Statsministern förutspådde att förändringen kan leda till upprörda känslor när folk inser hur systemet slår:
"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort", sa han och hävdade att politikerna har försökt att informera, men inte varit tillräckligt tydliga.
Men var det verkligen så att politikerna som arbetade med pensionsförslaget försökte att uppriktigt informera om de troliga försämringar som skulle komma med det nya pensionssystemet?
Det var under den första delen av 1990-talet som socialdemokraterna, tillsammans med de fyra borgerliga partierna, utarbetade det förslag som efter justeringar och förändringar skulle bli vårt nuvarande pensionssystem. Samtidigt som man arbetade med detta höll man facket utanför. Det var ett märkligt förfaringssätt, eftersom pensionerna var en av de hörnstenar som tjänstemannarörelsen byggdes upp kring. Trygga pensioner har genom åren varit en av de viktigaste frågorna för tjänstemännen.
Den egentliga orsaken med reformeringen var att pengarna i ATP-systemet inte skulle räcka till morgondagens pensioner. Det var företrädare i facket som var tydliga på den punkten, medan politikerna slätade över. Först var TCO:s inställning att ATP-systemet skulle reformeras och anpassas till de nya villkoren i ekonomin. ATP var ett modernt system, som inte straffar den som varvar yrkeskarriär med perioder av studier. I ett högteknologiskt samhälle är det nödvändigt med denna växelverkan för att ha en arbetskraft med de senaste och de rätta kunskaperna. ATP-systemet straffade inte heller de föräldralediga.
Men TCO släppte sitt försvar. Bedömningen var att när fem riksdagspartier hade slutit sig samman om ett förslag var det knappast politiskt möjligt att få dem att svänga och reformera det bättre ATP-systemet. Samtidigt gjorde politikerna allt de kunde för att inte släppa in de fackliga debattörerna på arenan. En metod var att ha en oanständigt kort remisstid på förslaget. Facket fick några veckor på sig att lämna in sina synpunkter. Det omöjliggjorde en bred diskussion bland medlemmarna.
Socialdemokraterna var särskilt rädda för att LO:s medlemmar skulle frondera mot förslaget. I facket, inte minst i TCO och HTF , var ståndpunkten att de allra flesta löntagarna skulle få lägre pension i det nya systemet än vad de hade fått med ATP.
På hösten år 1997 visade beräkningar från Vårdförbundet att deras medlemmar skulle få sänkt pension med cirka fem procent i det nya systemet. Ett par månader senare slog TCO larm om att det nya pensionssystemets regler leder till ersättningsnivåer som är cirka 15 procent lägre än tidigare. Politikernas svar kom ur dåvarande socialförsäkringsminister Maj-Inger Klingvalls mun: "Uppgiften är inte korrekt", sa hon.
I stället lät hon socialdepartementet göra beräkningar, som presenterades i januari 1998. I fem exempel i form av fiktiva personer med namnen Per, Ingrid, Tore, Mikael och Lisa, visade socialdepartementet att alla skulle få ett par procents högre pension. Det var yrken från lastbilschaufför till civilekonom som departementet utgått ifrån i sina beräkningar.
En liten tid senare kom ett nytt larm om att beräkningarna av pensionsnivåerna var felaktiga. I den avancerade mjukvara som tagits fram för beräkningarna hade man inte tagit hänsyn till den ökade livslängden bland svenskarna. Ungefär sju procent för höga var pensionsnivåerna bland annat i de exempel som socialdepartementet publicerat.
De personer som har lyssnat till sina fackliga företrädare och läst fackliga tidningar svävar knappast i okunnighet om att det nya pensionssystemet ger lägre nivåer - i vissa fall mycket låga nivåer. Men den som bara lyssnat till politikerna från de fem riksdagspartier som drev igenom systemet har förmodligen en helt annan bild.
Jag vill definitivt inte beskylla statsministern för att ljuga, när han säger att politikerna försökt informera men inte varit tillräckligt tydliga. Men tyder inte uttalandet på att Göran Perssons minne sviktar?
Carl von Schéele
chefredaktör
"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort", sa han och hävdade att politikerna har försökt att informera, men inte varit tillräckligt tydliga.
Men var det verkligen så att politikerna som arbetade med pensionsförslaget försökte att uppriktigt informera om de troliga försämringar som skulle komma med det nya pensionssystemet?
Det var under den första delen av 1990-talet som socialdemokraterna, tillsammans med de fyra borgerliga partierna, utarbetade det förslag som efter justeringar och förändringar skulle bli vårt nuvarande pensionssystem. Samtidigt som man arbetade med detta höll man facket utanför. Det var ett märkligt förfaringssätt, eftersom pensionerna var en av de hörnstenar som tjänstemannarörelsen byggdes upp kring. Trygga pensioner har genom åren varit en av de viktigaste frågorna för tjänstemännen.
Den egentliga orsaken med reformeringen var att pengarna i ATP-systemet inte skulle räcka till morgondagens pensioner. Det var företrädare i facket som var tydliga på den punkten, medan politikerna slätade över. Först var TCO:s inställning att ATP-systemet skulle reformeras och anpassas till de nya villkoren i ekonomin. ATP var ett modernt system, som inte straffar den som varvar yrkeskarriär med perioder av studier. I ett högteknologiskt samhälle är det nödvändigt med denna växelverkan för att ha en arbetskraft med de senaste och de rätta kunskaperna. ATP-systemet straffade inte heller de föräldralediga.
Men TCO släppte sitt försvar. Bedömningen var att när fem riksdagspartier hade slutit sig samman om ett förslag var det knappast politiskt möjligt att få dem att svänga och reformera det bättre ATP-systemet. Samtidigt gjorde politikerna allt de kunde för att inte släppa in de fackliga debattörerna på arenan. En metod var att ha en oanständigt kort remisstid på förslaget. Facket fick några veckor på sig att lämna in sina synpunkter. Det omöjliggjorde en bred diskussion bland medlemmarna.
Socialdemokraterna var särskilt rädda för att LO:s medlemmar skulle frondera mot förslaget. I facket, inte minst i TCO och HTF , var ståndpunkten att de allra flesta löntagarna skulle få lägre pension i det nya systemet än vad de hade fått med ATP.
På hösten år 1997 visade beräkningar från Vårdförbundet att deras medlemmar skulle få sänkt pension med cirka fem procent i det nya systemet. Ett par månader senare slog TCO larm om att det nya pensionssystemets regler leder till ersättningsnivåer som är cirka 15 procent lägre än tidigare. Politikernas svar kom ur dåvarande socialförsäkringsminister Maj-Inger Klingvalls mun: "Uppgiften är inte korrekt", sa hon.
I stället lät hon socialdepartementet göra beräkningar, som presenterades i januari 1998. I fem exempel i form av fiktiva personer med namnen Per, Ingrid, Tore, Mikael och Lisa, visade socialdepartementet att alla skulle få ett par procents högre pension. Det var yrken från lastbilschaufför till civilekonom som departementet utgått ifrån i sina beräkningar.
En liten tid senare kom ett nytt larm om att beräkningarna av pensionsnivåerna var felaktiga. I den avancerade mjukvara som tagits fram för beräkningarna hade man inte tagit hänsyn till den ökade livslängden bland svenskarna. Ungefär sju procent för höga var pensionsnivåerna bland annat i de exempel som socialdepartementet publicerat.
De personer som har lyssnat till sina fackliga företrädare och läst fackliga tidningar svävar knappast i okunnighet om att det nya pensionssystemet ger lägre nivåer - i vissa fall mycket låga nivåer. Men den som bara lyssnat till politikerna från de fem riksdagspartier som drev igenom systemet har förmodligen en helt annan bild.
Jag vill definitivt inte beskylla statsministern för att ljuga, när han säger att politikerna försökt informera men inte varit tillräckligt tydliga. Men tyder inte uttalandet på att Göran Perssons minne sviktar?
Carl von Schéele
chefredaktör
