I den utrikesdeklaration som utrikesminister Carl Bildt presenterade under onsdagen beskrivs Vitryssland som "en mörk fläck på Europas karta". Han lovade att Sverige ska öka sitt bistånd och öppna en ambassad i landet. Tidigare har man hänvisat till den svenska ambassaden i Moskva.
Samma dag arrangerade LO-TCO Biståndsnämnd ett seminarium om hur situationen ser ut för fackligt aktiva i Vitryssland. En av deltagarna var fotografen och journalisten Maria Söderberg. Hennes spontana reaktion på regeringens löfte om en ambassad är:
- Jättebra! Det behövs verkligen.
IF Metalls internationella sekreterare Magnus Palmgren är mer återhållsam.
- Sådana löften har man gett tidigare. Jag vill först se att det verkligen händer någonting, säger han.
Arbetsmarknaden i Vitryssland präglas av rädsla och otrygghet. Många jobbar på ettårskontrakt, vilket i praktiken innebär att den som för fram kritik mot regimen eller påtalar problem på arbetsplatsen riskerar att förlora jobbet.
- Man ska komma ihåg att det inte finns något socialt skyddsnät att prata om. Arbetslöshet är för många det värsta som kan hända, säger Magnus Palmgren.
I Vitryssland finns två fackliga centralorganisationer. Federation of Trade Unions of Belarus (FTUB), styrs av president Lukasjenka. Den andra, Congress of Democratic Trade Unions of Belarus (CDTUB), står fri från staten, men de cirka 18 000 medlemmarna utsätts för ständiga trakasserier.
- De oberoende fackföreningarna i Vitryssland är små och de har stora problem, säger Magnus Palmgren.
Ett av problemen är byråkratin. För att få bedriva facklig verksamhet måste organisationen registrera sig hos myndigheterna och för det krävs en fast adress, något som inte är alldeles lätt. Arbetsgivaren är inte skyldig att tillhandahålla lokaler och många värdar vågar inte hyra ut till fackföreningar av rädsla för att stöta sig med regeringen.
De som trots allt organiserar sig i de fria fackförbunden riskerar att såväl de själva som deras anhöriga blir arbetslösa och att barnen plötsligt kastas ut från skolan. Det är heller inte ovanligt att fackligt aktiva fängslas.
- Människorna jag möter säger att president Lukasjenka har stulit deras framtid, säger Magnus Palmgren.
Situationen för de vitryssar som arbetar utanför landet är också mycket svår. Så många som 400 000 av Vitrysslands totalt 10 miljoner invånare tros gästarbeta i främst Ryssland och Baltikum. De är ofta korttidsanställda och oförsäkrade. Maria Söderberg beskriver det som "en slavlik situation".
- De offrar sina liv för sitt arbete. De blir inte gamla, säger hon.
För att ge en motbild beskriver Maria Söderberg det lugna, civila motstånd som hon mött hos vitryssarna.
- Det finns potential och en stark vilja att göra något, med de resurser som finns i landet. Jag ser hoppfullt på framtiden, säger hon.
JESSICA DALMAN
Samma dag arrangerade LO-TCO Biståndsnämnd ett seminarium om hur situationen ser ut för fackligt aktiva i Vitryssland. En av deltagarna var fotografen och journalisten Maria Söderberg. Hennes spontana reaktion på regeringens löfte om en ambassad är:
- Jättebra! Det behövs verkligen.
IF Metalls internationella sekreterare Magnus Palmgren är mer återhållsam.
- Sådana löften har man gett tidigare. Jag vill först se att det verkligen händer någonting, säger han.
Arbetsmarknaden i Vitryssland präglas av rädsla och otrygghet. Många jobbar på ettårskontrakt, vilket i praktiken innebär att den som för fram kritik mot regimen eller påtalar problem på arbetsplatsen riskerar att förlora jobbet.
- Man ska komma ihåg att det inte finns något socialt skyddsnät att prata om. Arbetslöshet är för många det värsta som kan hända, säger Magnus Palmgren.
I Vitryssland finns två fackliga centralorganisationer. Federation of Trade Unions of Belarus (FTUB), styrs av president Lukasjenka. Den andra, Congress of Democratic Trade Unions of Belarus (CDTUB), står fri från staten, men de cirka 18 000 medlemmarna utsätts för ständiga trakasserier.
- De oberoende fackföreningarna i Vitryssland är små och de har stora problem, säger Magnus Palmgren.
Ett av problemen är byråkratin. För att få bedriva facklig verksamhet måste organisationen registrera sig hos myndigheterna och för det krävs en fast adress, något som inte är alldeles lätt. Arbetsgivaren är inte skyldig att tillhandahålla lokaler och många värdar vågar inte hyra ut till fackföreningar av rädsla för att stöta sig med regeringen.
De som trots allt organiserar sig i de fria fackförbunden riskerar att såväl de själva som deras anhöriga blir arbetslösa och att barnen plötsligt kastas ut från skolan. Det är heller inte ovanligt att fackligt aktiva fängslas.
- Människorna jag möter säger att president Lukasjenka har stulit deras framtid, säger Magnus Palmgren.
Situationen för de vitryssar som arbetar utanför landet är också mycket svår. Så många som 400 000 av Vitrysslands totalt 10 miljoner invånare tros gästarbeta i främst Ryssland och Baltikum. De är ofta korttidsanställda och oförsäkrade. Maria Söderberg beskriver det som "en slavlik situation".
- De offrar sina liv för sitt arbete. De blir inte gamla, säger hon.
För att ge en motbild beskriver Maria Söderberg det lugna, civila motstånd som hon mött hos vitryssarna.
- Det finns potential och en stark vilja att göra något, med de resurser som finns i landet. Jag ser hoppfullt på framtiden, säger hon.
JESSICA DALMAN
