Kerstin Forsberg är förskolelärare i Stockholm. Hon skulle antagligen kunna göra en lysande karriär som facklig ombudsman efter år av svettiga förhandlingar med företagsamma ungar som inte alltid är överens med vad motparten vill.
Mycket av den konfliktlösning som hon tillämpar dagligen på jobbet går att använda på vuxna som råkar i luven på varandra eller surar i allmänhet. Många gånger handlar det om att bekräfta någon, att se och höra.
Men det är trots allt skillnad mellan barn och vuxna säger Kerstin
- Barn är alltid barn. De är omedelbara och reagerar direkt, barn kan ofta inte härbärgera ilska. Men i vissa situationer blir en vuxen som ett barn, det inre barnet tar över. Det händer mig också.
Vem föredrar du att hamna i konflikt med, en bestämd treåring eller en ilsken 40-åring?
- Det beror på hur stor 40-åringen är. Nej, men så klart att jag hellre möter en treåring. Deras ilska är ofta enkel. Vuxna bär på så mycket annat, det är mer komplicerat och så kan de ju bli aggressiva. Sen är barn gulliga...
SÅ HANTERAR DU DEN SOM...
... ogillar förändringar?
- Jag bekräftar: "Jaha du vill inte göra det här för att det är jobbigt. Jag förstår." Och plötsligt är barnet med på tåget, barn är flexiblare. Vuxna däremot vill inte tappa ansiktet. Då får man vara diplomat, föreslå att vi kan prova och om det inte fungerar så gör vi något annat. Det är ingen idé att köra på i tufft tempo, utan ta ett steg i taget.
... jämt ska vädra sitt missnöje?
- Jag ignorerar det beteendet hos barn. De får sitta och sura själva. Så tycker jag man ska göra med vuxna också. Låt beteendet stanna där det är.
... alltid "bossar"?
- Man får ta dusten med ledartypen. De måste få mothugg och få höra att det kan finnas personer i gruppen som inte orkar ta konflikten med den som bossar. Det här ligger på chefens bord (dvs den som har uppdraget att leda) men ledartyper är svåra att handskas med.
... är blyg?
- Blyga måste få känna trygghet. Jag försöker alltid stärka självkänslan hos dessa barn. Jag peppar, "du kan, jag hjälper dig, vi testar". Så är det med vuxna också, vi behöver känna oss trygga. Prata mycket med personen. Ha en dialog på tu man hand, inte i en grupp. Och ha tålamod.
... tappar humöret?
- Jag bekräftar ett ilsket barn. Säger "jag ser att du arg men nu håller jag dig" eftersom fysisk kontakt från en vuxen som inte är arg lugnar. En vuxen som tappar alla spärrar, där har det inre barnet tagit över. Bekräfta ilskan, be denne att ta ett steg tillbaka, lugna sig och prata om saken. Det är ingen idé att diskutera med en jättearg människa. Men som chef ska man också påpeka att det är obehagligt när personen far runt och skriker så där.
... aldrig kommer överens med någon annan?
- Det sägs ju att lika barn leka bäst, jag tycker det är tvärtom. Lika barn är ofta jämnstarka och har därför ofta svårt att se sin roll i sammanhanget. Vem ska bestämma? Vem ska ha leksaken? Så kan det vara med vuxna också. Vi får lära oss att välja våra krig. Barn måste dessutom få "cred" ibland för att de protesterar. Vuxna får lära sig att backa eller så är det bara att tugga i sig. Som chef får man ju lägga sig i om det inte går att lösa.
