Tidigare har moderaterna i nyliberal anda propagerat för att individuella kontrakt skulle ersätta kollektivavtal och facket tryckas tillbaka.
I LO:s kommentarer misstänkliggjordes moderatledarens avsikter. LO:s agerande är lätt att förklara mot bakgrund av att arbetarrörelsen har valt att bedriva sitt politiska arbete genom två grenar, det socialdemokratiska partiet och den fackliga grenen LO.
Men av TCO-sidan borde man ha kunnat vänta sig ett annat hanterande av moderatledarens omsvängning än hos LO, eftersom tjänstemannarörelsen ska vara partipolitiskt obundet.
I TCO har moderatledarens utspel mest mötts av tystnad, trots att det är viktigt med en bred politisk uppslutning bakom arbetsmarknadens förhandlingssystem. Och denna uppslutning blir fastare om arbetsmarknadens parter och de politiska partierna kan ha en dialog.
TCO:s agerande leder till frågan hur organisationens partipolitiska obundenhet fungerar. Är kanske det socialdemokratiska inflytandet för stort?
Det är känt att flera ledande företrädare är eller har varit aktiva socialdemokrater. TCO-ordföranden Sture Nordh har till exempel varit statsekreterare i s-regeringen. SKTF-ordföranden Eva Nordmark är före detta riksdagsman (s).
Därutöver finns de som är politiskt passiva men varudeklarerat sin inställning. Till dem hör HTF-ordföranden Holger Eriksson.
Analysen är emellertid inte så enkel att den stora förekomsten av socialdemokrater leder till socialdemokratisk politik i TCO-förbunden. Det handlar istället om en kultur där förslag som kommer från socialdemokrater får antingen positivt mottagande eller hövlig kritik. Perspektivet är, att det är fördelaktigare för löntagarna med en socialdemokratisk regering än en borgerlig.
Borgerliga förslag, liksom de från miljöpartiet och vänstern, bemöts annorlunda. Ett gynnsamt förslag tas visserligen emot positivt, men knappast okritiskt eller förbehållslöst, och dåliga förslag sågas ofta skoningslöst.
När moderaterna till exempel med en kraftig skattereduktion vill locka fler högavlönade pappor till föräldraledighet ligger det i linje med HTF:s krav på ett jämställt arbetsliv. Det är nämligen den lågavlönade kvinnan i familjen som skulle få avdraget. Men förslaget får ett njuggt positivt mottagande med kommentarer som "ett steg i rätt riktning, men ett lappverk" och "bättre än ingenting alls".
När miljöpartiet vill förkorta arbetstiden, en annan viktig fråga för HTF, blir en kommentar att det kan störa LO om förbundet samarbetar med miljöpartiet i frågan.
Ibland sker det också att TCO-förbundens företrädare uttalar sig långt utanför sina fackliga mandat. Ett exempel är när fem ordföranden i TCO-förbund säger "Kvinnoparti, nej tack!" i en debattartikel riktat mot Feministiskt initiativ (Fi). Det är knappast förenligt med den partipolitiska obundenheten och riskerar att urgröpa trovärdigheten för TCO.
TCO:s roll skulle istället kunna vara den oförvitlige som slår vakt om de grundläggande värderingarna på arbetsmarknaden, utan politiska sidoblickar. Den som kan samtala med alla politiska läger.
Den borgerliga alliansen tycks ha kört i diket när det gäller sina förslag kring sjukförsäkring och a-kassa. Men vem ska de samtala med för att kanske kunna hitta en lösning som förenar deras önskan om incitament för fler i arbete och löntagarnas intresse av att bevara de grundläggande värderingarna i arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen?

Carl von Schéele

Fotnot: Debattartikeln om Fi var undertecknad av: Eva Fernvall, Vårdförbundet, Mari-Ann Krantz Sif, Eva Nordmark, SKTF, Eva-Lis Preisz, Lärarförbundet och Lillemor Smedenvall, Finansförbundet.