Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Ständiga omorganisationer sliter på medarbetarna

7 av 10 tjänstemän har varit med om en omorganisation det senaste året. Målet brukar vara att bli effektivare och lönsammare. Men för personalen är förändringarna ofta slitsamma.
Niklas Hallstedt, David Österberg Publicerad
Illustration: Valero Doval
Även goda omorganisationer medför stress och ökar pressen på medarbetarna. Flera tjänstemän i Kollegas undersökning vittnar om minskad effektivitet och oklara beslutsvägar, och om att omorganisationer stjäl energi. Illustration: Valero Doval

Om ett företag har problem verkar lösningen vara given: omorganisera. Genom att ändra i strukturer hoppas ledningen att företaget ska hitta nya arbetssätt, få bättre lönsamhet, bli flexiblare eller slimmas.

Sju av tio tjänstemän i privat sektor har varit med om en omorganisation det senaste året, enligt den Novus-undersökning som Kollega låtit göra. Och en av tio har varit med om det fem gånger eller fler.

Men det är inte okomplicerat att genomföra en organisationsförändring. Undersökningen visar att åtta av tio tjänstemän har upplevt negativa konsekvenser av de omorganisationer de varit med om. Det handlar bland annat om att anställda säger upp sig, att arbetsbördan och stressen ökar och att arbetsgrupper splittras.

Johnny Hellgren är docent i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet. Han säger att det går att genomföra omorganisationer på ett bra sätt, men att de ofta är slitsamma för personalen.

– Alla förändringar medför en osäkerhetskänsla. Vi gillar att ha kontroll, att känna lugn och trygghet. Därför är det väldigt viktigt att det som ledningen säger i en förändringsprocess är sant. Kommunikation och information är viktigt. Det handlar bland annat om att ge förändringen en logisk anledning, säger han.

Det gäller att tydligt informera om vad syftet med omorganisationen är

En omorganisation tar tid och kraft från personalen. Trots det förväntas de anställda producera lika mycket som de brukar, enligt Johnny Hellgren.

– Arbetet med organisationsförändringen läggs ovanpå det vanliga arbetet. Det är fortfarande ”business as usual” 40 timmar i veckan. Jag har aldrig hört talas om en organisation som har sagt att ”under förändringsarbetet producerar vi bara 60 procent av vad vi brukar”, utan det blir en extrapålaga. Men studier visar att effektiviteten under omorganisationen sjunker ganska ordentligt. En stor del av arbetstiden går åt till att diskutera och genomföra förändringen.

Hur någon upplever en omorganisation beror delvis på syftet med förändringen. Om målet är att säga upp delar av personalstyrkan är det nästan omöjligt att få medarbetarna att se positivt på den – oavsett om de personligen blir uppsagda eller inte.

– Vid negativa organisationsförändringar slår många människor på försvarsmekanismerna direkt. De känner sig hotade och upplever att det arbete de gjort inte längre är värt någonting. Man pratar om att det är viktigt med delaktighet, att medarbetarna ska förstå anledningen till nedskärningarna, men det är väldigt, väldigt svårt att få otrygga personer att se förändringen som något positivt. Personerna som inte sägs upp mår också dåligt och brottas med skuldkänslor.

Om syftet däremot är att förbättra organisationen är förutsättningarna ljusare. Nyckelorden är information, tydlighet och delaktighet. Det gäller att göra klart för medarbetarna vad syftet med omorganisationen är och att inte dölja information.

– När information saknas fyller vi i tomrummen själva. Ju mer företagsledningen håller på information, desto mer rykten skapar vi. Och ofta är ryktena värre än sanningen. Därför ska man även kommunicera negativa inslag i de förändringar som genomförs, säger Johnny Hellgren.

Den uppfattningen har även Stefan Szücs, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Två faktorer är viktigast: delaktighet – att personalen tillåts vara med på olika sätt – och tydlighet. Om man vet vad som händer är det lättare att hantera förändringar. Ett sätt att främja delaktighet är att medarbetarna har samtal med chefen. Och då räcker det inte med APT-möten, det krävs enskilda samtal.

Kollegas Novusundersökning visar också att förändringarna ibland får positiva effekter. Det handlar till exempel om tydligare strukturer, bättre ledning och mindre osäkerhet. Samtidigt svarar nästan hälften att de antingen inte vet om omorganisationen haft några positiva effekter eller att förändringen inte haft några positiva effekter alls.

Borde man ibland helt enkelt låta bli att genomföra organisationsförändringar?
– Frågan är ju vad alternativet är. Motivet för förändringen är ju oftast att tjäna mer pengar eller att effektivisera. Ingen organisation kan stå helt still, men visst kan man fråga sig om alla förändringar är nödvändiga, säger Johnny Hellgren.

Läs mer: "Företaget bryr sig inte om arbetsmiljön"

Framgångsrik förändring

Företag som lyckas väl med omorganisationer har några saker gemensamt.

  • Information. Ledningen informerar hela tiden, väldigt mycket. Och ser till att det inte uppstår kunskapsluckor som människor själva fyller i.
  • Ärlighet. Ledningen är ärlig, även med det negativa. Människor har lättare att hantera negativa besked än osäkra besked.
  • Samarbete. Företaget tar gärna hjälp av företagshälsovård och fackliga organisationer.
  • Lojalitet. Chefen ser till att få med sig informella ledare, alltså medarbetare som andra lyssnar på.
  • Krav. Företaget inser att effektiviteten per automatik sjunker och sänker kraven på medarbetarna under förändringsprocessen.
  • Eftertanke. En klok företagsledning funderar över nödvändigheten. Det kanske inte är superviktigt med en förändring?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Sveriges mest udda yrke? Johan är tunnbindarmästare

På högstadiet nekades Johan Thorslund att göra en tunna i träslöjden – det var alldeles för svårt. I dag är han Sveriges enda tunnbindarmästare och exporterar hantverkstunnor till dryckesförädling.
Joachim Stokstad Publicerad 26 juni 2026, kl 06:02
Johan Thorslund är tunnbindarmästare på Thorslundkagge som gör ektunnor till dryckesförädling. Ett tidskrävande hantverk med lång historia. Foto: Fredrik Stehn

Johan Thorslund, hur hamnade du i detta 2 500 år gamla yrke?

– I träslöjden i nian skulle vi få göra ett valfritt projekt under en termin. Jag ville göra något som ingen annan gjorde och valde en trätunna. Men läraren sa nej, det var för svårt. Det triggade något i mig, så senare läste jag på om tunnbinderi och hittade en 80-årig mästare på Gotland. Efter det praktiserade jag på ett ölbryggeri i Storbritannien och besökte binderier i Europa. I gymnasiet skapade en skola i Norrköping en skräddarsydd utbildning i ämnet, med mig som enda elev.

Har du konkurrenter i Sverige?

– Det finns ett till tunnbinderi, men där görs främst trädgårdstunnor, inte tunnor för drycker som är min specialitet. Jag är den första i Sverige som har fått mästarbrev i det på 50 år.

Vad är det bästa med yrket?

– Komplexiteten. Att allt man gör hänger ihop. En glipa på en halv millimeter kan göra en tunna obrukbar.

Johan Thorslund, tunnbindarmästare Thorslundkagge. Foto: Fredrik Stehn

Får du fortfarande nya utmaningar?

– Min vision, som jag funderat på i 25 år, var länge att vi skulle lyckas få en dubbelt oval tunna – som var mitt gesällprov – i produktion. För några år sedan lyckades jag anpassa våra maskiner för det.

Hur ser processen från ekstock till färdig tunna ut?

– Den optimala eken är 150 år och växer rak och hög i granskog. Jag betalar ibland upp till fyra gånger mer än andra uppköpare, eftersom kvaliteten är så avgörande. Ändå är utbytet bara 25 procent – resten går till att värma fabriken. Ekarna kapas på längden och klyvs till tårtbitsform. Sedan sågas de till stavämnen, som får ligga utomhus i två–tre år, för att mogna och laka ur bitterämnen, innan de tas de in i fabriken.

– Efter det ska de bearbetas så att de är bredast på mitten och har rätt vinkel på sidorna. Nu läggs ämnena ihop till på millimetern exakt rätt bredd, reses till en spretande tunna, dras ihop med en vajer och värms upp över eld,  för att kunna böjas. Spåret där botten ska sitta tätas med en deg av rågmjöl och vatten. När metallband runt tunnan är på plats provtrycks den. Det tar runt en dag för en person att få till en tunna.

Vad är det som är så speciellt med just ek som träslag?

– Det har aromegenskaper som gör att det lämpar sig för att förädla drycker.

Vad kostar en tunna?

– Från 3 000 till 12 000 kronor, beroende på storlek. Finns från 3 till 225 liter.

Hur ofta händer det att en tunna inte håller måttet?

– Det händer, då får man gå tillbaka och göra om.

Vilka kunder har ni?

– Främst dryckesproducenter, men även privatpersoner som till exempel vill hälla köpt whisky i en mindre tunna för att förändra dryckens karaktär. På senare år har vi alltmer visningar, rundturer och provningar, exempelvis av whisky och rom. Man pratar nästan enbart om hur länge en dryck har lagrats på tunna, mer sällan om vilken sorts tunna. En och samma whisky smakar helt olika beroende på tunnan.

OM THORSLUNDKAGGE

VAR: I Högsjö, 1,5 mil från Vingåker.

ANSTÄLLDA: Sju, inklusive Johan Thorslund.

PRODUKTION: 500–1 000 tunnor per år. Thorslundkagge tillverkar ektunnor för dryckesförädling. Plus en del trädgårdstunnor för vatten eller växter. Dessa tillverkas bland annat av begagnade vinfat.

EXPORT: Till 14 länder runt om i världen.

De största tunnorna är på 225 liter och väger runt 50 kilo. De minsta är på fem liter och säljs till privatpersoner. Det tar drygt tre år från träd till tunna.

Få exemplar av ekar lämpar sig för att bli tunnor. Ändå kan man bara använda 25 procent av den ek som köps in. Men resten används för att värma fabriken. 

Ek kan innehålla upp till 400 arom- och smakämnen av olika karaktär som under lagring bidrar till dryckens smak och bouquet. Svensk ek ger annan karaktär än fransk och amerikansk.

Den äldsta maskinen i Thorslunds tunnbinderi har runt 100 år på nacken. Maskinerna är inköpta runt om i Europa.

Arbetsmiljö

Han har Sveriges glassigaste jobb

Som marknads- och innovationschef på Sia Glass är Dan Bengtsson med och tar fram alla nya sorter. Och får mumsa fritt på arbetstid.
Joachim Stokstad Publicerad 22 juni 2026, kl 06:01
I slutet av 1950-talet startades Sia som ett sysselsättningsprojekt i Slöinge. Här har det producerats glass sedan 1961 - bland annat klassikern Glassbåten. Men marknadschefen Dan Bengtsson testar varje år nya sorter. Foto: Anders Andersson

Vad gör du som marknads- och innovationschef i glassbranschen? 

– Jag är med och tar fram nya produkter, från ax till limpa – trendspanar och är med när nya smaker tas fram. Varje måndag har vi provsmakning. Det är ett fantastiskt roligt jobb. Och jag älskar glass!

Din största utmaning?

– Runt två tredjedelar av glassen säljs under vår och sommar. Vi vill öka försäljningen under övriga året. Bland annat har vi tagit fram en julkollektion. 

Det bästa med ditt jobb?

– Att få jobba med en produkt som nästan enbart väcker positiva associationer. Enda gången vi möter motsatsen är när någon glass utgår ur sortimentet.

DAN BENGTSSON

GÖR: Marknads- och innovationschef på Sia Glass AB sedan 2019.

ÅLDER: 41 år. 

UTBILDNING: Marknadsföring, företagsekonomi och en master i international marketing.

KARRIÄR: Marknadsförare på bland annat Microsoft och inom medtech.

Vågade floppen ost-glass

Så ni har aldrig misslyckats totalt med någon sort?

– Vi gjorde en glass med smak av getost, chèvre, tänkt som kall förrätt på krogar, den slog inte stort. Men man måste våga testa.

Hur viktigt är det att skapa nyheter?

– Försäljningen drivs av säsongens nya sorter. Nu tar vi fram vad som ska lanseras nästa år. 

Vem hittar på nya smaker?

– Produktchefer, produktutvecklare och så har vi interna workshoppar och trendspaningsgrupper.

Nästan alla mindre glasstillverkare är uppköpta av livsmedelsjättar – kommer Sia kunna stå emot?

– Vi ingår i familjeföretaget Bertegruppen med anor från 1569, jag tror på minst 450 år till.

Hur skiljer man ut sig med så många konkurrenter?

– Vi marknadsför hårt att vi tillverkar i Sverige, med svenska produkter – vi har till och med egna mjölkkor. Ett år lanserade vi en jordgubbsglass där gubbarna både plockats och blivit till sylt fem minuter från fabriken. Den storyn kan vi berätta – både i reklam och när våra säljare är ute. Sedan gjorde vi om samma grej, men med blåbär.

Glassbåten går aldrig ur

Hur ser trenderna inom glass ut?

– Svenskproducerat – sedan pandemin och insikten om landets självförsörjning, men också med tanke på djurhållning och klimat. Vardagslyx – när inflationen gör att man väljer bort en ny tv unnar man sig lite extra i det lilla. Och nostalgi – i oroliga tider vill man tillbaka till det bekanta och trygga. Vår glassbåt har till exempel ökat med 2 miljoner om året och slog rekord 2023 med 21 miljoner glassar.

Vilken glass kommer aldrig utgå ur sortimentet?

– Glassbåten, förstås.

Är det fri glass på jobbet?

– Ja, på arbetstid är det faktiskt det – en bra förmån. Men vi har friskvårdsbidrag också.

Sia Glass och fabriken i Halland

  • I fabriken i Slöinge produceras 25 miljoner liter per år. Med en nytillbyggd fabriksanläggning kan kapaciteten nästan fördubblas.
  • När ett lokalt slakteri i Slöinge lade ner i slutet av 1950-talet startades Sia som ett sysselsättningsprojekt. Här har producerats glass sedan 1961. I dag är man 165 anställda.
  • I Sverige sätter vi i oss mycket glass – tolv liter person och år. Konsumtionen ökade rejält under pandemin, men har efteråt backat något.
  • Sia:s marknadsandel är cirka 16 procent, en andraplats man delar med Triumfglass. Unilever-ägda GB Glace har ungefär hälften av marknaden.
  • Konsumenterna är trogna sina gamla favoritglassar, men ändå tar företaget varje säsong fram 15–20 nya sorter.