Då skulle säkerligen ett ramaskri ljuda från landets opinionsbildare. Ledarskribenter skulle skriva om det ruttna tillståndet i landet, ombudsmannen HomO skulle göra ett kraftfullt uttalande, kvällspressen arrangera ett kändisupprop till stöd för HBT-personer (homo-, bi- och transsexuella) och facket kräva en snabb och kraftfull förändring.
Nu är det gudskelov inte så illa för HBT-personer. De möts visserligen alltför ofta av diskriminering. Men så illa som i beskrivningen ovan är det ändå inte för dem. Däremot är det så illa för personer med funktionshinder som är rörelsehindrade, hörselskadade och synskadade. De har samma utbildningsnivå som svenskarna i genomsnitt, men inte alls jobb i samma utsträckning. Får de arbete är det ofta på deltid eller med lönebidrag. Och värst drabbas handikappade kvinnor.
Men vem för deras talan?
Knappast ledarsidorna i svensk dagspress eller någon annan ledande opinionsbildare. Den som letar i Pressens Bilds stora arkiv efter ett foto på en rullstolsburen person i arbetslivsmiljö har svårt att hitta en enda bild. Däremot finns det en uppsjö bilder på rullstolsbasket.
De handikappades svåra situation på arbetsmarkanden är inte synlig för allmänheten. I handikapprörelsen ställer man frågan om kampen mot diskriminering endast gäller etniskt ursprung, sexuell läggning och genus. Den frågar också vad facket gjort för att personer med funktionshinder ska få arbete.
Men handikapprörelsen kan inte förvänta sig att facket automatiskt letar upp alla problem i arbetslivet. Huvudströmningen i det fackliga arbete är att medlemmarna själva driver sina frågor i sin fackliga organisation. Den som har funktionshinder borde driva rätten till arbete i sin fackliga organisation på samma sätt som de driver kravet i handikapprörelsen. Och för de anställda i handikapprörelsen handlar det om att använda facket, HTF, för att kräva arbete åt alla.
De kan lära av HBT-rörelsens framgångsrika opinionsarbete, som nu efter många års slit börjar ge resultat. De har inte nöjt sig med en uthållig opinionsbildning i den egna rörelsen, utan också haft förmåga att på senare år bygga allianser med facket. De har lyckats förändra attityder och fått viktiga opinionsbildare att se deras problem.
Den som är medlem i HTF har rätt att driva sina frågor i förbundet, men denna rättighet är inget som upplevs som självklart bland medlemmarna. Jag har stött på anställda i handikapprörelsen som är HTF:are, men ändå inte driver frågan om arbete via facket. De vill inte driva en fråga som organisationen de är anställda i också driver. De känner sig jäviga.
Jag har stött på anställda i IOGT-NTO som tycker illa om HTF:s uttalande om sänkt skatt på sprit, men inte tycker att de ska driva en fråga fackligt som också den egna arbetsgivaren driver. Men så länge alkoholproblem också finns i arbetslivet har de all rätt i världen att agera fackligt.
Det är när kraven kommer underifrån, från medlemmarna själva, som styrkan finns där. Det är genom att driva kraven på den förändring som man själv vill ha och söka stöd av andra i förbundet som kraften att förändra växer fram.
Inte minst är det viktigt att bygga allianser mellan organisationer som har samma intresse. En utmärkt början för att få en starkare kraft bakom kravet på ett arbetsliv där även funktionshindrade ryms är att de anställda i handikapprörelsen driver sina frågor i HTF.
Det här är inte bara något som gäller handikapprörelsen utan är allmängiltigt. Verkar man på en del av arbetsmarknaden där det finns problem är det fackliga medlemskapet verktyget som kan användas för att få förändring.



Carl von Schéele
chefredaktör