- Att jag varit personaldirektör är det ingen som vet i dag, men morfar ska jag vara livet ut, säger han brett leende.

Under sin karriär som personaldirektör, senast på Sveriges Radio, mötte han också människor som mådde dåligt i samband med pensioneringen, för att de hängt upp så mycket av sin identitet på jobbet. Ändå var han inte alls mentalt förberedd på vad som skulle komma när han själv gick i avgångspension vid 62.

Men två månader senare kom "stjärnsmällen", som han säger. Det hände på ett seminarium där deltagarna reflekterade över arbetets värde. När en av dem läste upp en text som handlade om ångesten inför att lämna sina arbetskamrater, att inte längre uppleva sig vara behövd, kunna påverka och att förlora sin status hände något skrämmande med Per.

När det var hans egen tur att reflektera upprepade han bara fraserna "Gjorde jag bort mig nu? Det blev så tomt." De övriga seminariedeltagarna beslutade att ta Per till akuten, där det visade sig att Pers blodtryck var väldigt högt. När läkaren försökte prata med honom framgick snart att han hade tappat minnet och var helt övertygad om att han fortfarande var personaldirektör på radion. 

- Det var som att få en rejäl smocka. Den emotionella kopplingen till jobbet, mitt behov av att vara behövd, få bekräftelse, ha status, den hade jag helt missat. Jag hade inte förstått vad arbetet betydde för min självkänsla och identitet, har han tidigare berättat för tidningen Personal & Ledarskap.

En skiktröntgen visade att Per inte hade någon hjärnskada. När blodtrycket några timmar senare sjunkit fick han också tillbaka minnet. En neurolog förklarade att det han varit med om kan hända vid en stark sinnesrörelse, när blodtillförseln till den del av hjärnan som styr minnes­funktionen stängs av en kort stund.

- Det  var först på seminariet som jag förstod att jag var pensionär rent känslomässigt.

Varför hade han då hängt upp så mycket av sin självkänsla och identitet på jobbet?

- Jag  tillhör ju en generation där inkomsten faller på mannen, där jag ska vara försörjare. Och jag var en arbetsnarkoman. Jag tyckte också att jag hade ett väldigt betydelsefullt jobb som det låg mycket status i. Och det där liksom smyger sig på en, det blir en identitetsfråga som fylls på obemärkt.

En kort tid efter minnesförlusten gick Per en kurs med temat "Att bara vara", där han bearbetade minnesförlusten och funderade mycket på sin arbetsnarkomani. Att livet har många andra värden. Som att han nu skulle kunna engagera sig politiskt och ägna mer tid åt sina åtta barnbarn.

I dag, sju år efter "stjärnsmällen", njuter han av pensionärslivet. Han är engagerad i ett HR-nätverk, en vindkraftförening och har styrelseuppdrag. Men han tycker alla borde reflektera över vilken betydelse jobbet har för en, innan man går i pension.

- Om jag själv hade gjort det så hade jag inte gått på den här stjärnsmällen.