Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Får arbetsgivaren flytta din tjänst?

Kan arbetsgivaren begära att du ska börja arbeta på en annan plats? Och har du rätt att tacka nej när den nya arbetsplatsen ligger 50 mil bort? Kollega reder ut vad som gäller.
Ola Rennstam Publicerad

Efter ett par år på den lilla Stockholmsfilialen ville Cecilias arbetsgivare plötsligt flytta hennes tjänst till huvudkontoret 50 mil bort. Arbetsgivaren krävde dessutom att hon skulle börja omgående. Cecilia trivdes med sitt arbete och ville jobba kvar på företaget men kände efter en del överväganden att familj och vänner i huvudstaden vägde tyngre än jobbet.

- Jag blev förbannad. De hade kunnat komma med det här betydligt tidigare. Nu fick jag en vecka på mig att bestämma mig och två veckor innan jag skulle inställa mig, det var respektlöst, säger hon.

- Det var helt orealistiskt för mig att flytta, jag vill bo kvar här i Stockholm. Om man veckopendlar får man inte något liv, dessutom skulle jag inte ha råd med dubbla boenden.

När Cecilia tackade nej till tjänsten på huvudkontoret blev hon uppsagd på grund av arbetsbrist.

Men vad gäller egentligen kring arbetsplatsförflyttningar? Klart är att arbetsgivare har långtgående rättigheter att använda arbetskraften var och hur man vill, från fackligt håll är det bästa vapnet att försöka hitta argument som övertygar företaget att tänka om.

- Skyddet är inte så starkt som man skulle önska alla gånger. Om ett företag har kommit fram till att en stängning av ett arbetsställe är en åtgärd som är befogad eller vill se om sin organisation, så är det så. Det hänger ihop med regeln att det är arbetsgivaren som leder och fördelar arbetet. Möjligheterna i att påverka ligger i de inledande förhandlingarna, säger Alexander Johansson, ombudsman på Unionen.

Kan en arbetsgivare verkligen kräva att man ska lämna lägenhet, familj och hela sitt sociala liv för att börja arbeta 50 mil bort?
-
Nej, det kan de inte göra, det är en för stor förändring i anställningsförhållandet, med så stort avstånd kan det aldrig bli individen som ska behöva säga upp sig. Möjligtvis kan arbetsgivaren kräva en sådan sak inom till exempel Stockholm, alltså att man byter från ett kontor till ett annat.

- Har individen ingen möjlighet att flytta med uppstår först en omplaceringssituation och därefter eventuellt en arbetsbristsituation med uppsägning som följd. Men innan dess är arbetsgivaren skyldig att undersöka möjligheten till omplacering till andra tjänster på närmare håll.

Om en viss stationeringsort står angiven i anställningskontraktet borde det väl vara den som gäller?
- Jo, den part som vill förändra anställningsförhållandet får också stå för bördan, vilket blir en förhandlingssak. Det kan aldrig uppstå någon arbetsskyldighet för individen och arbetsgivaren får inte heller försämra möjligheterna att söka andra jobb under uppsägningstiden.

Om man väljer att ta tjänsten, hur snabbt kan arbetsgivaren kräva att man ska inställa sig på den nya, avlägsna arbetsplatsen?
- Det är något man får förhandla om. Det finns inga lagkrav på att arbetsgivaren måste skaffa boende, ordna med flytt av bohag eller ge möjligheter till veckopendling men är man i behov av att processen går snabbt måste de också anstränga sig och hjälpa till. Ofta är det inte praktiskt möjligt att kunna flytta med inom uppsägningstiden. Att, som i det här fallet, begära att någon ska ställa om sitt liv på några två veckor är inte rimligt.

Med hjälp av Unionen lyckades Cecilia till sist förhandla sig till viss kompensation för arbetsgivarens plötsliga omorganisation.

- Jag är inte nöjd med uppgörelsen, men det var tuffa förhandlingar som höll på i flera timmar. Lärdomen är att det var bra att jag hade Stockholm som min stationeringsort i anställningskontraktet, om man ser till det kan arbetsgivaren i alla fall inte flytta på en utan förhandling, säger hon.

Cecilia heter egentligen något annat.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.

Arkiv

Metro ansöker om rekonstruktion

Metro Media House har stora ekonomiska problem. Styrelsen uppger att företaget ska begära en rekonstruktion och medarbetarna fick ingen lön utbetald under måndagen.
David Österberg Publicerad 25 mars 2019, kl 15:44
Tomas Oneborg / SvD / TT
Tomas Oneborg / SvD / TT

Metro Media House ger bland annat ut gratistidningen Metro, driver sajten Metrojobb, plattformen Metro mode och Studentkortet. Men koncernen har stora ekonomiska problem och i dag fick personalen veta att de kommer att få vänta på utbetalningen av marslönen.

I ett öppet brev till personalen, som Expressen publicerat, skriver vd Christen Ager-Hanssen att företaget ska ansöka om rekonstruktion och att lönerna sedan ska komma via den statliga lönegarantin: ”Administrativt får man räkna med att det tar ca en vecka innan marslönerna når de anställdas bankkonton. Vi kommer meddela er alla när lönerna är expedierade och vilken dag de anländer till era bankkonton.”, skriver han.

En företagsrekonstruktion är ett alternativ till konkurs för företag som har chans att överleva. En domstol avgör om rekonstruktionen ska beviljas och utser en rekonstruktör. Därefter ska rekonstruktören reda ut anställningsförhållanden och lönefrågor innan ett lönegarantibeslut fattas. Beslutet skickas till länsstyrelsen som, enligt Kronofogden, har en handläggningstid på någon eller några veckor.

Investmentbolaget Custos köpte Metro av Kinnevik för två år sedan. Enligt Christen Ager-Hanssen mörkade Kinnevik att Metro hade ekonomiska problem och i brevet till personalen skriver han att Custos ska stämma Kinnevik på 300 miljoner kronor.

Tidningen Metro finns i Malmö, Göteborg och Stockholm. Enligt Expressen finns planer på att dra ner på utgivningstakten och att säga upp personal.

Kollega söker Unionenklubbens ordförande för en kommentar.

Arkiv

AD: Värvningsförbud gick för långt

Ett spelföretag i Uppsala ville hindra avhoppare från att värva tidigare kollegor till sitt företag. Men nu konstaterar Arbetsdomstolen, AD, att värvningsklausulen i avtalet inte är rimlig.
Niklas Hallstedt Publicerad 16 oktober 2018, kl 15:02

I de avtal som de anställda skrivit på åtar de sig att under en 24-månadersperiod efter avslutad anställning inte ”direkt eller indirekt” rekrytera från den tidigare arbetsgivaren.

Med hänvisning till den klausulen förbjöd tingsrätten tidigare avhoppare från ett spelbolag att värva spelutvecklare från sin tidigare arbetsgivare.

Domen överklagades till AD som har en annan syn på saken. AD konstaterar att värvningsklausuler är ”ägnade att skapa påtagliga inlåsningseffekter och motverka rörligheten på arbetsmarknaden”, men påpekar också att konkurrensklausuler av olika slag kan vara berättigade bland annat för att skydda företagshemligheter.

Det är dock inte fallet när det handlar om spelföretagets värvningsklausul, enligt domstolen som dock anser att en klausul med kort bindningstid kan vara berättigad. Detta för att motverka att en anställd ”i nära anslutning” till att hen lämnar företaget också får andra att sluta och gå över till en konkurrent.

I det här fallet lämnade dock de anställda företaget för mer än ett halvår sedan, vilket gör att rekryteringsförbudet inte bör anses som skäligt, konstaterar domstolen.

AD noterar också att värvningsklausulen inte endast omfattar aktiv rekrytering utan även förbjuder dem att anställa personal hos den tidigare arbetsgivaren som på egen hand söker upp dem. Det kan inte anses skäligt, menar domstolen.

Malin Wulkan, biträdande chefsjurist på Unionen, anser att det är en viktig dom.

– Visserligen var klausulen i anställningsavtalet väldigt omfattande. Det fanns inga begränsningar till vissa personer eller geografiskt område, och sträckte sig över en två-årsperiod. Men det är ändå ett betydelsefullt avgörande eftersom det inte finns något sedan tidigare som är så tydligt.

Bland viktiga med domen är att AD betonar att man har en restriktiv syn på värvningsklausuler och att domstolen dessutom pekar på att sex månader kan vara en rimlig löptid, anser Malin Wulkan.

Än så länge har inte Unionen fått in särskilt många ärenden som rör rena värvningsklausuler.

– Det antas vara ett ökande fenomen, något det inte finns anledning att tvivla på. Sannolikt finns de i alla branscher där det är brist på kompetens, säger Malin Wulkan som påpekar hur viktigt det är att alltid läsa igenom och fundera över anställningskontrakten innan man skriver på.

– Även om man kan få rätt i domstol skapar det en ruggig osäkerhet. Det kan ju handla om höga viten i fall man bryter mot klausulen.