Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
"I gave you my love, a heart of gold..." sjunger Madeleine Deckert på Youtube. Hon går i musikgymnasiet i Trollhättan och framför en av sina låtar. Många tycker att hon ska söka till Idol men åt det fnyser hon. Ska hon göra något, ska det vara på riktigt. Madeleine tycker också om hästar, både att fältrida och att hoppa. Hon är förlovad med David och efter skolan ska hon resa till Málaga. I framtiden vill hon leva i Spanien och hitta ett yrke där. Hon har förberett sig genom att plugga spanska i sju år.
Några månader före studentexamen börjar Madeleine få ont i magen och i sidan. Anne Murberger syr hennes studentklänning och när de ska prova säger Madeleine: "Kolla här, mamma, det buktar ut, det känns jättekonstigt."
Anne Murberger och jag sitter på en thairestaurang i Trollhättan. Lunchrusningen är över, lokalen är nästan tom. Ur en högtalare kommer spröda toner från en flöjt. Det har gått fyra år sedan Madeleine började ana att något inte stod rätt till, men ingen av de fyra läkare hon besökte tog henne på allvar.
- Madde sommarjobbade men hade så ont varje dag att hon svettades pärlor. Ändå fortsatte hon jobba, hon ville tjäna pengar för att åka till Spanien, hon skulle resa den 9 september. Den biljetten fick vi ju avboka, säger Anne Murberger.
När Madeleine till slut åkte in akut blev hon genast inlagd och fick morfinsprutor för värken. En vecka senare kom beskedet, hon hade en väldigt svår och ovanlig typ av cancer. Tumören var tio centimeter i diameter och satt mellan levern och inre bukväggen. Dessutom hade den spridit sig i levern. Det gick inte att operera.
Storasyster Christine kom hem från London och familjen turades om att vara hos Madeleine på sjukhuset. Anne Murberger säger att hon var helt utmattad och att hon vid två tillfällen reste bort några dagar för att tanka energi.
- Det är nästan så att man inte uthärdar som anhörig.
Året efter, våren 2008, fick Anne Murberger veta att hennes dotter inte hade så långt kvar att leva.
- Vi skulle åka till Visby i juni och jag frågade läkaren om vi kunde få daglig provtagning på Visby lasarett och jag fick till svar att det skulle gå bra, men att jag fick vara beredd på att kanske ta hem henne i en kista för hennes värden var urusla. Det gjorde mig fruktansvärt arg. Då får jag väl göra det då, sa jag, för till Visby ska hon och David för att fira sin förlovning och vi ska umgås en vecka hos min syster med familj.
Det blev den lyckligaste veckan i Madeleines liv, säger Anne Murberger.
- Madde och David gjorde allt de ville göra och när inte Madde orkade så körde David henne i rullstolen. Visst hade Madde smärtor som hon hanterade med morfinpiller, men hon levde upp, fick en gnista och Davids och Maddes kärlek lyste som två stjärnor.
Hur förbereder sig en mamma när hon inser att hon kan förlora sin dotter? Anne Murberger pratade med sina systrar och sin bästa väninna. Men hon kunde inte prata om döden med en tjej på tjugo år och hon kunde inte visa sin sorg för henne.
- Jag grät i bilen för mig själv, bilen blev min gråtbur.
Madeleine visade upp en lika stark fasad. På sin blogg skrev hon: "Om man ska dra lite kort deprimerande statistik så överlever 20 procent, och jag är fanimej en av dom!"
Klinikchefen ville sätta Madeleine på ett ålderdomshem den sista tiden och Anne Murberger bråkade och skällde. Hon säger att hon var en tigermamma, en furie mot mannen som bara tänkte på pengar. Till slut lyckades hon få hem Madeleine, som var sängliggande och behövde lyftas med lift och ha en sjuksköterska hos sig dygnet runt.
- Madde hade en fantastisk mental styrka men hon fick kämpa oerhört mycket. Jag tror inte att hon hade klarat det så länge om hon inte hade haft sin pojkvän.
Madeleine dog den 15 september 2008, på natten mellan söndag och måndag. Några dagar innan hade hon bett att alla skulle komma hem. Släkten samlades och åt god mat och drack vin och småkusinerna sprang ut och in i Madeleines rum. Ingen förstod att det var så nära.
Kvar på söndag kväll var Madeleines pappa, hennes pojkvän, hennes halvbror med flickvän, en sköterska och mamma Anne, som hade rått sin andra dotter att resa hem till Stockholm. Det kunde ju dröja dagar eller veckor. De stod runt henne när hon dog.
På sin blogg skrev Anne Murberger: "Efter en kamp att få stanna kvar bad vi Madde att flyga till ljuset. När tiden var inne höll jag hennes hand, vi såg in i varandras ögon och hon kramade min hand när det var slut." Senare på morgonen satt hon bredvid sin dotter och höll hennes hand i tre timmar.
- Då var det bara hon och jag. Det var väldigt skönt att jag fick den tiden. Då var jag bara tom, inte ledsen, jag var ingenting.
Senare på dagen kom Madeleines kompisar, familjens vänner och prästen och rummet fylldes av blommor. Anne Murberger liknar Madeleines säng vid en vacker blomsteräng där hon låg fridfullt, utan smärtor. På kvällen hämtades hon av begravningsbyrån.
- Hade inte min syster och svägerska varit hos mig när hon bars till bilen av David, hennes far och begravningsmännen så hade jag dött med henne. Då brast allt, grannarna tände ljus utanför sina hus och en granne lade en blomma på hennes bår för ett sista adjö.
En servitör kommer fram, han har spanat in våra tomma tallrikar ett tag, kan han få störa och ta dem? Svängdörren slår hit och dit efter att han har försvunnit och ljuden från köket blandas med flöjtens entoniga melodi. Anne Murberger tittar ut genom fönstret. Solen skiner men folk som klätt sig för sommarväder hukar mot den starka blåsten.
- Jag har förträngt mycket från tiden som följde. För det mesta åkte jag till arbetet. Mitt nuvarande företag höll på att köpa det företag jag jobbade på och många var oroliga för att bli av med sitt jobb. På ett plan var jag också orolig, på ett annat brydde jag mig inte.
Hennes gamla arbetskamrater stöttade henne men nya, som hon inte lärt känna, drog sig undan. Även chefen var ny.
- Det sägs ju att man har ett sorgeår och sedan tycker många att nu får det vara bra. Nu får du ta dig i kragen. Men man kan inte ta sig i kragen med sorg. Kroppen gör inte längre som man vill, det blir en total konflikt.
Många gånger tänkte Anne Murberger att det kändes som om hon hade en svart klump i bröstet, att sorgen hade bosatt sig där. Snart visade det sig att hon hade bröstcancer.
- Det gick så fort och jag är benhårt övertygad om att sorgen framkallade cancern. Bara på några månader hade min tumör blivit sju centimeter. Hela bröstet fick opereras bort.
Varenda gång hon var tvungen att åka till sjukhuset för efterbehandling överfölls hon av sorg när hon tittade upp mot fjortonde våningen och den sal där Madeleine hade legat.
- Jag är så trött på det där sjukhuset att jag vill... spränga det i luften. Anne Murberger skrattar.
- Cancern blev en signal, det har hänt något och nu sätter du dig och vilar och bearbetar det. Jag förstod att jag måste hitta en meningsfullhet i det meningslösa och meningsfullheten blev att jag fick ett sabbatsår då jag tog hand om bara mig själv.
Bland annat var hon på Vidarkliniken i tre veckor där hennes slumrande kreativa sidor vaknade på nytt. Det har blivit ett år av skapande.
- Jag är inte världens bästa konstnär men det handlar inte om det utan hur man mår av att måla. Vi är så rädda för slutresultatet, att det inte ska duga, att inte vi ska duga. Men mår man bra av att göra något ska man fortsätta att göra det.
"If You can dream it You can Do it" var Madeleines motto. Anne Murberger har tagit det till sig och lärt sig att livet är här och nu.
- Jag drömmer om framtiden och har mål som jag ser fram emot, men jag lever en bit i taget, njuter av resan, för det är resan som gör livet och det som händer under resans gång. Mitt liv har blivit rikare på ett plan hur konstigt det än kan låta, men jag skulle göra allt för att få Madde tillbaka. Men eftersom det är oåterkalleligt så är jag skyldig henne att leva mitt liv fullt ut tills det är slut.
Fotnot: I morgon kan du läsa om Birgitta Morén, som efter sitt eget sorgearbete nu hjälper sina arbetskamrater i svåra tider.
Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.
Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.
Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll.
Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.
Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.
Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.
Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.
Metro Media House ger bland annat ut gratistidningen Metro, driver sajten Metrojobb, plattformen Metro mode och Studentkortet. Men koncernen har stora ekonomiska problem och i dag fick personalen veta att de kommer att få vänta på utbetalningen av marslönen.
I ett öppet brev till personalen, som Expressen publicerat, skriver vd Christen Ager-Hanssen att företaget ska ansöka om rekonstruktion och att lönerna sedan ska komma via den statliga lönegarantin: ”Administrativt får man räkna med att det tar ca en vecka innan marslönerna når de anställdas bankkonton. Vi kommer meddela er alla när lönerna är expedierade och vilken dag de anländer till era bankkonton.”, skriver han.
En företagsrekonstruktion är ett alternativ till konkurs för företag som har chans att överleva. En domstol avgör om rekonstruktionen ska beviljas och utser en rekonstruktör. Därefter ska rekonstruktören reda ut anställningsförhållanden och lönefrågor innan ett lönegarantibeslut fattas. Beslutet skickas till länsstyrelsen som, enligt Kronofogden, har en handläggningstid på någon eller några veckor.
Investmentbolaget Custos köpte Metro av Kinnevik för två år sedan. Enligt Christen Ager-Hanssen mörkade Kinnevik att Metro hade ekonomiska problem och i brevet till personalen skriver han att Custos ska stämma Kinnevik på 300 miljoner kronor.
Tidningen Metro finns i Malmö, Göteborg och Stockholm. Enligt Expressen finns planer på att dra ner på utgivningstakten och att säga upp personal.
Kollega söker Unionenklubbens ordförande för en kommentar.
I de avtal som de anställda skrivit på åtar de sig att under en 24-månadersperiod efter avslutad anställning inte ”direkt eller indirekt” rekrytera från den tidigare arbetsgivaren.
Med hänvisning till den klausulen förbjöd tingsrätten tidigare avhoppare från ett spelbolag att värva spelutvecklare från sin tidigare arbetsgivare.
Domen överklagades till AD som har en annan syn på saken. AD konstaterar att värvningsklausuler är ”ägnade att skapa påtagliga inlåsningseffekter och motverka rörligheten på arbetsmarknaden”, men påpekar också att konkurrensklausuler av olika slag kan vara berättigade bland annat för att skydda företagshemligheter.
Det är dock inte fallet när det handlar om spelföretagets värvningsklausul, enligt domstolen som dock anser att en klausul med kort bindningstid kan vara berättigad. Detta för att motverka att en anställd ”i nära anslutning” till att hen lämnar företaget också får andra att sluta och gå över till en konkurrent.
I det här fallet lämnade dock de anställda företaget för mer än ett halvår sedan, vilket gör att rekryteringsförbudet inte bör anses som skäligt, konstaterar domstolen.
AD noterar också att värvningsklausulen inte endast omfattar aktiv rekrytering utan även förbjuder dem att anställa personal hos den tidigare arbetsgivaren som på egen hand söker upp dem. Det kan inte anses skäligt, menar domstolen.
Malin Wulkan, biträdande chefsjurist på Unionen, anser att det är en viktig dom.
– Visserligen var klausulen i anställningsavtalet väldigt omfattande. Det fanns inga begränsningar till vissa personer eller geografiskt område, och sträckte sig över en två-årsperiod. Men det är ändå ett betydelsefullt avgörande eftersom det inte finns något sedan tidigare som är så tydligt.
Bland viktiga med domen är att AD betonar att man har en restriktiv syn på värvningsklausuler och att domstolen dessutom pekar på att sex månader kan vara en rimlig löptid, anser Malin Wulkan.
Än så länge har inte Unionen fått in särskilt många ärenden som rör rena värvningsklausuler.
– Det antas vara ett ökande fenomen, något det inte finns anledning att tvivla på. Sannolikt finns de i alla branscher där det är brist på kompetens, säger Malin Wulkan som påpekar hur viktigt det är att alltid läsa igenom och fundera över anställningskontrakten innan man skriver på.
– Även om man kan få rätt i domstol skapar det en ruggig osäkerhet. Det kan ju handla om höga viten i fall man bryter mot klausulen.