Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Arbetsgivare är skyldiga att erbjuda arbetsanpassning, rehabilitering och stöd för sjukskrivna medarbetare. Men stödet brister, visar en TCO-rapport.
Var tredje tillfrågad sjukskriven tjänsteman är kritisk till de insatser deras arbetsgivare erbjudit för att de ska kunna komma tillbaka. Mest kritiska är kvinnor och de som sjukskrivits för psykisk ohälsa.
– Det är allvarligt att kvinnor som har blivit sjukskrivna för till exempel stress inte får rehabilitering. Det innebär ett onödigt lidande för individen och det är ett stort samhällsproblem, säger Therese Svanström, ordförande för fackorganisationen TCO i en kommentar till siffrorna.
Den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning är psykiska diagnoser, som depression och ångest, vilket ofta har en koppling till stress i arbetsrollen. Fler kvinnor än män sjukskrivs.
– Flest kvinnor som blir sjukskrivna jobbar i offentlig sektor och i människorelaterade yrken med mycket kontakter. Kvinnor tar också ofta dubbelt ansvar för hemarbete och familj, säger Therese Svanström.
I privat sektor där Unionens medlemmar jobbar är missnöjet med rehab bland långtidssjukskrivna lägre än inom offentlig sektor. Samtidigt vill TCO:s ordförande varna för att underskatta de problem som finns.
– Totalt sett anser tre av tio sjukskrivna att de inte får den rehab de behöver. Även i privat sektor och bland män dominerar den psykosociala ohälsan långtidsfrånvaron.
Missnöjet med arbetsgivarens dåliga anpassningar för sjukskrivna visar sig också genom att bara ungefär varannan tjänsteman vill tillbaka till samma arbetsgivare och uppgifter, enligt rapporten. Samtidigt skulle fler vilja komma tillbaka om de kunde få andra arbetsuppgifter.
– Det är en varningsklocka för Sveriges arbetsgivare. Men om de lägger manken till och engagerar sig mer i rehabilitering finns möjlighet att få tillbaka fler till arbetsplatsen. Vi har ett enormt kompetensbehov – det är ett slöseri att inte hantera detta bättre. Vi har inte råd att inte värna medarbetare på ett hållbart sätt, säger Therese Svanström.
28 procent av de privatanställda kvinnorna och 21 procent av männen är kritiska till arbetsgivarens insatser när det gäller arbetsanpassning eller omplacering, enligt rapporten.
Inom privat sektor finns också skillnader mellan olika yrkesgrupper. Bland utbildare och instruktörer saknar 45 procent tillräckligt stöd av arbetsgivaren under sjukskrivningen. Detsamma gäller 31 procent bland avdelningschefer i butik, optikerassistenter och apotekstekniker samt 47 procent bland reseproducenter.
Tillgången till företagshälsovård och engagemanget i arbetsmiljöarbete hos arbetsgivaren påverkar också hur nöjd eller missnöjd den anställda är med stödet enligt rapporten.
– Jag tror inte alla arbetsgivare har koll på sitt ansvar för systematiskt arbetsmiljöarbete och rehabilitering. Att höja kunskapen om de här frågorna är viktigt, säger Therese Svanström.
Brister upplevs generellt oftare inom yrken där det är vanligt med visstidsanställningar och perioder av eget företagande, till exempel journalist, författare och översättare. I den gruppen var 36 procent kritiska till arbetsgivarens anpassningar efter långtidssjukdom.
Inte så konstigt tycker Therese Svanström.
– Utöver den osäkerhet som själva visstiden innebär visar det här att arbetsgivaren dessutom lätt glömmer ansvaret för arbetsmiljö och rehabilitering.
TCO vill att Försäkringskassan ska jobba hårdare med att kartlägga behovet av rehab tidigare i sjukskrivningsprocessen och bli tuffare gentemot arbetsgivarna. Till exempel tycker TCO att myndigheten ska anmäla arbetsgivare som inte klarar rehabiliteringskraven till Arbetsmiljöverket.
– Man kan också tänka sig ett hälsobokslut, eller effektiva sanktioner för de arbetsgivare som inte tar arbetsmiljöföreskrifterna på allvar. I dag finns inga sådana drivkrafter, säger Therese Svanström.
Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.
Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.
– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan.
Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.
I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.
Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden.
Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.
– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.
På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.
– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.
Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten.
Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.
– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.
Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp.
– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:
– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?
Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.
– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.
Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.
– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.
Är det inte viktigt att någon går före?
– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.
Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.
– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.
Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?
– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.
Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?
– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert.
En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen.
– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson.
Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).
– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.
Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls.
– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.
Torbjörn Tenfält
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket