Det skulle vara enkelt i meningen lätt att förstå, men faktiskt också att åtgärda. Om alla vore smarta egoister så skulle vi kunna begripa och argumentera för ett annat sätt att vara, men så enkelt är det inte.
Jag säger inte att det inte finns smarta egoister, det finns alltför många, men det finns också andra saker som styr och som gör det ekonomiska livet svårt att begripa. En av faktorerna är dumhet.
Om det vore så att företag uteslutande drevs för att vara så lönsamma som möjligt så skulle det inte finnas någon rasism i företagen. Det är inte lönsamt att utesluta människor för de har fel efternamn eller fel hudfärg. Det skulle inte heller finnas någon sexism. Det är inte lönsamt att utesluta halva befolkningen från högre positioner för att de har fel kön. Det skulle inte finnas mobbning, dåliga chefer, utbrändhet och dåliga psykosociala arbetsmiljöer, för inte heller detta är ju lönsamt.
Tänk vad enkelt livet skulle vara!
Men så är det inte, och om man tänker efter så inser man ganska snabbt att de finns korkade systemfel. Det beror självfallet på enskilda människors okunnighet och fördomar men det är också som om det ligger i själva systemet. Vi har alldeles för få varningsklockor för dumhet. Vi har för få barn som skrattar åt Kejsarens nya kläder!
Men inte bara det: Dumhet är ju ibland mycket lönsamt. Det klassiska exemplet är uppdiktat men belysande: Tom Hanks i Forrest Gumps gestalt satsar sina pengar i Apple i tron att det är en äppelodling och äpplen nyttiga och borde vara lönsamma. Forrest Gump blir stormrik på sin dumhet. Jag hade en lärare i logik som mycket upprört berättade:
-Jag var på travbanan och hörde hur ett par grälade. I lopp nummer ett hade häst nummer två vunnit, i lopp nummer två hade häst nummer ett vunnit och nu var de osams, inför det tredje loppet, om det var häst nummer två eller häst nummer fyra som skulle vinna. Jag satsade mina pengar på den bästa hästen i loppet - nummer sju - och självfallet vinner häst nummer två. Jag gick förbi paret igen och hörde hur mannen skadeglatt ropade: där ser du, det kunde en femåring ha räknat ut.
-Det är sånt som får mig att vilja överge logiken, avslutade min lärare.
Jag inser att det kan låta mystiskt, men jag har på allvar funderat på om det ändå kanske är så att Marx hade rätt. Dumhet är lönsamt och därför överlever det.
Eller snarare så här: Det finns lönsam och olönsam dumhet och vi måste lära oss att se och förstå skillnaden. Det finns ond och god dumhet.
Den goda dumheten utmärks av en allmänt god vilja, av snabbhet och av öppenhet. Ungefär så här: Vi vet inte riktigt vad vi håller på med, eller om det här är ett bra beslut, men vi vill ju väl och har inte tid eller ork att lära oss mer och dessutom vill vi chansa.
Den onda dumheten styrs av rädsla, prestige och tystnad. Så här: Vi gör som vi alltid gjort, inga andra får vara med och bestämma och vi berättar inte hur vi tänkt. Om vi lärde oss se skillnaden på god och ond dumhet skulle det bli en bättre värld, och jag väntar fortfarande på den dag när ett företag i årsredovisningen kommer att berätta om årets lönsamma respektive olönsamma dumheter.