Alla medlemmar ska i vår få chansen att säga hur de vill att fackförbundet organiserar service och demokrati. Varför hålla detta rådslag just nu?
Ett skäl som angetts är att Sif sen två år tappar medlemmar. Nytillskottet 2004 var det lägsta på elva år. Men problem med rekryteringen löser man inte genom att bygga attraktiva strukturer. Det handlar i stället om att uppvakta nyanställda på deras arbetsplatser och erbjuda medlemskap. Om folk vill gå med i Sif - och sen stanna kvar - beror på vad som erbjuds lika väl som vilken kultur och vilka attityder man möter. Om de nya känner sig välkomna helt enkelt.
Ett skäl som känns relevant är att hälften av Sifs medlemmar saknar fackklubb på sin arbetsplats. Det innebär att deras demokratiska inflytande är begränsat. På 1960-talet tillhörde närmare 80 procent av medlemmarna en klubb. På tio år har antalet klubbar reducerats från över
3 000 till under 2 500. Fackliga uppdrag har försvunnit i motsvarande grad. Allt färre vill ta på sig förtroendeuppdrag. Demokratiproblemet är strukturellt.
Men hur ska Sifs medlemmar fås att delta i den här diskussionen om framtiden? Vem brinner för organisationsförändringar? Vem vill lägga pussel om så abstrakta saker? Dessa frågor brottas man nu med i avdelningsstyrelserna, som ska arrangera möten med klubbar och medlemmar. Förbundsstyrelsen sliter med sin vision, sin målbild. Fokusgrupper ska få säga sitt. Var och en uppmanas att lämna synpunkter på Sifwebben. Uppdraget kommer från kongressen och själva beslutet ska fattas på förbundsfullmäktige i juni 2006.
Den enskilde vill ha största möjliga nytta av sitt medlemskap i facket. Stöd, hjälp och coaching i yrkeslivet. För att facket inte ska tappa sin karaktär av folkrörelse ställs även krav på medlemmen. Denne förväntas ta plats och påverka. "Fråga inte vad ditt land kan göra för dig", som JFK sa, "utan vad du kan göra för ditt land." Om medlemmen bara utnyttjar fackets tjänster - som vilken konsument som helst - dör den demokratiska organisationen. Kvar blir försäkringsbolaget och konsulteriet.
Sif har de senaste åren frigjort resurser, ca 30 fackliga rådgivare, genom att centralisera a-kassan till Stockholm och medlemsregistret till Malmö. Ett nytt telefonisystem har gjort det lättare att få kontakt med ombudsmännen (se sidan 53!). Kongressen i november ökade anslagen till de 20 regionerna. Nu diskuteras vilken "kritisk massa" som behövs i en region. När är medlemsantalet för litet? När är det för stort? Var går gränsen för närhet och tillgänglighet?
Om Sifs karta ska ritas om bör förstås maximal medlemsnytta för varje krona vara ett av målen. Optimalt medlemsinflytande, ett annat. Frågor som bör besvaras är: Vad finns vi till för? Vad är kärnan i medlemskapet? Förpliktar visionen Ett företag - ett fack till någonting? Annars stelnar den till retorik i förbundets idéprogram.
BJÖRN ÖIJER
Ett skäl som angetts är att Sif sen två år tappar medlemmar. Nytillskottet 2004 var det lägsta på elva år. Men problem med rekryteringen löser man inte genom att bygga attraktiva strukturer. Det handlar i stället om att uppvakta nyanställda på deras arbetsplatser och erbjuda medlemskap. Om folk vill gå med i Sif - och sen stanna kvar - beror på vad som erbjuds lika väl som vilken kultur och vilka attityder man möter. Om de nya känner sig välkomna helt enkelt.
Ett skäl som känns relevant är att hälften av Sifs medlemmar saknar fackklubb på sin arbetsplats. Det innebär att deras demokratiska inflytande är begränsat. På 1960-talet tillhörde närmare 80 procent av medlemmarna en klubb. På tio år har antalet klubbar reducerats från över
3 000 till under 2 500. Fackliga uppdrag har försvunnit i motsvarande grad. Allt färre vill ta på sig förtroendeuppdrag. Demokratiproblemet är strukturellt.
Men hur ska Sifs medlemmar fås att delta i den här diskussionen om framtiden? Vem brinner för organisationsförändringar? Vem vill lägga pussel om så abstrakta saker? Dessa frågor brottas man nu med i avdelningsstyrelserna, som ska arrangera möten med klubbar och medlemmar. Förbundsstyrelsen sliter med sin vision, sin målbild. Fokusgrupper ska få säga sitt. Var och en uppmanas att lämna synpunkter på Sifwebben. Uppdraget kommer från kongressen och själva beslutet ska fattas på förbundsfullmäktige i juni 2006.
Den enskilde vill ha största möjliga nytta av sitt medlemskap i facket. Stöd, hjälp och coaching i yrkeslivet. För att facket inte ska tappa sin karaktär av folkrörelse ställs även krav på medlemmen. Denne förväntas ta plats och påverka. "Fråga inte vad ditt land kan göra för dig", som JFK sa, "utan vad du kan göra för ditt land." Om medlemmen bara utnyttjar fackets tjänster - som vilken konsument som helst - dör den demokratiska organisationen. Kvar blir försäkringsbolaget och konsulteriet.
Sif har de senaste åren frigjort resurser, ca 30 fackliga rådgivare, genom att centralisera a-kassan till Stockholm och medlemsregistret till Malmö. Ett nytt telefonisystem har gjort det lättare att få kontakt med ombudsmännen (se sidan 53!). Kongressen i november ökade anslagen till de 20 regionerna. Nu diskuteras vilken "kritisk massa" som behövs i en region. När är medlemsantalet för litet? När är det för stort? Var går gränsen för närhet och tillgänglighet?
Om Sifs karta ska ritas om bör förstås maximal medlemsnytta för varje krona vara ett av målen. Optimalt medlemsinflytande, ett annat. Frågor som bör besvaras är: Vad finns vi till för? Vad är kärnan i medlemskapet? Förpliktar visionen Ett företag - ett fack till någonting? Annars stelnar den till retorik i förbundets idéprogram.
BJÖRN ÖIJER
