De hade kvalificerade arbeten och gjorde ett gott arbete men gick hela tiden omkring med en skräck för att vara bluffmakare och att de en vacker dag skulle avslöjas.
När man frågade hur de kunde tänka så, de hade ju lyckats mycket bra, så sa de: "Jag har haft tur, jag råkade vara vid rätt plats vid rätt tillfälle." Eller också sa de: "Det är för att jag är socialt kompetent och kan, fast jag inte vill, dupera människor." Deras framgång tillskrev de helt andra saker än den formella kompetensen. Deras skräck handlade om att förr eller senare få ett uppdrag där de skulle stå helt handfallna och chefer och arbetskamrater skulle förstå hur lite de kunde.
Denna känsla är förstås sprungen ur dålig självkänsla och ur alldeles för höga krav på den egna prestationen. Det olyckliga är att den inte minskar, eller blir överbevisad, av att de klarar mer och mer utan rädslan förstärks snarare: "Hjälp, jag klarade det här också trots att jag kände mig så osäker, nu är jag helt säker på att katastrofen måste komma nästa gång"
Att med rationella argument möta den här känslan går inte. För hur mycket beröm, framgång och bevis på sin förmåga personen än får så kommer det att tolkas som något annat. Jag lyckas bara för att jag är så trevlig eller för at jag har sådan tur, kommer den som lider av bluffmakarsyndromet att tänka.
Det måste lyftas upp i ljuset för att botas.
Risken för att man ska känna sig som en bluffmakare ökar ju mer flexibelt arbete man har. I ett modernt arbetsliv är det väldigt många som kommer att ställas inför arbetsuppgifter de aldrig utfört tidigare och där kunskaperna faktiskt inte räcker till.
Om jag själv, och arbetsplatsen i stort har den insikten, så har man två vägar. Det ena är att lära sig av erfarenheterna; inse att den här första gången, kanske vi inte kommer att göra det perfekt. Den andra är att ha en lärande miljö; inse att det ständigt krävs nya kunskaper. Det är alltså en växelverkan mellan att å ena sidan tillåta sig att ibland vara ute på hal is och att å andra sidan så gott det går skaffa de verktyg man behöver för att förebygga att halka.
Båda de här strategierna förutsätter dock att det finns en förståelse för att vi lever i en mycket föränderlig värld där ingen kan vara expert på allt nytt och att det är många olika kompetenser som krävs. När den inte finns, utan det uttalat eller outtalat finns en förväntan om att man ska klara allt, så ökar risken för att många ska känna sig som bluffmakare.
Att gå omkring och tvivla på sin egen kompetens kan vara mycket smärtsamt och leda till olidlig stress. Botemedlet är att ständigt föra en diskussion om vad det är vi egentligen behöver i kompetens och i prestation. Börjar man analysera det kommer man att upptäcka att det bluffmakaren är rädd för är att inte vara perfekt och att aldrig göra fel.
Och tänker man till så är det inte ens önskvärt att vara perfekt eller aldrig göra fel. Människor som är så är sällan särskilt sympatiska och det de vinner i kompetens förlorar de i social förmåga. Om du känner dig som en bluffmakare är ett enkelt knep att berätta för några kollegor du litar på och fråga. Deras svar kommer att överraska dig!


Ulf Lager