För tre år sedan flyttade Ing-Marie Jonsson och hennes man Kjell Ahrman från en röd stuga vid Dalälvens strand till en av världens största städer. Runt deras bostad står skyskrapor som är femtio våningar höga men här finns också låga hus i trä som minner om hur Kina såg ut förr, före byggboomen.  

- Det roar mig fortfarande att grannen slänger ut sängkläderna på tork på en buske i parken och har en torkad fisk hängande på balkongens tvättlina tillsammans med några långkalsonger och t-tröjor. Tanken på att jag skulle hänga tvätten i stadsparken i Avesta är lockande.

Det började med att hennes man blev erbjuden jobb som projektledare för Outokumpus satsning på ett stålservicecentra utanför Shanghai. Eftersom Ing-Marie Jonsson också är anställd i företaget och kunde utföra sitt dåvarande uppdrag lika väl från Kina följde hon med. Kvar i Sverige blev en vuxen son och en sonson, 6 år. Skype, e-post och telefon råder delvis bot på hennes längtan till dem.

När Ing-Marie Jonssons medhavda arbete från Sverige var slutfört började hon för drygt ett år sedan som programledare på Outokumpu KunShan Service Center. Hon ansvarar för införandet av ett datasystem som hanterar underhåll av maskinparken och inköp av reservdelar och förnödenheter.  

En vanlig dag på kontoret börjar nio. En chaufför kör henne till förstaden KunShan, det tar från femtio minuter till en och en halv timme, beroende på väg, om det är dimma eller annat hinder. För att få köra själv måste man ha kinesiskt körkort, något som både Ing-Marie Jonsson och hennes man planerar att ta. 

Fyrtiofem personer är anställda på hennes jobb, tre är svenskar, resten kineser. Kontoret är inrett i skandinavisk stil.

- Vi har ofta besökare från andra företag som vill dricka svenskt kaffe och beundra våra höj- och sänkbara arbetsbord. För en svensk är kontoret inrett ganska normalt men här har vi gjort revolution. De kinesiska kollegorna är mer stolta än vad vi är.

Ing-Marie Jonsson har med sig lunchlåda och ibland tar de tre nordborna sig en svensk fikapaus. Annars existerar inga kafferaster. I stället slurpar man te vid skrivbordet och knaprar på en och annan hönsfot.

Ibland tycker hon att arbetsdagen är mer stressande än i Sverige. Man diskuterar samma saker många gånger, tar om och om igen trots att beslut redan tagits.

- En kines säger aldrig nej. När jag vill hämta ett utfört arbete och det inte är klart som överenskommet, bestämmer vi en ny tid, och ofta en ny tid igen. I mycket gynnsamma fall är det klart tredje gången. Det stressar mig, i Sverige hade man meddelat anledningen till förseningen redan från början.

- Även en affärsrelation är annorlunda. Här måste man gilla varandra för att den ska bli bra, men det är ingen garanti för att arbetet ska gå snabbt eller utan (låtsade) missförstånd.

Efter arbetets slut klockan fem försöker Ing-Marie Jonsson hinna träna på gymmet eller simma. Någon kväll i veckan går hon och hennes man till parken och dansar till tonerna av en kinesisk orkester. På lördagar och söndagar passar de på att göra stan eller resa till någon annan del av landet.

- Vi cyklar ofta till förorterna, går ibland på teater eller till ett spa. Hårklippning med schamponering och massage av huvud, armar och rygg kostar cirka 60 svenska kronor. Våra kollegor säger att det är för dyrt och att vi blir lurade men vi är nöjda.

Det finns många stora vackra parker och gatualléer i Shanghai. Ing-Marie Jonsson är imponerad av blomprakten och av hur bra växterna sköts. Hon tycker heller inte att luften är så dålig som hon befarade. Himlen är ofta blå, nästan ingen bär munskydd som de gör i Beijing. De flesta taxibilar är gasdrivna. Det som är allra bäst är kött- och grönsaksmarknaden. Alltid färskt, fräscht och nyplockat.

- Ofta bjuds min man in bakom diskarna för att stycka köttbiten som vi vill ha och då är det lite av en happening. Alla vill vara där och se "den rolige svensken".