Att ge dem namn eller sätta ljus på dem gör att de försvinner. När jag föreläser drabbas jag då och då av scenskräck. Numera är den hanterbar och en rampfeber som hör till, men lika fullt obehaglig. Jag brukar ta bort den genom att säga att jag är nervös:
-Jag är nervös, men mest nervös för att ni ska upptäcka att jag är nervös, och nu när jag berättat det behöver jag ju inte vara det längre.
Att bli rädd för att man ska bli rädd, stressad för att man ska bli stressad och arg för att man blir arg är pålagringar på problemen som gör dem mycket värre, men de går att bearbeta. Ett sätt är att inse vad som håller på att hända. Man flyttar sitt beteende från den omedvetna ryggmärgen till den medvetna hjärnan.
Om du tänker på hur du gör när du dansar kommer du att upptäcka att det är mycket svårt att dansa då. Det är synd att förstöra dansen men de omedvetna negativa danserna ska man ju störa och tekniken är densamma. Upp med det i ljuset, namnge det, så försvinner det.
Det finns en historia om en man som lyckas mucka gräl med folk var han går. Han får i uppdrag av sin psykolog att gå ut och mucka gräl och när han protesterar och frågar varför han ska göra det han har problem med så säger psykologen:
-Den här gången ska du göra det medvetet för att lära dig hur det är du gör. När du vet det kan du också börja förändra.
Han accepterar uppgiften och gör sitt bästa för att reta folk. Han grälar med en bartender om en Dry Martini men bartendern svarar: "Vad intressant, har du en annan blandning, den vill jag gärna lära mig!" Han beskyller en kollega för att denne varit okänslig och inte skickat ett kort när han var sjuk, varpå kollegan skriver ett kort på stående fot. Han gör sig omöjlig med en parkeringsvakt som svarar: "Jag orkar inte. Åk, jag har skrivit upp bilnumret." Han kan inte mucka gräl när han tänker på vad han gör. Han skickar ut helt andra signaler och ingen i hans omgivning nappar.
Många äkta par sätter i gång gräl för att slippa närhet och för att få utlopp för spänning. Jag har ofta sett det i arbetsgrupper också. Exemplet från familjer: det blir bråk om disken efter middagen och den som ser det utifrån uppfattar genast vad det omedvetet handlar om. Grälet slutar med att de rensat veckans obehagligheter och går och lägger sig var för sig
Man kan fråga sig, om det inte vore enklare att säga: "Du jag har haft en jäklig vecka, jag orkar inte med dig i kväll, men om du orkar får du gärna lyssna ett tag?" Så klok som att säga det (och inse att det är vad man vill) tror jag inte någon är, men när man sett trollet är det lättare att bryta.
Jag känner många par som sett de där mönstren, och när de är på väg kan de le åt varandra och få svårt att fortsätta. När den ena omedvetet börjar "mucka" om något de brukar bli oense om ler den andre och de behöver inte dråsa rakt ner i fällan.
En del psykologiska problem är faktiskt så här enkla att lösa. De blir omöjliga att upprepa när man sett dem, för de är för dumma.

Ulf Lager