Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Nio familjer om samhällets svek

Ekonomiska bekymmer, social isolering, stopp i karriären och utbrändhet. Föräldrar till hemmasittande barn berättar om hur det är att vara mitt uppe i kampen för att försöka hitta en lösning på skolsituationen.
Sofia Broomé Publicerad 12 mars 2019, kl 10:52

Monicas dotter, Louise, är 13 år och skulle ha gått i 7:an nu men har varit hemma från skolan sedan sportlovet för två år sedan. Hon har fått diagnosen atypisk autism. Det kan beskrivas som en typ av intrycksallergi. Hon klarar inte av miljön i skolan, varken ljudnivån eller den sociala biten.

Louise vägrar att träffa lärarna och personal från BUP. Det enda hon accepterar att göra utanför hemmet är gå och klippa håret.

– Det började bli svårt för henne i 4:an när kommunikationen blev en viktigare del i kompisrelationerna. Autister tolkar saker på ett annat sätt. En period mådde hon väldigt dåligt och började skära sig men nu har hon landat och mår bättre. Till skolan går hon dock inte. Här hemma lever hon i sin egen värld, pysslar och tittar på Youtube-klipp, berättar Monica.

 

Det blir två-tre möten i veckan angående dottern och Monica och hennes man turas om. Monicas man John jobbar på transportföretaget DHL och hans arbetsroll gör att om han är på ett möte med skolan på morgonen måste han vabba resten av dagen. När Monica är hemma med dottern får hon andra problem:
– När jag vabbar är det ingen annan som tar mina arbetsuppgifter. Jag jobbar på tidskriftsleverantören Tidsam, som produktansvarig. Vi har tur som har förstående arbetsgivare.

Monica jobbar hemifrån två dagar i veckan.
– När vi inte är hemma går Louise inte upp ur sängen och hon äter inte.


 

Familjen lever i nuet och orkar inte se framåt.
– Vårt liv står på stand by. Det är Louise 24 timmar om dygnet. Vi gör inga resor, kan inte ens planera någon semester. Det är här och nu. Det är tur att vi är två. Den här situationen har svetsats oss samman.

Samtidigt blir Monica och John allt mer isolerade och deras arbetsliv och karriärer påverkas eftersom ingen av dem vågar byta jobb. Men hon understryker hur viktigt hon tycker att det är att de gör rätt med Louise nu.
– Hon kommer att lära sig strategier för att hantera sin autism. Bara vi föräldrar gör allting rätt nu, så vet jag att hon kommer att få ett bra liv med jobb och barn och familj. Men det kommer att vara en krokig väg. De flesta med autism kan leva ett normalt liv.

 

Våren innan Thereses Kärrmans son, Erik, började i första klass fick han en adhd-diagnos. Han hade svårt att reglera sitt humör och svårt att sova. Nu är han tio år gammal och vill men kan inte gå till skolan.

Det är de krav som ställs på honom och skolmiljön, som gör att det inte fungerar i skolan för Erik.
– Han kan inte hushålla med sin energi under dagen och har ingen känsla för tid. Man skulle kunna beskriva hans adhd som en oförmåga till volymkontroll. Han får episka raseriutbrott, sängkläderna rivs ut, möbler välts och saker går sönder. Han sparkas, bits och slåss. Han har nära till självhat, eftersom han vet vilka krav som ställs på honom och han skäms när han misslyckas, säger hon.

 

I början fungerade skolan tack vare duktiga lärare, som lät Erik sitta längst fram i klassrummet. Det lärde sig att de kunde behålla hans uppmärksamhet genom att småprata och klappa på honom. Det fungerade fram till halva 2:an. Då orkade han inte vara i klassrummet längre och fick i stället börja i en grupp med färre elever och två lärare.

I och med att de flyttade till Södertälje fick Erik byta skola och där trivs han inte, eftersom skolan enligt Therese inte alls har mött Eriks behov.
– Jag bar Erik till skolan men han rymde därifrån när jag väl fick honom till klassrummet. Andra dagar bröt han ihop i hallen och sa att han bara vill dö. Många dagar blåvägrade han. Samtidigt vill han gå till skolan för att vara som andra barn men han orkar inte det.

Just nu kommer en lärare hem till Erik en halvtimme fyra dagar i veckan. Målet är att väcka Eriks lust att lära.

Therese har flera olika utbildningar bland annat som socionom och sommelier. Hennes nuvarande jobb på en restaurang i Gamla Stan är mestadels administrativt mellan varven har hon kunnat jobba hemifrån och jobba flexibla arbetstider. Nu är hon dock heltidssjukskriven på grund av utmattning.

– Det är inte så lyckat. Jag känner mig stressad för att jag sviker min kompanjon och över hur det ska fungera för restaurangen framöver. Jag blev anställd på restaurangen för att avlasta min kompis när jag råkade vara arbetslös. Men som läget är nu med mitt utmattningssyndrom och med Eriks situation, vilka typer av jobb kan jag söka i framtiden? säger Therese.

 

Dessutom har hon det svårt att få ihop tillvaron ekonomiskt.
– Som läget är nu förlorar jag 6 000 kronor i månaden på att vara sjukskriven. Jag har inte varit hos tandläkaren på länge och skulle behöva byta glasögon. Utan Martin skulle jag inte gå runt, samtidigt är det så att om jag hade vetat att det skulle ha bli såhär dåligt, då hade vi inte flyttat ihop. Det fungerade ju bra för Erik där vi bodde tidigare och det är jätteköer till resursskolorna här.

Erik kan få plats i en resursskola till hösten och Therese hoppas att han ska få det stöd som han behöver där och att restaurangen där hon jobbar inte har blivit såld, så hon har ett jobb att komma tillbaka till när hon blir frisk.
… …

Johan Pettersson bor i Varberg med sin familj, sambon Sarah och deras tre barn åtta, tio och tolv år gamla. Johan jobbar heltid som kommunikatör på Ringhals och Sarah äger en tygaffär, där hon jobbar deltid.

Alla tre barnen har särskilda behov. Den äldsta sonen, som är tolv år och skulle ha gått i 6:an men har inte gått i skolan sedan höstterminen i 2:an. Då hade han en förstående rektor, en specialdresserad läshund och en kunnig specialpedagog. Så gick rektorn i pension, läshunden togs bort och pedagogen var ledig under två veckor. På grund av de förändringarna tappade sonen förtroendet för skolan och har inte varit där sedan dess.

Han har en autistspektrumdiagnos, ADD, och en språkstörning som gör det svårt för honom i sociala situationer. Hans handikapp innebär bland annat att oskrivna sociala spelregler måste förklaras och tränas. ADD:n gör att han har svårt att göra något konstruktivt av sina idéer.
– Han saknar inre motivation och har svårt att göra det som förväntas av honom. När han ska göra något måste man få honom att tro att det är hans egen idé att han ska göra något dessutom gör språkstörningen att han saknar verbala nyanser, säger Johan.

Vad gör han under skoltid?
– Tre dagar i veckan kommer det en pedagog hem under två timmar och annan tid spelar han tv-spelet Minecraft eller Fortnite och han tillverkar saker med sin 3D skrivare. Han har ett socialt liv via webben, även på engelska, vilket han har lärt sig utan att få en enda engelskalektion.

Även mellansonen har en autistspektrumdiagnos. Dessutom har han ADHD. Han vill inte gå till skolan men gör det fortfarande.
– Tidigare fick han raseriutbrott flera gånger om dagen men vi vuxna har lärt oss att ge honom ett lågeffektivt bemötande hemma och vi har tagit bort så många saker som möjligt som stressar honom. Det som gör honom mest stressad är dock skolan och det kan vi inte ta bort. Därför har vi jobbat mycket med att försöka få skolan att förstå hur han fungerar och vad han behöver.

Den yngsta sonen går i en montessoriklass men även han har det svårt i skolan. Han har ADHD, en språkstörning och verbal dysplaxi, som gör det svårt att höra vad han säger.
– Han gråter och skriker varje kväll när det är dags att gå och lägga sig för att han vet att det är skola nästa dag och han gråter på morgonen när det är dags att åka till skolan.

Att ha ett jobb att gå till är väldigt viktigt för Johan och barnens mamma Sarah. Hon har i perioder jobbat hemifrån men tyckte att det blev för isolerat för henne. För att kunna styra sina arbetstider och för att komma hemifrån och träffa andra människor köpte hon en tygaffär.

– Vi kan ju inte ta emot besök hemma eftersom barnen inte klarar av för många människor och vi kan inte tacka ja när vi blir bortbjudna; barnen följer inte med. Om vi inte jobbade skulle vi bli helt socialt isolerade, säger Johan.

Förra året flyttade familjen in i ett nybyggt hus som är anpassat för barnen. Dessutom ligger huset så nära Johans arbete att han kan hämta mellansonen på skolan och sen gå tillbaka till jobbet. En annan orsak till att det har funkat med jobbet är förstående chefer och möjligheter att flexa och att jobba hemma.

Läs också: "Vi kände oss som dåliga föräldrar"

Arbetsmiljö

Civilsamhället: En av tre förväntas jobba helg och kväll

Fattigdom, svält och krig tar inga pauser. Men det måste anställda inom ideella organisationer och föreningar göra ibland. En utmaning för de fackklubbar som försöker styra upp engagemanget.
Lina Björk Publicerad 27 mars 2024, kl 06:03
När engagemang blir övertid. Anställda inom civilsamhället ser sitt jobb som meningsfullt och har ett stort engagemang. Men det skapar också gråzoner för när arbetsdagen är slut.
Foto: Shutterstock

De jobbar med katastrofer, olyckor och kriser. Unionen har 22 000 anställda inom civilsamhället. Många hittar sina drömjobb i organisationer som jobbar för demokrati och gemenskap. Men engagemanget har en baksida. Anställda som förväntas jobba kvällar och helger, många gånger gratis. Och en fritid som flyter ihop med arbetstiden. 

Shade Jalali
Foto: Camilla Svensk

– Det som utmärker anställda inom civilsamhället är engagemanget, de ser sitt jobb som meningsfullt. Men det skapar också gråzoner för när arbetsdagen tar slut. Man brinner för sina frågor, säger Shadé Jalali, utredare på Unionen, som skrivit en rapport om civilsamhället som arbetsplats. 

I den svarar hälften av de tillfrågade att de arbetar mer än sin avtalade arbetstid varje månad. En av tre förväntades dessutom jobba kväller och helger. Lika många har svårt att få tid för återhämtning. 

– Det skiljer sig lite beroende på organisationens storlek, ju större desto proffsigare. På mindre föreningar blir gråzonerna tydligare kring förväntningar att ställa upp utanför arbetstid. 

 

Ledarskap en utmaning 

Lönerna inom civilsamhället är generellt lägre än för andra tjänstemän inom privat sektor. En utmaning här är förväntningarna från allmänheten – tjänstemän med höga löner sticker i ögonen på bidragsgivare som vill se sina gåvor gå till andra saker än organisationens anställda. Samtidigt kan föreningar inte fungera utan anställda tjänstemän som arbetar med föreningens frågor. 

– Här handlar det om transparens, att visa hur pengar används och till vilka saker. Jobbet kanske är ett kall, men det måste också vara ett konkurrensmässigt jobb, som lockar de mest kompetenta medarbetarna, säger Shadé Jalali.

Efter stress och arbetsbelastning uppges chef och ledarskapsfrågor vara den största arbetsmiljöutmaningen i Unionens rapport. Det har flera orsaker. Var femte person i rapporten uppgav att deras närmaste chef var en förtroendevald. Alltså en person som många gånger väljs in i organisationen på grund av sitt engagemang i föreningens frågor, snarare än viljan att arbetsleda kanslipersonalen. Det skapar chefer som inte har koll på arbetsmiljölagstiftning eller arbetsrätt. 

– Ofta brinner cheferna lika mycket för jobbet som de anställda och då är det svårare att dra gränser. 

 

Oro för framtiden bland anställda

Unionen efterfrågar en professionalisering av sektorn, där det alltid finns anställningsavtal, att man följer arbetsrätten och arbetstidslagen. Att det finns en tydlig skiljelinje mellan betalt och ideellt arbete på alla arbetsplatser samt att de arbetsgivare som tar emot statliga medel för anställningar, som exempelvis lönebidrag, ska ha kollektivavtal. 

I årets rapport ställde Unionen en fråga om ekonomi och möjligheten att utföra de projekt man vill. I en politisk tid där mindre offentliga medel ges till civilsamhället blir fler organisationer beroende av enskilda bidragsgivare. Det har skapat en oro bland anställda. 

– Det har skett stora förändringar på kort tid och många anställda är oroliga över framtiden. Många organisationer vet inte om de kommer att finnas kvar om några år. 

Arbetsmiljö

Anställda på Synskadades riksförbund: ”Folk är rädda”

De jobbar för att synskadade ska må bra och få samma rättigheter som andra. Men innanför organisationens väggar finns larm om kränkningar och vuxenmobbning. 
Lina Björk Publicerad 25 mars 2024, kl 06:02
Fyra siluettfigurer framför Synskadades Riksförbunds kontor.
Larm om dålig arbetsmiljö på Synskadades riksförbund - anställda vittnar om tystnadskultur och kränkningar. Foto: Mats Thorén/Colourbox.

Allas lika värde och delaktighet i samhället är hjärtefrågor för Synskadades riksförbund (SRF). Inom organisationen är upplevelsen en annan. Det som signaleras utåt motsvaras inte alltid av arbetsmiljöklimatet på kansliet, enligt flera källor som Kollega talat med. 

I januari skickades en tillbudsanmälan till arbetsgivaren som rörde stress, kränkningar och trakasserier av en av kansliets medarbetare. Det är en av flera anmälningar som gjorts. 

– Vi försöker att göra våra jobb, samtidigt som vi har en ledning som inte lyssnar på ett ord vi säger. Den psykosociala arbetsmiljön är katastrofal, säger en medarbetare som vill vara anonym.

Kollega har varit i kontakt med flera medarbetare på Synskadades riksförbund, i flera delar av organisationen. Samtliga vill vara anonyma då de är rädda att bli utsatta för repressalier om de medverkar i media. 

Hotades med uppsägning

Händelsen som tillbudsanmälan handlade om utspelade sig på ett möte. De två medarbetarna som var där trodde att det skulle handla om arbetsmiljön på kansliet. I samband med att en ny chef skulle tillsättas hade man haft möten om spelregler på arbetsplatsen och ord som tillit och rättvisa hade kommit upp. Det var detta som skulle diskuteras, trodde medarbetarna. 

Istället informerades det om att eventuell arbetsvägran skulle leda till en erinran och är grund för uppsägning. 

– Det var helt otroligt. I stället för att ta kritiken om dålig arbetsmiljö på allvar så lades ansvaret på medarbetarna. Det var obehagligt och oproffsigt, säger en anställd. 

Det är inte den enda händelse som anmälts. Ytterligare anmälningar har gjorts inom förbundet. De har medarbetarna ännu inte fått någon återkoppling kring. 

Den anmälan om bland annat kränkning som skickades till HR-avdelningen utreddes, men lades sedan ner. Det gick inte att bevisa att några kränkningar skett i lagens mening.

Anställda har varit i kontakt med företagsvården för att hantera ilska och frustration. I ett mejl som Kollega tagit del av föreslås att en medarbetare ska få stöd med tre saker: Tips och verktyg för att koppla bort jobbet, strategier för att hantera ilska och ledsenhet på ett konstruktivt sätt och slutligen att hitta acceptans för den chef och ledning som hen har. 

– Det är härskartekniker. De vill inte ha någon som sitter och gråter på möten, det blir så dålig stämning, säger en anställd. 

Tystnadskultur och utfrysning

De anställda som Kollega pratat med vittnar om en tystnadskultur på Synskadades riksförbund. Kritik får inte framföras i grupp och den som kommer med negativa synpunkter straffas på olika sätt: undanhålls information, blir av med arbetsuppgifter eller blir utfryst. 

För några år sedan samlades kollegor för fika en gång om dagen, pratade om livet och jobbet. Nu värmer de sin matlåda och äter på rummet. 

– Folk är rädda för de ser vad som händer när man säger ifrån. Arbetssituationen blir outhärdlig och då är det lättare att vara tyst, säger samma anställd. 

Organisationen har en visselblåsarfunktion, men den kanalen har medarbetarna inte vågat använda. Enligt personalhandboken har den gått till HR, men detta har senare reviderats. Nu ska den gå till en extern part, för att till slut hamna hos SHR:s jurist.

– Det har varit oklart vem som äger kanalen. Så det blir senare ett utpekande än ett larm, säger en anställd. 

Synnedsättning skapar inlåsningseffekt

På Synskadades riksförbund i Stockholm jobbar ett 50-tal medarbetare. Många av dem har någon form av synnedsättning. Det skapar en inlåsningseffekt, menar en medarbetare som kollega pratat med. 

– Vi som har synnedsättningar har begränsade möjligheter på arbetsmarknaden. Det går inte bara att säga upp sig. Men det blir en arbetslivsexistentiell kris att uppleva den här på sin egen organisations arbetsplats, säger en medarbetare. 

Anställda har efterfrågat en medarbetarundersökning, där kritik skulle kunna lyftas fram anonymt. En sådan skickades ut i början av mars i år. Resultatet kommer sedan rapporteras till de anställda.

2021 beslutade kongressen, det högst beslutande forumet för föreningens medlemmar, att kansliet skulle stå mer självständigt från styrelsen. Sedan dess har problemet tilltagit enligt de anställda, för att cheferna är dåligt utbildade kring arbetsmiljö. 

– Det var som att hissa segel på en båt, men glömma bort att sätta dit roder och kunnig rorsman, säger en anställd.

Kanslichefen: Vi genomgår en förändringsresa

Ulrika Norelius, porträttbild.
Ulrika Norelius.

Unionenklubben och kanslichefen känner inte igen bilden av en tystnadskultur på Synskadades riksförbund. Däremot är organisationen inne i en förändringsprocess som har orsakat oro, enligt ledningen. 

Den senaste tiden har det skett förändringar på Synskadades riksförbund. Dels blir ledarhundsverksamheten statlig från och med 1 april och kommer att flytta till Myndigheten för delaktighet, vilket skapat en del oro. Dels har man börjat se över arbetssätt inom organisationen. 

– Tidigare har anställda jobbat väldigt självständigt. Nu har vi börjat jobba mer projektorienterat. Det ställer krav på kommunikation och att man talar om var man befinner sig och det tycker några medarbetare har varit jobbigt, säger Ulrika Norelius, kanslichef på Synskadades riksförbund. 

Hon anser inte att det finns en tystnadskultur på Synskadades riksförbund, men tycker att det är tråkigt att det skickats en kränkningsanmälan mot en person i chefsposition och två tillbudsanmälningar rörande arbetsmiljön. 

– Vi utredde dem utifrån de rutiner vi har och kom fram till att ingen kränkning hade skett i lagens mening. Men att någon upplever sig som kränkt på arbetsplatsen är minst lika allvarligt. Vi har tagit fasta på det och företagshälsovården är inkopplad och de inblandade parterna går i samtal för att få bättre förutsättningar att förstå varandra.

Klubben ser allvarligt på anmälningarna

Sofia Abrahamsson, porträttbild.
Sofia Abrahamsson.

Sofia Abrahamsson är arbetsmiljöombud på SRF och Jimmy Pettersson är vice ordförande i Unionenklubben. De ser allvarligt på anmälningarna men tycker ändå att det skötts bra. 

– Det är ett sundhetstecken att anmälningar om felaktigheter faktiskt görs. Sedan är det förstås tråkigt att någon upplever sig felaktigt behandlad, säger Jimmy Pettersson. 

På kansliet finns en arbetsmiljökommitté som har möten en gång i månaden. Man har även avstämningar med Unionenklubben minst varannan vecka. Varje torsdag har hela arbetsplatsen möte, där frågor kan lyftas och dryftas. 

– Vi jobbar väldigt systematiskt med arbetsmiljön. Både på gruppnivå och i stöttning av enskilda medarbetare, säger Sofia Abrahamsson. 

Har klubben medarbetarnas förtroende?

– Ja generellt skulle jag säga det. Att vi har blivit valda förutsätter att vi har visst förtroende. Sedan kanske det går upp och ned från enskilda medarbetare, men vi försöker verkligen göra vårt bästa, säger Jimmy Pettersson. 

Jimmy Pettersson.
Jimmy Pettersson. Foto: SRF.

Medarbetare upplever trakasserier, mobbning och utfrysning trots att ni jobbar med arbetsmiljön. Vad ska ni göra åt det?

– Vi tar det på allvar och kommer att jobba vidare för att komma till rätta med det. Samtidigt kan jag konstatera att vi har låg personalomsättning och trygga anställningar. Men med det sagt är vi inne i en förändringsresa och det kommer att ta tid. Och vi har en bit kvar, säger kanslichefen Ulrika Norelius. 

Hon får medhåll av Jimmy Pettersson. 

– Vi måste titta på varför sådana här situationer uppstår. Jag tror att under en förändringsprocess har arbetsgivaren och medarbetare olika syn på hur saker ska göras och vi måste hitta en balans i det. 

Synskadades riksförbund (SRF)

  • Bildades 1889 under namnet De Blindas Förening.
  • Är en ideell intresseorganisation för och av synskadade.
  • Har 11 000 medlemmar, varav 8 000 själva har synnedsättningar.
  • Rikskansliet har cirka 50 anställda. 
  • Består av ett riksförbund, 23 distrikt och 129 lokalföreningar.