Dessutom negligerar arbetsgivarna helt Sifs krav på kraftigt höjda lägstlöner. Arbetsgivarna vill inte ge mer än till övriga anställda, det vill säga runt 2 procent per år, medan Sifs kräver en höjning på minst 1 400 kronor per månad, cirka 10 procent.
En kanske ännu svårare nöt att knäcka blir arbetsgivarnas krav på öppningsklausuler efter tysk modell. De innebär att arbetsgivare och fack lokalt ska kunna göra avsteg från det centrala avtalet och exempelvis kunna sänka löner.
- 300 000 anställda berörs av avtalet. 100 000 av dem arbetar i företag med svaga resultat. Vi måste också på rimligt sätt beakta deras konkurrenssituation, säger Anders Narvinger, Teknikföretagens vd.
- Det är viktigt för företagen att de har möjlighet att föra en diskussion lokalt.
Arbetsgivarna är dock medvetna om att motståndet mot öppningsklausuler är stort från fackets sida. Karl Olof Stenqvist, Teknikföretagens förhandlingschef, menar dock att motståndet är störst hos de centrala fackliga organisationerna.
- I vår bransch finns många starka klubbar, men det där är en intern diskussion man får föra inom facket.
Ytterligare ett arbetsgivarbud som lär bli svårsmält för facket är kravet på flexiblare arbetstidsregler. De ska ge möjlighet att anpassa arbetstiderna till, som det heter i Teknikföretagens avtalsförslag, "både företagets och tjänstemännens intressen".
Sifs ordförande Mari-Ann Krantz konstaterar att det trots allt är positivt att arbetsgivarna inte startar med ett nollbud den här gången.
- Nu finns det i alla fall en del pengar i budet, även om det är alldeles för lågt. Det kanske tyder på en förhandlingsvilja.
Öppningsklausuler kommer Sif aldrig att gå med på, konstaterar Mari-Ann Krantz.
- At teckna ett centralt avtal som arbetsgivarna lokalt kan förhandla bort innan bläcket hinner torka, det är inte rimligt.
Inte heller har hon någon förståelse för kravet på ökad flexibilitet.
- Vad gäller tjänstemännen har vi redan i dag all flexibilitet som kan tänkas behövas.
NIKLAS HALLSTEDT