Många teorier om psykisk hälsa betonar vikten av stunder där vi går helt upp i något och glömmer oss själva. Att glömma sig själv är mycket nyttigt.
Om du blundar med ena ögat kommer du att upptäcka att en del av ditt synfält täcks av din näsa. En del av det du ser, och någonsin har sett, är med andra ord en bit av dig själv. Man kan säga att det är en bild av hur vi fungerar i stort. Det går åt en otrolig mängd psykisk energi till att observera och kontrollera sig själv. Medvetet och omedvetet tänker vi på hur vi rör oss, hur vi ser ut, vad andra tänker om oss och inte minst vad vi tänker och känner.
Om vi börjar tänka på något obehagligt såsom obetalda räkningar, stressande saker vi har framför oss, eller annan oro vi känner så vips blir vi oroliga. Vi blir oroliga för att vi är oroliga, rädda för att vi är rädda och stressade för att vi är stressade. Våra egna tankar om det som händer med oss är med andra ord en av de största stressfaktorerna. Dessutom hindrar denna självobservation att vårt medvetande får göra det roligaste det vet. Vårt medvetande kan liknas vid en mycket avancerad och intelligent filmkamera. Vi ser, hör, känner och till och med luktar i oss världen och vi gör det intelligent i meningen att vi söker samband och mening. När vi mår bra så är vi nyfikna och det bara bubblar i oss både av att få filma mer och att få berätta och visa filmen. Men så länge medvetandet är fullt sysselsatt med sig självt så hindras nyfikenheten och upptäckarglädjen. Under de stunder där vi lockas, eller för den delen tvingas, vara observanta på något annat än oss själva så mår vi bra.
Fenomenet går lätt att se i samband med alkohol. Om man går på en 50-års fest så upptäcker man vid välkomstdrinken att långt innan alkoholen börjat verka så tar folk på varandra, de skrattar och pratar högljutt. Ofta är alkoholen en ursäkt för att sänka självkontrollen. När människor leker så minskar också självkontrollen och på samma sätt som under salongsberusning blir effekten påtaglig. Att vara för självkontrollerad och observant på sig själv är alltså negativt.
Dels är det i sig stressande och orosframkallande och dels hindrar det en spontanitet och utåtriktad uppmärksamhet som vi mår bra av. Hur kommer sig nu detta? Om vi mår så bra och har så roligt under våra spontana stunder - varför är vi inte oftare spontana?
Ett svar är att vi bär med oss en kulturell belastning som säger att vi ska ha kontroll. Vi ska censurera, vara kloka och eftertänksamma och definitivt inte säga det som faller oss in. Om man ger människor en penna och ber dem rita kommer många att säga att de inte kan.
Det finns också en vanlig rädsla om att infallen, det spontana, kommer att avslöja vårt verkliga jag. "Om folk visste vad jag verkligen tänkte skulle de tro att jag var galen." Ofta är det dock tvärtom, när vi försöker censurera och behärska oss blir vi besynnerliga.
Ett illustrativt exempel på det är skämtfiguren Mister Bean, han blir underlig först när han försöker rätta till. Så glöm dig själv, dagdröm och njut av stunden.