- Det är som två olika liv, säger hon utan omsvep.
Anna Andersson är 33 år och bor själv i en central etta i en storstad. Hon har en stor vänkrets som, typiskt för sin ålder, har en förkärlek för att umgås på kafé. Hon och pojkvännen går också på en hel del parmiddagar där det blivit tradition att bjuda på god mat.
En ganska trivsam livsstil, med andra ord, tills den dag Anna blev arbetslös.
Hon hade tidigare jobbat i flera år med enklare administrativt arbete, men sedan bestämt sig för att höja sin kompetens med en eftergymnasial administrativ utbildning, med inslag av bland annat personaladministration, affärsekonomi och projektledning.
Två år och 100 000 kronor i studieskulder senare, upptäckte hon att det var väldigt ont om lediga jobb av det slag som hon utbildat sig till.
- Dessutom upptäckte jag att jag var underkvalificerad för de jobb som krävde högskoleutbildning och överkvalificerad för andra. Jag hade hamnat i ett slags vakuum.
Sedan sin examen har hon varit arbetslös i sammanlagt över två år, och sökt ungefär 400 jobb. Två gånger har hon fått arbetspraktik genom Arbetsförmedlingen. En gång ledde det till ett halvårs projektanställning som personaladministratör. Men sedan var hon åter utan jobb.
- Det största problemet tror jag är att jag är kvinna i barnafödande ålder. På de få intervjuer jag kommer till, får jag i stort sett alltid frågor om det här - mer eller mindre öppet.
Omställningen till det nya livet kom successivt.
- De första månaderna har man lite högre a-kassa, då är det inte så farligt. Sedan övertrasserar man sina konton hela tiden: "Jag ska ändå inte vara arbetslös så länge". Sedan börjar man nalla på sparpengarna. Det var först efter ett halvår som jag ändrade mina vanor ordentligt.
I hennes vanliga affär kunde hela månadens matbudget ryka på en enda gång. Så Anna fick börja handla på lågprisbutiker istället och välja billigare märken på allt.
- Jag är ganska matintresserad, och brukade unna mig färska champinjoner, lite godare lagrade ostar och färskpressad apelsinjuice.
Nu blev det istället burkchampinjoner, hushållsost och juicekoncentrat.
- ... och den juicen inte så god, så jag har slutat med juice helt. Jag väljer till och med bort ekologisk mjölk för att spara några kronor. Det handlar om småsaker som man inte tänker på annars. Jag letar ständigt rabatter och styrs mycket av vilka affärer de gäller i. Mitt liv kretsar numera kring att jaga småpengar. Något jag tidigare tyckte var helt absurt.
Pojkvännen har alltid haft jobb, så de gånger de själva ska bjuda hem folk på en godare middag är det alltid han som får betala för de flesta råvarorna.
På samma sätt är det han som får betala eller i alla fall sponsra om de ska åka någonstans eller hitta på något extra.
- Det är rätt påfrestande för ett förhållande när den ene är arbetslös. Man blir så otroligt beroende av en annan person. Det spelar ingen roll hur generös den människan är, till slut blir det ändå ett irritationsmoment.
Som arbetslös konstaterar Anna att man inte kan vara speciellt modemedveten. Men att det inte går att strunta helt i sitt utseende heller.
- Man måste ju ändå vara snyggt och propert klädd när man går på intervju. Och om man ska ha ett socialt liv kunna tacka ja till fester och middagar emellanåt.
Tidigare klippte hon sig var åttonde vecka och gillade att göra slingor ibland.
- Som arbetslös klipper jag mig högst var tredje månad. Slingor är inte riktigt aktuellt. Och så har jag bytt till en billigare frisör.
Kläder köper hon inte så ofta. I stort sett är det H&M som gäller. Och rea.
- Och så kollar jag alltid efter plagg där det saknas en knapp eller finns en fläck, vad som helst så man kan få den lite billigare. Nya strumpor och underkläder finns liksom inte.
Kafélivet har blivit betydligt mer komplicerat. De flesta av Annas vänner bor i olika delar av stan, så det brukade vara smidigt att sammanstråla i centrum.
- Nu finns det inte på kartan att lägga 50 kronor (eller mer!) på en fika. Antingen får jag välja något att dricka eller något att äta. Både ock blev för dyrt. Det är alltid extra krångligt att inte kunna vara med på samma villkor. Sånt gör att man drar sig.
Busskort för 510 kronor i månaden slutade hon köpa så fort hon blev arbetslös. Nu går hon istället. Det är en av fördelarna med den centrala lägenheten.
- Jag har många gånger tänkt på att flytta till något billigare. Men skulle jag bo utanför stan måste jag ha det där busskortet. Och så skulle jag kanske inte kunna gå hem själv på kvällarna.
Eftersom Anna har en gammal idrottsskada måste hon träna regelbundet för att inte få problem. Så gymkort kunde hon inte välja bort, men hon bytte till ett billigare ställe.
- Det är en ganska stor post ändå, men i gengäld får jag dra ner desto mer på annat.
Att gå till tandhygienist och ta bort tandsten som hon brukade, var bara att glömma.
- Det får faktiskt göra ordentligt ont innan jag ens går till tandläkaren. För då har man genast spräckt en eller två månaders budgetar.
Levnadsstandarden i sig är ändå inte så farlig, man överlever, tycker Anna, som är väl medveten om att det finns de som har ännu mindre att leva på. Men det är ansträngande för relationerna när man inte längre lever i samma ekonomiska värld som de omkring en.
Anna tror inte att folk i hennes omgivning fattar hur mycket arbetslösheten påverkar hennes liv.
- Jag tror inte ens att min pojkvän förstår fullt ut vilken press jag känner för att få det att gå ihop varje månad.
När kompisar frågar om hon ska följa med på olika saker måste hon ofta svara: "Nej, jag har inga pengar."
- Jag tror de kanske förstår den första halvan av vad det här innebär, men den sista halvan kan de inte sätta sig in i. När mina kompisar som har jobb "inte har pengar", har de alltid pengar kvar, eller sparade pengar. Men när jag inte har pengar, då är det verkligen noll.
Anna tycker det känns konstigt att höra folk säga att man borde sänka a-kassan, nu när arbetslösheten är hög.
- Det är ju nu den verkligen behövs! Jag får ju inte fler jobb för att man sänker ersättningen. "Men ta ett lågavlönat jobb då" säger en del. Men när jag har sökt sådana jobb som jag hade innan utbildningen har jag inte fått dem för att jag numera är överkvalificerad. Dessutom skulle jag med ett sånt jobb bli mindre attraktiv för de jobb jag ÄR utbildad för. Och som en bonus skulle min a-kassenivå drastiskt gå ner när vikariatet var över, vilket skulle sätta mig i en sämre sits än jag var innan.
För nio månader sedan fick Anna till slut ett vikariat som sekreterare.
- Det första jag gjorde var att köpa nya underkläder och strumpor!
Parallellt med arbetet läser hon nu kortare högskolekurser på halvfart. Och söker nya jobb. Men om hon inte får något, blir hon arbetslös igen efter jul.