Arbetsmiljöombuden, AMO, eller skyddsombuden som de också kallas, har inte ansvar för arbetsmiljön på ditt företag. Men de har makten att säkerställa att arbetsgivaren faktiskt tar sitt ansvar. Ett slitigt men betydelsefullt uppdrag, särskilt i coronatider.
– Det är annorlunda nu helt klart. Framför allt då många frågor och funderingar från medlemmar kommer fram då man springer på varandra i korridoren och det gör vi inte längre för alla sitter ju hemma och jobbar, säger Sussi Larsson, som är arbetsmiljöombud på grossistföretaget Menigo.
Läs mer: Arbetsgivarna ska bli bättre på arbetsmiljö
Samtidigt har arbetsmiljöarbetet fungerat bra under pandemin. Bland annat tecknade företaget tidigt ett avtal med en stödlinje, dit de anställda kunde ringa om de hade frågor eller kände sig oroliga till följd av virusspridningen. Medarbetarna fick också möjlighet att plocka hem teknisk utrustning och kontorsmaterial.
– Det enda arbetsgivaren inte stod för var transporten, men om man hade tillgång till en lastbil så kunde man i princip plocka med sig hela sin arbetsplats hem. Det fanns tidigt en förståelse för vilket stöd medarbetarna behövde.
Unionen har totalt 8 167 förtroendevalda som är huvudskyddsombud, arbetsmiljöombud eller regionala ombud. Själv tog Sussi Larsson på sig uppdraget lite av en slump. När företaget skulle flytta från gamla till nya lokaler erbjöd hon sig att vara ansvarig för de husfrågor som kom upp efter flytten. Det debatterades högt och lågt om möblemang, dålig luft, ergonomi, och kaffeautomater. När det gått en tid så hade Sussi kommit in så mycket i arbetsmiljöfrågorna, att när frågan kom var det lika bra att fortsätta.
– Men jag är också en person som brinner för rättvisa, allas lika värde och att de anställda mår bra, så det var naturligt att jag tog mig an rollen, säger Sussi Larsson.
Läs mer: Anställda drabbas när arbetsmiljön prioriteras ned
Ylva Harnesks uppdrag startade med ett fall. För många år sedan, då hon började jobba på telekombolaget Teleperformance snubblade hon på en sladd och föll illa. Men ingen gjorde något, så hon låg kvar. Sedan låg hon kvar lite till.
– Jag blev chockad att ingen reagerade. Efteråt var det heller ingen som visste hur man skulle göra, var det skulle rapporteras och hur det skulle förebyggas i framtiden. Så då tänkte jag så här kan vi inte ha det.
När Unionen besökte arbetsplatsen lite senare och föreslog att de anställda skulle starta en klubb så räckte Ylva upp handen och tog på sig uppdraget som arbetsmiljöombud. Något hon aldrig har ångrat, trots att det ibland stormar en del.
– Det ligger ju lite i uppdraget. Många tycker att jag är skitjobbig, att jag tjatar men då påminner jag dem om hur det var innan vi hade klubb och inflytande. Nu har vi samverkan, får information om saker som är på gång. Det gör stor skillnad att tänka på arbetsmiljön, men visst görs mycket jobb i det tysta, säger Ylva Harnesk.