Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Få anmäler sexuella trakasserier till facket

Bara en femtedel av alla som blir utsatta för sexuella trakasserier på jobbet talar om det för sin arbetsgivare och ännu färre går till facket. Det visar senaste Trakasseribarometern.
Johanna Rovira Publicerad
Man lägger sin hand på kvinna vid kopiator.
Det är nästan lika många män som kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier, men förövaren är oftare man. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Det är färre som uppger att de blivit utsatta för sexuella trakasserier på arbetsplatserna nu än när förra Trakasseribaromentern gjordes 2020, konstaterar Kantar Public som står bakom undersökningen. En av tio har blivit sexuellt trakasserad på jobbet under de senaste 12 månaderna jämfört med 14 procent för två år sedan.

Men när de 7 000 yrkesverksamma som deltagit i undersökningen fått frågan om de utsatts för sexuella trakasserier under det senaste året är det bara drygt två procent som de facto svarat ja.

Malin Grundqvist

 Sexuella trakasserier är ett begrepp som är abstrakt och behäftat med skuld och skam, tröskeln att erkänna att man har blivit utsatt är hög. Därför behöver vi också mäta konkreta beteenden som är att betrakta som sexuella trakasserier och räkna med dem i resultatet, säger Malin Grundqvist, projektledare och analytiker för Trakasseribarometern, en gemensam kunskapssatsning från bland annat näringsliv och organisationer.

Pandemieffekter

Malin Grundqvist kan inte slå fast att problemen med sexuella trakasserier faktiskt minskat sedan Metoo för snart fem år sedan, utan menar att det behövs fler undersökningar över tid för att se om minskningen är bestående och inte bara en effekt av pandemin.

  Att färre än tidigare uppger att de utsatts för trakasserier i senaste undersökningen kan till stor del förklaras med att de jobbat hemifrån under pandemin.

Drygt hälften av alla som utsatts för sexuella trakasserier har dock svarat att övergreppet skedde på jobbet under arbetstid, oftast av en kollega. Även bland dem som jobbat hemifrån under pandemin finns det anställda som utsatts för sextrakasserier på konferenser och afterwork till exempel, men också i digitala sammanhang, alltså fått oanständiga förslag eller bilder via mejl, chatt eller sms.

Det är nästan lika många män som kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier, men förövaren är oftare man. Av de utsatta har en av tio kvinnor och hälften av alla män trakasserats sexuellt av en kvinna.

Tystnadskultur råder än

Om man blir utsatt för sexuella trakasserier håller man vanligtvis tyst om det. Bara en av fem berättar för sin arbetsgivare vad de varit med om och så få som fyra procent tar kontakt med facket eller sitt skyddsombud.

Den största anledningen till att man inte berättar om trakasserierna för någon är att man själv inte tycker att övergreppet var allvarligt nog - kanske för att man är osäker på var gränsen går för vad som betraktas som sexuella trakasserier.

Det näst vanligaste svaret på varför man håller tyst är att man inte känner tillräckligt stort förtroende för någon för att berätta.

  Tystnadskulturen är oförändrad sedan Metoo. Vi behöver mer forskning om hur man kommer till bukt med den och mer kunskap för att se om de insatser som ändå görs har någon effekt eller inte, säger Malin Grundqvist. 

Dessa beteenden är sexuella trakasserier:

  1. Ovälkommen beröring av sexuell art som upplevts kränkande
     
  2. Olämpliga närmanden av kollega/kollegor i sociala nätverk 
     
  3. Trots att du redan har sagt nej, fått upprepade förslag om att träffas på ett sätt som inte upplevts vara av ren vänskaplighet

4. Ovälkomna mejl/sms från kollega av sexuell art som upplevts stötande

5. Någon som, på ett sätt som du upplevt sexuellt stötande, visat delar av sin kropp för dig

6. Sexuella inviter för att du ska få fördelar i ditt arbetet

7. Försökt tvinga sig till sexuell handling med dig

8. Någon som visar bilder av sexuell natur på ett sätt som varit oönskat

9. Någon som försökt tvinga sig till en sexuell handling när du sovit/varit påverkad av alkohol/droger

10. Någon som tvingat sig till sexuell handling med dig

Källa: Trakasseribarometern

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Våga fråga om självmordstankar

Vi måste våga prata om självmord och psykisk ohälsa för att minska stigmat. Våga fråga varandra om hur vi mår. Alternativet är tystnad – och den kan vara livsfarlig. Det menar psykologen Anna Lagerblad.
Petra Rendik Publicerad 10 september 2025, kl 15:00
Psykologen Anna Lagerblad
Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder och går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra, anser psykologen Anna Lagerblad. Foto: Privat /Stina Stjernkvist/TT

Varje år avslutar cirka 1 500 personer sina liv. Ungefär lika många försöker begå självmord men överlever. Många fler tänker tanken. Psykisk sjukdom, depression, ångest och kritiska livshändelser som skilsmässa, uppsägning, ekonomiska svårigheter eller sjukdom ökar risken för suicid.

För den som aldrig drabbats av psykisk ohälsa kan det vara svårt att förstå hur någon självmant vill dö. Önskan att överleva är stark hos oss människor, det krävs mycket för att gå emot den kraften, förklarar Anna Lagerblad, psykolog på Capio Ångest och Depression i Stockholm.

– Men när någon mår så pass dåligt kan självmord uppfattas som en lösning på problemen. Det är den deprimerade hjärnans logik, men det är också en permanent lösning på temporära problem, säger Anna Lagerblad.

Inom psykiatrin pratar man ibland om den suicidala krisens tre O:n. Den psykiska smärtan är så pass outhärdlig att man helt enkelt inte står ut längre.

– Det andra är att problemen känns ofrånkomliga, du ser ingen lösning. Det tredje är att lidandet känns oändligt, du tappar hoppet och ser ingen ljusning i tunneln, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar i arbetsför ålder

Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder. Långt ifrån alla är sjukskrivna, utan man går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra.

– Kollegor följer varandra över tid och kan upptäcka förändringar i beteendet. Vid en depression är det också vanligt att isolera sig. Kanske är arbetskamraterna de enda man faktiskt träffar, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar syns inte på utsidan men det finns tecken att vara uppmärksam på. Kollegan kanske börjar dra sig undan fikaraster, har svårare att klara av sitt arbete, har humörsvängningar och mycket korttidsfrånvaro.

Vad kan man som kollega göra då?

– Fråga: ”Hur mår du? Jag saknade dig på fikat i dag.” Var modig och fortsätt fråga om magkänslan säger att det är något som inte stämmer. Ta dig också tid att lyssna utan att döma eller komma med lösningar, säger Anna Lagerblad.

Rädsla att prata om självmord

Det finns en rädsla att det skulle kunna vara farligt att prata om självmord för att det skulle trigga personen att ta sitt liv. Men det är i själva verket tvärtom, studier visar att det i stället kan förebygga självmord.

– Är man deprimerad smalnar perspektivet av. Att då få sätta ord på sitt mående och formulera sig inför någon utomstående kan ge större perspektiv och distans.

Ska jag fråga om kollegan funderar på att ta sitt liv?

– Det kan vara lite svårt att göra om man inte står varandra nära. Huvudansvaret för det ligger på vården. Har man tankar på att ta sitt liv är det ett tecken på allvarlig psykisk ohälsa som kräver professionell behandling, säger Anna Lagerblad.

Som kollega och ännu mer som chef kan du däremot hjälpa personen att söka vård eftersom det kan vara jobbigt att ta det första steget. Och som chef har du ett ansvar både för att förebygga psykisk ohälsa och för att stötta medarbetare som likt Malin i artikeln här intill återvänder till jobbet efter självmordsförsök och längre sjukskrivning.

Tystnad på jobbet kan vara livsfarlig

Som chef kan du också tänka på vilket klimat som ska råda på arbetsplatsen, tycker Anna Lagerblad. En trygg miljö signalerar att vi är här för att göra vårt jobb, men vi är också människor och livet kan slå hårt mot oss alla. Det är inget skamligt som måste döljas eller tystas ner.

– Chefer behöver bli bättre på att våga ta obehagliga samtal. Det duger inte att som chef vara rädd för att prata om psykisk ohälsa för då uppstår en tystnad som i värsta fall kan vara livsfarlig.