Samtidigt som man gått över till detta system har en annan viktig tvist fått sin lösning.
Det är frågan om vems pensionskapitalet är.
Under förmånssystemets tid stod två synsätt mot varandra. Pensionsfonderna kunde ses som arbetsgivarnas medel, eftersom de garanterade en viss inkomst till tjänstemannen efter hans yrkesaktiva tid. Fonderna är deras avsättningar för att kunna uppfylla löftet, förmånen. Det andra synsättet är att tjänstemannan avstått löneökningar för att senare i livet få pension. Det är den uppskjutna lönen som ligger i pensionsfonderna. Pengarna skulle alltså vara våra.
Den här principiella tvist har parterna aldrig löst, utan kompromissen har varit att båda parter har haft inflytande över fonderna via styrelseplatser i Alecta, som förvaltat en stor del av detta jättelika kapital.
I det nya pensionsavtalet är denna tvist löst. I en avsiktsförklaring slås det fast: "Den nya pensionsplanen innebär att de inbetalda pensionsavgifterna och avkastningen på dessa tillhör de försäkrade tjänstemännen". Med andra ord, pensionskapitalet är vårt.
Trots detta ska arbetsgivarna vara med och utse pensionsförvaltare även i det nya avtalet.
Är inte detta en uppgift enbart för den fackliga sidan? Ska arbetsgivarna lägga sig i hur vi förvaltar vårt pensionskapital?
Sif:s och PTK:s ordförande Mari-Ann Krantz säger att argumentet för att båda parterna har inflytande över placeringarna är att de har ett gemensamt avtal som de också har ett gemensamt ansvar för. Krantz säger också att det inte funnits någon förtroendevald i den fackliga förhandlingsdelegationen som önskat diskutera någon annan lösning.
Tomas Oskarsson, förhandlingschef i HTF, säger att i förhandlingsledningen var frågan tidigt uppe, men föll snabbt bort. Arbetsgivarna krävde att få inflytande.
Efter att ha pratat med olika fackliga företrädare ser jag ändå möjligheten att använda pensionskapitalet för att påverka näringslivet ur löntagarnas perspektiv och skapa de långsiktigt trygga pensioner som vi behöver. Lösningen är att driva igenom stark etisk profil i fondurvalet.
Det finns flera starka argument för detta.
En stark omoral och roffa-åt-sig-mentalitet har spridit sig ibland många aktieägare och höga makthavare i näringslivet. Miljarder har runnit ur företagen till bonusar åt höga chefer, istället för att satsas på utveckling och trygga jobb.
Vi ser
+aktieägare som kräver maximal utdelning och snabba vinster, istället för långsiktiga investeringar.
+företag som gör onödiga personalnedskärningar för att snabbt höja aktiekursen.
+företag som flyttar lönsam verksamhet utomlands till låglöneländer för att höja vinsten och aktieutdelningarna. Då försvinner arbetstillfällen i Sverige.
+företag som minskar antalet tillsvidareanställda och istället utnyttjar korttidsanställningar och entreprenörer.
Utvecklingen leder möjligen till maximerade vinster för ägarna och som en bieffekt till bra utdelning i tjänstemännens pensionsfonder på kort sikt. Men den urholkar samtidigt välfärden och tränger bort arbetskraft från trygga jobb till arbetslöshet, korttidsanställningar och påhugg.
Om tjänstemännen avstår från att låta pensionsfonderna vara aktiva ägare och nöjer sig med maximal utdelning, kan pensionssparande i värsta fall motverka det som är grunden för en trygg ålderdom, alltså ett väl utvecklat välfärdssamhälle med hög sysselsättning.
Argumenten för etiska placering kan också användas i ett globalt perspektiv. Etiska fonder får inte göra det enkelt för sig genom regler som enbart förbjuder investeringar i vapen, sex och droger. De måste också ha resurser att besöka företag i hela världen och kontrollera hur de sköter sig gentemot sina anställda, miljön, konsumenter och konkurrenter. Alltså satsa på en mer utvecklad etik.