I femton år har Åsa Stengarn jobbat här på ATG-kliniken längst bort på stallbacken vid Kalmartravet. Hon assisterar veterinärerna, sköter narkosen vid operationer, tar hand om journaler och fakturering, svarar i telefon och gör en massa andra saker som man måste göra på en hästklinik. Här finns två veterinärer och fyra assistenter (eller djursjukvårdare som de numera kallas) så det blir till att göra allt. Nyckelordet är variation.
Visst finns det viss uppdelning av ansvar, till exempel att Åsa är den som assisterar vid operationer.
-Killarna får ta en del tyngre jobb, till exempel att lyfta och böja benet på en halt häst, berättar Åsa Stengarn.
Hon trivs på sitt jobb. Det är fritt, stämningen är god. De flesta har jobbat länge och trivs med varandra. Och så får hon ju jobba med djur, något som hon velat göra ända sen hon var liten.
-Jag är från Stockholm, men jag åkte hit till farmor och farfar varje ledig helg. Jag var alltid i travstallet, berättar hon.
Efter fem års arbete hos en travtränare hamnade hon på kliniken. Ett bättre jobb än detta är svårt att tänka sig för många hästbitna, men det finns få lediga tjänster.
-När jag började 1989 hade jag någonting på 8 600. I början hände det ingenting med lönerna. I dag har folk sett att vi är nödvändiga. Dessutom får man ha i bakhuvudet att det är ett riskfyllt arbete, inte bara med tanke på att vi jobbar med stora djur som kan orsaka mycket skada, men också i och med att vi blir utsatta för både strålning och narkosgas.
Från 8 600 har lönen vuxit till 20 000. Senaste löneförhandlingen blev ett lyft efter att hon fått stå tillbaka ett antal år. Då har motiveringen varit att man måste satsa på de nyanställda, de som gått in i yrket på låga ingångslöner. Men i år blev det alltså en viss utdelning för "gamlingar" som Åsa.
Löneförhandlingen sker centralt mellan ledningen i Stockholm och representanter från HTF-klubben som kommer från några av de 23 ATG-kliniker som finns ute i landet.
-1999 kom jag upp i lön en del också. Då hade jag gått distansutbildningen till djursjukvårdare, berättar Åsa Stengarn.
Men formell utbildning är inte alls det viktigaste i yrket, menar hon. Hur man fungerar med hästarna, och inte minst viktigt: hästarnas ägare, smäller högre. Handlag med hästar och folk är viktigt.
-Vi har daglig kontakt med djurägare. De kan vara glada, stressade, lessna.... Det kan ju vara så att hästen måste avlivas. Mycket har man lärt sig genom åren, konstaterar Åsa.
Så mycket att det kan hända att folk missuppfattar vem som egentligen är chefen. När en praktikant fick frågan om hon i framtiden skulle satsa på att bli djursjukvårdare eller veterinär blev svaret: "Jag vill bli som Åsa som bossar över alla".
Nej, chef lär Åsa Stengarn inte bli, att plugga till veterinär kräver för mycket. Den största förändringen inför framtiden är att det ska byggas en ny klinik en bit från travbanan. En fördel är att det blir mer ändamålsenligt, till exempel blir det plats för bättre lyftanordning till sövda hästar. Som det är i dag måste Åsa hjälpa till att baxa och lyfta hästens huvud när den ska opereras. En arbetsuppgift som ingen rygg mår bra av, inte Åsas heller. De 1 500 om året hon får i friskvårdspeng behövs.
Tungt, ansvarsfullt, fritt och varierat. Så kan kanske Åsas jobb beskrivas. Lönen kan hon leva på, men det blir en del extrajobb ändå för att dryga ut. Oftast som dopingkontrollant på tävlingsdagarna.
-Alla här jobbar extra, berättar Åsa. Det kan vara att sko hästar eller att jobba som funktionärer på travet.
De har kunskaper som efterfrågas.