Var tredje år lägger Telenor ett stort varsel, har Unionenklubbens två heltidsanställda Kim Stranne och Lars Brodd kunnat konstatera efter ett antal år på företaget som bytt namn från Europolitan till Vodafone till Telenor under tidens gång. Det senaste varslet var inte nådigt - på grund av omorganisation skulle 230 anställda bort. Företaget gick ut med erbjudande om ett frivillighetspaket och 170 personer nappade. Efter att 150 av dem beviljats paketet trodde flertalet att de kunde andas ut. Men icke.

- Varslet kvarstod. Företaget hävdade att 230 personer fortfarande skulle bort. Det berodde delvis på att den kategori människor man släppte iväg inte hade mycket med varslet att göra, förklarar Lars.

- Det fanns mycket som tydde på att man hade en annan agenda också, säger Kim Stranne.

Men fackduon gav sig inte så lätt. De kavlade upp ärmarna och satte sig med en lista på roller som ledningen ansåg skulle bli överflödiga i den nya organisationen och utifrån den började de arbeta. Målet var att rädda så många jobb som möjligt. Visst såg omorganisationen bra ut på pappret, men hur skulle det fungera i praktiken?

- Vi var väldigt, väldigt envisa och krävde att förstå exakt hur man tänkt sig att det skulle fungera - vem gör vad och varför. Vi hade konkreta situationer - vem lämnar över till vem? Vi såg över antalet konsulter och vi vände på varenda tänkbar sten, säger Kim Stranne.

- Ingen mår bra av den tystnad som uppstår med ett varsel hängande, så man ville skynda på processen. Vi valde ändå att bromsa för vi ville göra ett grundligt arbete, säger Lars Brodd.

Till slut hade de lagt sitt pussel och fått en hyfsat bra bild av både den nya organisationen och den kompetens som faktiskt fanns samlad i huset. Och med huset avsågs inte bara det pampiga huvudkontoret i Karlskrona, med en distraherande ståtlig utsikt över Östersjön, utan även kontoren i Umeå,  Stockholm, Göteborg och Malmö.  

Duon insåg att en hel del av de konsulter som var inhyrda från bemanningsföretag och inte var specialistkonsulter, kunde ersättas med övertaliga och de lyckades få arbetsgivaren att lyssna. De hade från början bestämt sig för att satsa på dialog hellre än strid och båda tror att det underlättade samarbetsklimatet. Det faktum att det kostar mycket att återanställa, hitta rätt kompetens och internutbilda om man råkat säga upp för många, bidrog säkert till arbetsgivarens lyhördhet, gissar Stranne och Brodd.

Till slut hade de skrivit ner varslet från 230 till ett 30-tal personer. Endast tolv Unionenmedlemmar blev uppsagda. De trettio gick inte lottlösa från företaget utan fick med sig ersättning som förlängdes om de inte hittat nytt jobb inom en viss tid.

- Vi är de första att beklaga att vi inte kunde rädda alla, men utifrån utgångsläget känns det som vi gjort vad vi kunnat och vi har gjort det ganska bra, säger Kim Stranne.

- Vi jobbade med omplaceringar av ickemedlemmar också, allt annat hade varit oansvarigt. Vi valde att inte förbise ickemedlemmar som hade viktiga kompetenser för vi vill ju att företaget ska fungera.

Trots det goda samarbetet med ledningen i allmänhet och HR-chefen i synnerhet och trots att duon gärna låter arbetsgivaren ta åt sig äran av resultatet, är de inte helt nöjda med företagets agerande.

- Vi är kritiska till att man inte skrev ner varslet från början. Nu blev det så att man ropade varg och bad arbetsförmedlingen ta fram bössan helt i onödan, säger Lars Brodd.