Om man inte vill tala om ett problem påstår man helt frankt att det är motsatsen som är problemet! Ett annat alternativ är önsketänkande: " Vi behöver inte bry oss om arbetslösheten för den är övergående. Snart vänder konjunkturen". Varför sjunker inte arbetslösheten? Så ställs frågan i Dagens Nyheter till en rad kända ekonomer i tjänst hos myndigheter och organisationer. Hur svarar ekonomerna på detta? Generaldirektören för Arbetsmarknadsverket svarar att "kommuner och landsting har ett besvärligt läge" och att "de starka signalerna från regeringen om rejäla tillskott 2006 är väldigt viktiga." Generaldirektören för det statliga Konjunkturinstitutet svarar att arbetslösheten "är högre än den behöver vara för att hålla inflationen i schack" och indikerar därmed att en viss räntesänkning skulle kunna tänkas. Näringslivets representanter svarar inte oväntat att företagens pålagor är för många och att arbetsgivaravgifterna måste sänkas. LOs chefsekonom slutligen anser att man skall höja lönebidragen, skapa reträttjobb, sluta med friåret och öka AMS-åtgärderna. Svaren på frågan ger intryck av att ingen av de intervjuade vill uttala sig om varför arbetslösheten inte sjunker och vad man skall göra för att den skall sjunka. Visst skulle ökade AMS-åtgärder, något sänkt ränta m.m. kunna förbättra situationen - men bara något. Bara på marginalen. Det är flertalet ekonomer överens om. Varför undviker de intervjuade att tala om att den nuvarande ekonomisk-politiska ordningen - prioriteringen av marknadskonkurrens och prisstabilitet - inte leder till full sysselsättning.? När och hur skall alla de - framför allt de över en halv miljon arbetslösa - som vill åstadkomma en bättre ordning komma till tals? Vad bör då göras?. För det första måste vetskapen om att full sysselsättning kan åstadkommas med hjälp av politiska beslut och åtgärder etableras som grundbult för fortsatt agerande. Detta är så grundläggande att det till och med är inskrivet i grundlagen. I Regeringsformen, 1 kap., 2§, framgår att " det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete". För det andra måste fackföreningsrörelsen och andra goda krafter sätta press på statsmakterna för att dessa skall genomföra den nödvändiga politiken för full sysselsättning. Ingenting av detta går att genomföra utan motstånd. Näringslivets företrädare torgför med jämna mellanrum uppfattningen att staten inte kan skapa sysselsättning. Och i makthavarnas olika nätverk jobbas det intensivt för att facket och andra krafter inte skall ställa krav som alltför mycket avviker från statsmakternas icke-sysselsättningsskapande tillväxtpolitik. Hur "skapar" man arbete åt alla i en modern ekonomi som den svenska med såväl fria marknader som stor offentlig sektor? Vilken konkret politik är användbar? En utgångspunkt för en sådan diskussion är att dela upp ekonomin i två sektorer. En sektor är det privata näringslivet som i allt högre grad konkurrerar på världsmarknaden. Den andra sektorn är den offentliga sektorn som styrs av villkor som är skilda från näringslivet och, åtminstone i relativ bemärkelse, oberoende av marknadskonkurrens. I det första fallet går de politiska åtgärderna ut på att skapa goda förutsättningar för produktion som går att sälja hemma och utomlands ("ökad konkurrenskraft") samtidigt som de framsteg som redan gjorts för att producera varor och tjänster på en hög teknisk och social nivå beaktas och utvecklas. I grunden handlar en sådan politik om att långsiktigt: +utbilda arbetskraften +utveckla och tillämpa ny produktionsteknik inkl. teknik för styrning av företag +investera och utveckla den infrastruktur och det regelverk som företagen och arbetskraften verkar i Allt detta görs redan men det kan göras bättre och det är det som den ekonomiska politiken bör inriktas på. Den privata tjänstesektorn är av strategisk betydelse i detta sammanhang eftersom det inom denna sektor finns en betydande tillväxtpotential. Den ekonomiska utvecklingen har gått från agrarsamhälle till industrisamhälle och sedan en tid tillbaka till ett växande tjänstesamhälle. För HTF och andra tjänsteorganisationer gäller det att ta tag i denna verklighet och bidra till en tjänsteproduktion på hög teknisk och social nivå. I det andra fallet - den offentliga sektorn - kan politiska beslut direkt resultera i ökat antal jobb. I detta fall handlar den ekonomiska politiken i hög grad om skattepolitiska beslut och om åtgärder som påverkar gränserna för vad som bör bedrivas som privat eller offentlig verksamhet. I likhet med den privata tjänstesektorn är även den offentliga av strategisk betydelse för frågan om arbete åt alla. I själva verket torde de enda perioder i modern tid som kan karakteriseras som perioder av full sysselsättning vara de perioder då sysselsättningen i offentlig sektor expanderat. I vilken grad detta kan vara något att ta fasta på kan vara en fråga för den nyligen tillsatta grupp som skall utarbeta förslag på ett nytt skattepolitiskt program för TCO. Börje AnderssonChefsekonom, HTF