I den uppmärksammade boken Arbetets mening lyfter David Eklind Kloo frågan om vad vi egentligen gör på jobbet – och vad jobbet gör med oss.

Han har intervjuat både arbetare och tjänstemän om hur de upplever sina jobb och beskriver utifrån det hur våra arbeten påverkar våra liv. Många gillar sina jobb – men många vantrivs också, bland annat för att de tvingas utföra uppgifter som egentligen inte behövs eller för att de känner sig reducerade till robotar.

I en av intervjuerna säger en ingenjör att hon bara lägger en femtedel av sin arbetstid på roligt och kreativt arbete – resten på rutinartade, monotona arbetsuppgifter.

Varför en bok om arbetets mening?
– Därför att vi pratar för lite om det. Vi pratar för lite om arbetet överhuvudtaget – men när vi gör det handlar det bara om hårda villkor som lön och anställningsvillkor och att arbetsmiljön ska vara säker. Men arbetets innehåll, vad vi ägnar våra liv åt, diskuterar vi nästan inte alls.

– De hårda villkoren ser vi som något som vi ska hantera gemensamt, medan att ha ett stimulerande och meningsfullt jobb ses som individens problem. Men om det är själva jobbet det är fel på är inte mycket vunnet – ur ett samhälleligt perspektiv – om någon byter från ett meningslöst jobb och det tas över av någon annan. Jag är intresserad av hur vi kan hitta verktyg för hur vi tillsammans kan förbättra arbetslivet.

Vems ansvar är det om ens jobb inte är utvecklande?
– I dag organiserar vi arbetet utifrån att ekonomisk vinst är den övergripande drivkraften. Det sätter gränser för vilket värde arbetet kan få. Dessutom är produktionen ofta storskalig. Och ju mer storskalighet, desto otydligare riskerar ens egen roll att bli. Många upplever att deras kompetens inte nyttjas fullt ut.

– Men det finns också en politisk dimension. När det är brist på arbetskraft räcker det inte att locka med lönen, då blir även arbetets innehåll viktigt. När det är överskott på arbetskraft blir det lättare för arbetsgivare att strunta i innehållet. I det avseendet finns ett politiskt ansvar att arbeta för full sysselsättning.

Vilket ansvar har fackförbunden för arbetets innehåll?
– Det borde vara en självklar facklig uppgift. Det fanns en tid när den frågan stod högt på den fackliga agendan. När vi hade full sysselsättning arbetade facken för att arbetet skulle vara något mer än en inkomst. Sedan 1990-talskrisen, när arbetslösheten sköt i höjden, har frågan fått mindre uppmärksamhet. Som medlemmar i ett fackförbund har vi kommit överens om att inte konkurrera med andra genom låga löner eller genom att utsätta oss för fara. Det vore rimligt att inte heller låta företagen konkurrera genom att låta sina anställda utföra nedbrytande arbetsuppgifter.

Och arbetsgivarna?
– Även arbetsgivarna borde vara intresserade av de här frågorna. Om tillfredsställelsen och engagemanget ökar, ökar också lönsamheten, och sjukfrånvaron minskar. Det finns mycket att vinna på att ta tillvara människors potential. Inte minst i Sverige där utbildningsnivån är hög. Vår konkurrensfördel måste vara att ta tillvara människors kompetens.

För många betyder arbetet väldigt mycket. Har vi för höga förväntningar på vad arbetet ska tillföra våra liv?
– En del skulle säkert vara förtjänta av att låta arbetet ta lite mindre plats i livet. Men om jobbet bara ska vara en källa till försörjning borde vi i så fall jobba så lite som möjligt och leva huvuddelen av våra liv utanför arbetet. Samtidigt vill människor att deras jobb ska vara utvecklande. Vi investerar så mycket tid och ansträngning på våra arbeten.

Tycker vi att våra jobb är utvecklande?
– Många tycker det. Men en tredjedel av alla som arbetar svarar att arbetet inte gör deras liv bättre, bortsett från lönen. En orsak kan vara att man tvingas utföra meningslösa uppgifter. Det kan också vara så att arbetet man utför har en tydlig nytta, men att man känner sig som en robot och reducerad på sin identitet. Någon annan har bestämt hur arbetet ska utföras. Det är nedbrytande att bli så distanserad från sitt jobb. Alla arbetsuppgifter kan inte vara roliga, men det betyder inte att arbetet i sin helhet behöver vara nedbrytande eller meningslöst.

Hur ser du på framtiden – kommer fler att känna att arbetslivet är meningsfullt?
– Utvecklingen kan gå åt båda hållen. Politiken genomsyras av ett liberalt perspektiv och skillnaden i de politiska synsätten är alltför små. Vi ser inte nedbrytande arbetsuppgifter som ett samhällsproblem som orsakar vrede, utan som ett individuellt ansvar. Det ligger på varje individ att hitta det bästa äldreboendet, den bästa förskolan, den bästa skolan. På samma sätt ligger det på varje individ att hitta det bästa jobbet.

– Facken måste våga peka på att det här är ett samhällsproblem och kräva förändringar. Kanske har pandemin gjort oss mer öppna för det perspektivet. Jag tror att det är viktigt att flytta beslutsfattandet nedåt i organisationerna. Människor gör inte meningslösa uppgifter om de själva får bestämma över sitt arbete.