Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

I dag firar vi en av Sveriges nationaldagar

De fick inte prata sitt eget språk och inte bo i hus. Än i dag får samerna kämpa för att själva få bestämma över sin kultur.
- Att fira nationaldag är inget som vi traditionellt har gjort men jag tycker ändå att samefolkets dag har betydelse, säger Ragnhild Nilsson, sydsame och ordförande i Sámelistu.
Eva Karlsson Publicerad

Samefolkets dag firas den 6 februari. I bland annat Kiruna flaggas det och bjuds på tal, musik och tårta. Festen är omtyckt och välbesökt och Ragnhild Nilsson tycker att det är bra att samerna på det här sättet blir uppmärksammade av majoritetssamhället. 

Ragnhild Nilsson är ordförande i Sámelistu eller Samelistan, som tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet styr i Kiruna kommun. Hon har bland annat medverkat till att ett minoritetsboende inom äldreomsorgen ska starta senare i år för Kirunas tre minoritetsspråk: samiska, finska och meänkieli.

- Intresset är stort hos våra äldre och vi hoppas att det ska bli så bra som vi tror.

För de samiska barnen finns Sameskolan som har över 30 barn inskrivna. De kan också få samisk undervisning inom den kommunala skolan även om det för tillfället råder brist på lärare som talar samiska.

Men förr var barnen förbjudna att tala sitt egna språk i skolan. 

- Jämfört med många av världens urfolk så har samerna varit relativt förskonade mot övergrepp. Men Sverige har ändå genomfört en medveten kolonisering genom att bland annat missionera den kristna tron och förbjuda samerna sin religion. De fick heller inte bo i hus, även jojk var förbjudet, säger Ragnhild Nilsson.

- Samerna sågs också som lägre stående och inte tillräckligt intelligenta för att hantera sina egna frågor. Det har gjort att vi fortfarande måste kämpa för att få självbestämmande över frågor som rör språk, omsorg, näring, kultur och markrättigheter.

Hur många samer finns det i Sverige?

- Det brukar sägas att det finns 20 000 men om man tittar på genealogi och släktskap handlar det snarare om 50 000 personer. Alla ser sig dock inte som samer eller ens vet om sitt samiska släktskap.

Samiska är ett finsk-ugriskt språk och består av flera grupper och dialekter och i Sverige är sydsamiska, nordsamiska och lulesamiska vanligast.

Talar svenska samer svenska?

 - Såklart kan vi svenska, vi lever ju i det svenska samhället med det svenska språket överallt omkring oss. Det som är fascinerande är att lyssna på barnen som obehindrat växlar mellan samiska och svenska beroende på vem de pratar med och vilken situation de är i.

- Språket följer inte landsgränserna utan sydsamiskan sträcker sig över de södra delarna av Sverige och Norge, lulesamiskan från södra Norrbotten och tvärs över till norska kusten. I de nordligaste delarna av Sverige, Norge och Finland talas nordsamiskan. Sydsamiska och nordsamiska räknas som olika språk och är inte uppbyggda på samma sätt. Många ord är dock lika och man kan förstå varandra med lite ansträngning och förklaringar.

Är det ett hotat språk? 

- Ja, särskilt för de sydligare språken. Där är läget akut. Det som är glädjande är att intresset för språken ökar och att allt fler samiska ungdomar har börjat läsa samiska för att faktiskt kunna prata det och föra det vidare till framtiden.

Samerna har sitt ursprung i de norra delarna i Norge, Sverige och Finland samt på Kolahalvön i Ryssland. Skiljer sig länderna åt i hur de bemöter samer och hur de tar till vara samernas intressen?

  - Norge är den stat som har kommit längst i arbetet med att leva upp till samernas rätt till medbestämmande och inflytande. Övriga länder halkar efter. Sverige, som vill framstå som ett land som kämpar för mänskliga rättigheter i övriga delar av världen, är riktigt dåliga på hemmaplan. Allra svårast har samerna i Ryssland. Medan Sverige, Norge och Finland har sametingen saknar de ryska samerna ett politiskt organ.  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.

Arkiv

Metro ansöker om rekonstruktion

Metro Media House har stora ekonomiska problem. Styrelsen uppger att företaget ska begära en rekonstruktion och medarbetarna fick ingen lön utbetald under måndagen.
David Österberg Publicerad 25 mars 2019, kl 15:44
Tomas Oneborg / SvD / TT
Tomas Oneborg / SvD / TT

Metro Media House ger bland annat ut gratistidningen Metro, driver sajten Metrojobb, plattformen Metro mode och Studentkortet. Men koncernen har stora ekonomiska problem och i dag fick personalen veta att de kommer att få vänta på utbetalningen av marslönen.

I ett öppet brev till personalen, som Expressen publicerat, skriver vd Christen Ager-Hanssen att företaget ska ansöka om rekonstruktion och att lönerna sedan ska komma via den statliga lönegarantin: ”Administrativt får man räkna med att det tar ca en vecka innan marslönerna når de anställdas bankkonton. Vi kommer meddela er alla när lönerna är expedierade och vilken dag de anländer till era bankkonton.”, skriver han.

En företagsrekonstruktion är ett alternativ till konkurs för företag som har chans att överleva. En domstol avgör om rekonstruktionen ska beviljas och utser en rekonstruktör. Därefter ska rekonstruktören reda ut anställningsförhållanden och lönefrågor innan ett lönegarantibeslut fattas. Beslutet skickas till länsstyrelsen som, enligt Kronofogden, har en handläggningstid på någon eller några veckor.

Investmentbolaget Custos köpte Metro av Kinnevik för två år sedan. Enligt Christen Ager-Hanssen mörkade Kinnevik att Metro hade ekonomiska problem och i brevet till personalen skriver han att Custos ska stämma Kinnevik på 300 miljoner kronor.

Tidningen Metro finns i Malmö, Göteborg och Stockholm. Enligt Expressen finns planer på att dra ner på utgivningstakten och att säga upp personal.

Kollega söker Unionenklubbens ordförande för en kommentar.

Arkiv

AD: Värvningsförbud gick för långt

Ett spelföretag i Uppsala ville hindra avhoppare från att värva tidigare kollegor till sitt företag. Men nu konstaterar Arbetsdomstolen, AD, att värvningsklausulen i avtalet inte är rimlig.
Niklas Hallstedt Publicerad 16 oktober 2018, kl 15:02

I de avtal som de anställda skrivit på åtar de sig att under en 24-månadersperiod efter avslutad anställning inte ”direkt eller indirekt” rekrytera från den tidigare arbetsgivaren.

Med hänvisning till den klausulen förbjöd tingsrätten tidigare avhoppare från ett spelbolag att värva spelutvecklare från sin tidigare arbetsgivare.

Domen överklagades till AD som har en annan syn på saken. AD konstaterar att värvningsklausuler är ”ägnade att skapa påtagliga inlåsningseffekter och motverka rörligheten på arbetsmarknaden”, men påpekar också att konkurrensklausuler av olika slag kan vara berättigade bland annat för att skydda företagshemligheter.

Det är dock inte fallet när det handlar om spelföretagets värvningsklausul, enligt domstolen som dock anser att en klausul med kort bindningstid kan vara berättigad. Detta för att motverka att en anställd ”i nära anslutning” till att hen lämnar företaget också får andra att sluta och gå över till en konkurrent.

I det här fallet lämnade dock de anställda företaget för mer än ett halvår sedan, vilket gör att rekryteringsförbudet inte bör anses som skäligt, konstaterar domstolen.

AD noterar också att värvningsklausulen inte endast omfattar aktiv rekrytering utan även förbjuder dem att anställa personal hos den tidigare arbetsgivaren som på egen hand söker upp dem. Det kan inte anses skäligt, menar domstolen.

Malin Wulkan, biträdande chefsjurist på Unionen, anser att det är en viktig dom.

– Visserligen var klausulen i anställningsavtalet väldigt omfattande. Det fanns inga begränsningar till vissa personer eller geografiskt område, och sträckte sig över en två-årsperiod. Men det är ändå ett betydelsefullt avgörande eftersom det inte finns något sedan tidigare som är så tydligt.

Bland viktiga med domen är att AD betonar att man har en restriktiv syn på värvningsklausuler och att domstolen dessutom pekar på att sex månader kan vara en rimlig löptid, anser Malin Wulkan.

Än så länge har inte Unionen fått in särskilt många ärenden som rör rena värvningsklausuler.

– Det antas vara ett ökande fenomen, något det inte finns anledning att tvivla på. Sannolikt finns de i alla branscher där det är brist på kompetens, säger Malin Wulkan som påpekar hur viktigt det är att alltid läsa igenom och fundera över anställningskontrakten innan man skriver på.

– Även om man kan få rätt i domstol skapar det en ruggig osäkerhet. Det kan ju handla om höga viten i fall man bryter mot klausulen.