Ester Roxberg har arbetat inom kulturbranschen i sju år nu. Hon är utbildad kulturvetare och började arbeta gratis som praktikant under sin utbildning. Nu har hon kommit ut med en bok där hon kritiserar kulturbranschen, en bransch där det är mer regel än undantag att arbeta gratis som volontär eller praktikant på förlag, tidskrifter och festivaler. Ofta kan det vara en hel organisation som jobbar gratis, där bara cheferna får betalt.

- Under utbildningen jobbade jag med ett stort projekt. När min tid som praktikant var slut frågade de om jag ville fortsätta. När jag sa att jag kunde göra det på en timanställning så var det inte ok, jag skulle fortsätta jobba gratis. Vem har tid och råd att arbeta gratis? Men det tas för givet för att jobbet anses så roligt, säger Ester.

Hon säger att det speglar hur det ser ut, att arbete inom kulturbranschen ses mer som en hobby fast det krävs flerårig utbildning och handlar om komplicerade ämnen. Ester tycker att det blivit värre med åren med färre jobb och fler som står på kö.

- Eftersom vi har små marginaler behövs folk som jobbar gratis, men då ska det vara de som vill engagera sig på fritiden, inte de som vill ha ett jobb. Men utan erfarenhet får du inget jobb och hur ska man få erfarenhet? Till slut blir det så att man säljer sig själv, det är väldigt sorgligt, säger hon.

Det är en osäker bransch där få har anställningskontrakt.

-Facket är den yttre fienden. Man kan ha någon som jobbar tre månader och sen byta ut den personen, men det fungerar inte om man har ett fackförbund bakom sig. Jag har befunnit mig i situationer där vi har blivit samlade allihop kring bordet på arbetsplatsen och vår chef har gått laget runt och frågat oss vilket fack vi var med i och varför. Jag ringde mitt fackförbund och de sa att det inte var ok, säger hon.

När hon själv var student tänkte hon inte på det men i dag tycker hon det är otroligt viktigt att arbetsplatsen har kollektivavtal.

- Det behövs en debatt om det här, om hur man utnyttjar och ser på människor och det handlar inte bara om unga personer. Det kan vara arbetslösa människor som hamnat fel i samhället och vill börja om. Arbetsförmedlingen erbjuder dem jobb inom kulturbranschen som gärna tar emot någon som kan sortera papper gratis. De personerna är en otrolig tillgång, de har en glöd man måste ta till vara på, för vi vet inte vilken roll kulturen kommer att spela i framtiden. Men jag är övertygad om att kultur behövs och det var därför jag skrev den här boken, säger hon.

Nu skulle hon inte acceptera att arbeta gratis, men då när hon precis gått klart sin utbildning såg arbetsgivarna hennes arbetsvilja. Hon säger själv att hon var naiv och medgörlig.

- Jag hade ett eget skrivbord och eget rum fast det var mer en skrubb och en pall, jag var glad att bara få komma innanför väggarna, känna mig betydelsefull och sedan kanske få ett jobb där. När de andra gick hem satt jag kvar på kvällarna. Det tog över mitt liv.

- Kulturbranschen jobbar med projekt som ska bidra till samhällets utveckling. Kulturen ställer olika livsfrågor till oss, inom själ och empati, om allt möjligt som kan drabba oss på andra plan och som kan förändra våra liv. Det var därför jag ville jobba med kultur men när jag sedan upptäckte vilken människosyn som fanns så kändes det väldigt dubbelmoraliskt. Man jobbar med projekt som har höga syften, där man vill nå alla människor och ha mångfald men samtidigt anställer man inte människor med utländsk bakgrund. Det blir en skev verksamhet.

När hon berättade vad boken handlade om för personer som jobbar inom branschen blev det väldigt tyst, att människor utnyttjas är inget man talar högt om.

- De är rädda att förlora sina platser, den som kritiserar vill man inte ha som anställd. Jag tror att det är så enkelt. När man börjar studera är man konkurrenter, man kan inte tipsa varandra om jobb för man behöver själv jobben. Man håller upp en fasad att det går bra, det blir en sorts tävling. Det är ett hårt klimat och man blir vass på ytan, säger hon.

Till boken har hon använt både sina egna och andras erfarenheter.

- Det är lätt att trampa på en praktikant som ser upp till en och man imiterar en arbetsroll där man kan styra över andra människor. Samma sak händer Liv, huvudkaraktären i min bok, som går från att vara offer till att bli förövare. Det gäller i alla branscher, att man tar på sig en arbetsroll men det är väldigt hierarkiskt just inom kulturbranschen och folk är medvetna om sina titlar. Man är rädd att förlora jobbet för ingen sitter helt säker i kulturbranschen, säger hon. 

I recensioner har hon kunnat läsa att chefen, som hon aldrig avslöjar könet på, är en man.

- Det som är intressant är att chefen i boken är könlös. Jag skriver alltid bara chefen men alla verkar ta för givet att det är en han. Det är intressant hur vi ser på chefskap. De chefer jag haft har bara varit kvinnor. Varför skulle inte den här hemska manipulativa chefen vara en kvinna? Det ställer jag mig frågande till, säger hon.

Idén till boken började gro när Ester upptäckte att det var mycket som hon inte väntat sig.  Husen, de kända institutionerna, hon drömt om var mer ett luftslott som det talades fint om på ytan men liknade mer en hönsgård. Därför fick boken heta Fågelhuset. Men då kunde hon inte skriva boken av rädsla för att inte få jobb igen. Först när hon blev egen företagare fick hon modet att skriva om sina egna erfarenheter.  

- Då blev jag äntligen mig själv igen, visste vad jag ville säga och vad jag står för, säger hon.