Man kan fundera över om inte en arbetstagares lojalitet är något en arbetsgivare måste förtjäna", till exempel genom att visa den anställde motsvarande lojalitet.
Kollektivavtalet från 1969 rekommenderar den f d arbetsgivaren att betala 60 procent av den tidigare lönen, om den anställde tvingas gå utan jobb på grund av karantänen. Men på Svenskt Näringsliv förs diskussioner om att riva upp avtalet. Det anses omodernt.
Varje arbetsgivare måste vinna de anställdas förtroende genom att erbjuda bra villkor, kompetensutveckling och en attraktiv arbetsmiljö. De som ändå önskar fortsätta sin yrkeskarriär på ett annat företag ska ha tack för den tid som varit i stället för bannor och hot om skadestånd. Näringslivet måste hänga med i tiden.
Björn Öijer