De kräver upprättelse

Ingemar Bernersson och Staffan Ehnebom har båda registrerats som säkerhetsrisker av IB eller Säpo på 70-talet. Båda tvingades bort från sina jobb. De vill bli rentvådda från anklagelser de aldrig fått ta del av.

I januari 1990 kallades han upp till sin chef. Denne hade haft besök av två män från Säpo. De hade gjort klart att om Ingemar Bernersson fick sitta kvar som SIF-representant i bolagets styrelse skulle Alfredeen Teknik i Huddinge mista alla sina uppdrag för vapenindustrin. Han beordrades därför att avgå ur styrelsen av "personliga skäl".
– Jag hade utsatts för en av Säpo iscensatt ståndrätt, skriver Bernersson till justitiedepartementet i november 1997 med en begäran om upprättelse.
Ingemar Bernersson, 51, är svarvaren från Sala som i början av 1970-talet pluggade på folkhögskola och blev ordförande i elevkåren. Han engagerade sig i FNL-rörelsen och politiskt arbete på vänsterkanten, ledde en hyreskamp i Norrköping. Var fackligt aktiv inom Metall och löntagarrepresentant i företagsnämnden vid Stal Refrigeration.
Åren 1977-81 var han partisekreterare i skp, Sveriges kommunistiska parti. Därefter upphörde han med all partipolitisk verksamhet och övergav de flesta av sina gamla vänsterståndpunkter.
Han bildade ny familj, bytte också efternamn från Eriksson till Bernersson. Studerade till maskinkonstruktör. Fick jobb direkt – det var 1985 – på Alfredeen Teknik, ett löntagarägt företag med 150 konsultingenjörer. Vd var medveten om Bernerssons förflutna men hade fullt förtroende för honom. Därför lånades han ut till vapentillverkaren Bofors.
Efter det ödesdigra beskedet från Säpo fem år senare blev situationen på arbetsplatsen ohållbar. Trots att han även var kassör i SIF-klubben fick han ingen hjälp därifrån. Allt skulle tystas ner. Han kände sig utfryst av både vd och arbetskamrater och lämnade självmant företaget efter ett halvår för att inte äventyra dess existens.
– Jag tvingades bort från ett demokratiskt valt förtroendeuppdrag och jag drevs ut ur företaget av Säpo, skriver han i brevet till regeringen.
I november i fjol träder han också fram i TV4. Han kontaktar SIF-tidningen och frågar om förbundet kan hjälpa honom att bli rentvådd från misstankarna om att vara en säkerhetsrisk. Tidningen bollar över frågan till förbundssekreterare Anders Widlund (se separat artikel!).
I juni i år får Bernersson avslag från regeringen på sin begäran att få ta del av hemliga uppgifter om honom. Justitieminister Laila Freivalds skriver att sekretessen ska mjukas upp 1999 men att det redan i dag finns "möjlighet att vända sig till JO eller JK". Fallet Ehnebom visar dock att inte heller den vägen fungerar.
Civilingenjören Staffan Ehnebom, 46, hade jobbat vid Ericsson i Mölndal i fyra år när han i december 1980 omplacerades mot sin vilja. Han tvingades sluta konstruera radarstationer och fick i stället börja programmera telefonstationer. Samtidigt gick han miste om en befordran till gruppchef.
Orsaken var att Försvarets materielverk, FMV, hade omprövat sitt tidigare beslut att godkänna Ehnebom för hemligt arbete för försvarets räkning. Utan att lämna någon förklaring yrkade nu FMV att ingenjören inte längre fick delges sekretessbelagd information. Myndigheten meddelade bara Ericsson per brev att nya uppgifter hade kommit fram. Varifrån uppgifterna hämtats klargjordes inte.
– Mitt medlemskap i kpml(r) har förnekats som skäl. Det insinuerar att jag gjort nåt annat. Personalchefen sa att "nåt måste du ha gjort". Kan det vara att jag då som nu sålde tidningen Proletären på Frölunda torg? undrar Staffan Ehnebom.
SIF begärde förhandlingar med Verkstadsföreningen om det verkligen fanns saklig grund för omplaceringen. Förbundet överklagade också FMV:s beslut hos försvarsdepartementet. Regeringen lämnade klagan utan åtgärd.
I februari 1983 JO-anmälde SIF:s chefsjurist Toivo Öhman handläggningen av Ehneboms ärende. Öhman påtalade att den personalkontroll som påstods ha utförts inte ens fanns redovisad i några handlingar. På den punkten eller om det fanns skäl för FMV:s omprövning hade justitieombudsmannen Sigvard Holstad ingen anmärkning mot FMV. Men han kritiserade FMV, överbefälhavaren och rikspolisstyrelsen på tre andra punkter:
Ehnebom hade inte fått veta att han utsatts för en ny personalkontroll.
Han hade inte fått yttra sig i ärendet.
Överläggningar med företrädare för arbetsmarknadens parter hade inte skett.
JO:s utlåtande var i sig en framgång, men det förändrade i praktiken ingenting. Ändå hade Öhman framhållit att hans klient lidit ekonomisk skada av omplaceringen till enklare arbetsuppgifter. "De personliga utvecklingsmöjligheterna i tekniskt och lönemässigt avseende är väsentligt sämre". En chefskarriär var också stängd eftersom Ericssons chefer måste kunna befatta sig med hemligt material.
Staffan Ehnebom ville driva sin sak vidare till Arbetsdomstolen. Det blev inte av. Toivo Öhman minns inte riktigt varför. Själv har han slutat på SIF men säger att det fortfarande är möjligt att stämma arbetsgivaren:
– Förhandlingarna med Verkstadsföreningen avslutades inte. De ajournerades bara. Inga preskriptionsregler hindrar därför att ärendet drivs vidare. Men det kan vara svårt att vinna ett mål i AD om en omplacering från en ingenjörsbefattning till en annan.
Staffan Ehnebom har accepterat den alternativa ingenjörskarriär 70-talets åsiktsregistrering motade in honom på. Men han vill fortfarande bli kvitt stämpeln säkerhetsrisk. Teknikutvecklingen inom Ericssons affärsområden tangerar hela tiden det militära. Rädslan för att än en gång bli stoppad och omplacerad lever kvar.
– Jag vänder mig till mitt fackförbund SIF för att driva mitt fall vidare med anledning av den öppning som fallet Torsten Leander givit, där regeringen genom skadestånd "erkänt" att de begått misstag, skrev Staffan Ehnebom i ett brev till förbundets nuvarande chefsjurist Eva-Helena Kling i december 1997.
Han tycker att förbundet ska kräva att åsiktsregistrerade medlemmar får veta vad de anklagas för. Han misstänker att inte bara Säpo har del i hans öde. Företaget hade i ett halvår före omplaceringen försökt "nolla" honom i löneförhandlingarna. Vem hade tipsat personalavdelningen om hans politiska aktivitet på fritiden?
– Det rättsvidriga kvarstår. Man kan inte få reda på vad man är anklagad för och man kan inte försvara sig. SIF borde, vid sidan av upprättelse för gamla fall, driva frågan om bättre rättsskydd i framtiden, säger Ehnebom.
Ingemar Bernersson har i dag återigen ett skyddsklassat jobb, på företaget Daloc Sheltec som tillverkar avancerade produkter för skyddsrum, lednings- och räddningscentraler. Han har fullt stöd från sin nuvarande arbetsgivare. SIF-klubben på gamla företaget tycker numera att alla kort ska upp på bordet.
– Det har hänt andra positiva saker sen december i fjol. Regeringen portionerar ut fakta om hur registreringen gått till. Förre rikspolischefen Carl Persson har i TV4 visat upp papperen med de hemliga direktiv som tillät verksamheten att fortsätta även sedan åsiktsregistrering förbjudits i grundlagen 1969, säger Bernersson.
– Men min begäran om hjälp ligger kvar hos SIF. Mitt mål är upprättelse och en ursäkt. Jag borde ha varit struken ur registren 1989-90. SIF borde begära att få se min akt.
Bernersson och Ehnebom ingår i den granskning som registernämnden gör på regeringens uppdrag av fall i personalkontrollen som lett till omplacering, uppsägning, vägrad anställning m m. I nämnden som utövar demokratisk kontroll av Säpo sitter förutom tre jurister riksdagsledamöterna Lars-Erik Lövdén (s) och Gun Hellsvik (m). Granskningen ska vara klar senast 1 december i år. Den omfattar cirka 1 000 ärenden mellan 1969 och 1996.
Inte fler än 25 åsiktsregistrerade har själva hört av sig till nämnden och bett att få sina fall granskade.
3 000 personer har hos justitiedepartementet begärt att få se sina akter, om de förekommer i arkiven. Alla har fått avslag. Arkiven har bara öppnats för forskare och journalister i "några tiotals fall". Genom en lagändring ska det nästa år bli lättare för enskilda att få veta vad de registrerats för.
BJÖRN ÖIJER © SIF-tidningen 1998

SIF ställer inte upp

SIF kommer inte att hjälpa Ingemar Bernersson och Staffan Ehnebom.
– Det är rätt utsiktslöst att få se arkiven, hävdar förbundssekreterare Anders Widlund.

"En vädjan till SIF från medlemmar som vill ha hjälp med att bli kvitt stämpeln SÄKERHETSRISK får inte klinga ohörd", skrev SIF-tidningen på ledarplats i december 1997. Förbundssekreterare Anders Widlund kunde då inte ge besked om rättshjälp men lovade undersöka vad facket skulle kunna göra. Han var också villig att ta upp saken i förbundsstyrelsen.
Efter publiceringen hörde Staffan Ehnebom och Ingemar Bernersson av sig med önskemål om att SIF skulle engagera sig i deras sak. Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap i Göteborg, skrev till Widlund och SIF:s chefsjurist Eva-Helena Kling och hoppades att förbundet "nu fullföljer Ehnebom-fallet på så sätt som motsvarar t ex vad som skett i Leanderfallet". Han önskade även som ledare för ett av regeringens forskningsprojekt bli fortlöpande informerad.
I dag säger Anders Widlund:
– Orsakerna till varför folk en gång registrerades tror jag inte att vi kan driva med framgång. Jag har stämt av med juristerna att de gamla ärendena inte går att driva.
Han har inte tagit upp frågan i förbundsstyrelsen, dock informerat kanslichefen. En vikarierande jurist på kansliet sökte i våras Töllborg på telefon – utan att få kontakt.
– Till Ehnebom har jag sagt att hans ärende kördes i botten av våra jurister på 80-talet.
Ingemar Bernersson har förbundssekreteraren över huvud taget inte haft kontakt med. Anders Widlund säger att han inte uppfattat det som ett ärende. Men SIF-tidningen har vid två tillfällen överlämnat skrivelser från Bernersson, senast i juni då denne övervägde att lämna SIF eftersom hans vädjan inte lett till någon åtgärd.
Nya ärenden, där medlemmar missar ett jobb eller blir omplacerade på grund av personkontroll, är SIF redo att ta itu med, enligt Anders Widlund. Helst ser han dock att TCO får i uppdrag att hjälpa tjänstemän som råkar illa ut.
– Det viktiga nu är att registren öppnas så att sanningen kommer fram. Göran Persson (s) har sagt att forskarna ska ha tillgång till alla registren.

BJÖRN ÖIJER © SIF-tidningen 1998