Vår resa i migrationslandet Sverige börjar i Strängnäs. Där möter jag 17-årige Isac, som jag är ombud för. Isac kommer från Eritrea, en av världens hårdaste diktaturer. De flyktingar som tvingats återvända har fängslats och försvunnit. Därför utvisar Sverige inte längre någon till Eritrea – i princip. Praktiken är inte samma som principerna.

Statistiken för 2013 visar att var tredje eritrean som lyckats ta sig till Sverige ändå inte fick asyl.

Isac kallas till ”samtal” på Migrationsverkets kontor i Örebro. Eftersom varken myndigheten, kommunen eller boendeföretaget ordnar resan så kör jag Isac dit. Handläggaren säger att hans fingeravtryck finns i ett polisregister eftersom han greps i Österrike.

Sverige avvisar nästan alla som råkat fastna och bli registrerade i något annat EU-land, enligt den så kallade Dublinförordningen. Under 2013 avvisades över 9 000 personer av den anledningen. EU-domstolen beslutade dock i juni 2013 att barn inte får skickas tillbaka, de har rätt att få sin asylansökan prövad i Sverige.

Jag har inget svar. It is not fair.

Isac är omyndig och jag säger att han kan vara säker på att få stanna. Men så kallas han till Migrationsverkets kontor i Uppsala, för att hans ålder ska utredas. Det visar sig bli ett förhör där en handläggare hävdar att Isac är minst 18, det vill säga vuxen. Efter flera timmar svarar han fel på frågan om vilket år han började skolan. Förhörsledaren fastslår att han är 18, en ”bedömning” som inte går att överklaga, och som innebär att han ska avvisas.

Officiell vision: ”Vi på Migrationsverket är stolta över att kunna välkomna människor till Sverige. Du som vill göra en ansökan kan förvänta dig ett vänligt bemötande.”

Isac undrar också varför just han inte ska få stanna i Sverige när så många andra får det. Jag har inget svar. ”It is not fair.”

Under 2013 beviljades mindre än hälften av flyktingarna asyl. Av de som fick uppehållstillstånd i Sverige var bara var fjärde asylsökande. Faktum är att de som fick tillstånd att komma hit av ”arbetsmarknadsskäl” var fler.

På ett tåg möter jag Ahmed som kommer från Syrien, och har tagit sig hit genom en livsfarlig resa som tog tre månader. Han satt sedan ensam i en lägenhet i Eskilstuna ett halvår innan han fick börja lära sig svenska. Nu har han permanent uppehålls­tillstånd och arbetstillstånd. Han har lyckats få jobb som chaufför till en avtalsenlig lön, 20 000 kronor per månad före skatt. Men arbetsgivaren kräver att han ska jobba 12 timmar om dagen. Han är medveten och stark, så han säger upp sig och börjar jobba hos en kompis som har skomakeri i Stockholm. Han vill absolut inte leva på bidrag, säger han.

I genomsnitt tar det sju år för flyktingar och deras anhöriga att komma ut i det svenska arbets­livet. I många fall har det tagit ett antal månader innan de ens fått börja läsa svenska och än längre tid att få studera andra ämnen.

I ett restaurangkök i Stockholm diskar en färgad man i 40-årsåldern. Han kommer från Somalia men vill inte säga sitt namn, för han har inget arbetstillstånd. Den svenska kvinna som jobbar med honom säger att hon har dåligt samvete, för han har en familj att försörja men får bara 50 kronor i timmen, hälften av hennes lön.

Det har länge diskuterats att asylsökande borde få arbetstillstånd i ett tidigt skede, bland annat i en statlig utredning från 2010. Av någon anledning har inga politiska beslut fattats ännu.

På ett hotell i Göteborg städar Irma från Ukraina. Hon har anställts av ett svenskt företag och fått arbetstillstånd på tre månader, som hon hoppas ska förlängas. Hon säger att hon får 500 kronor per dag.

Arbetstillstånd beviljas sedan 2008 till männi­skor från hela världen om en arbetsgivare i Sverige skriver under en ansökan och bekräftar att det finns ett jobberbjudande med rimliga villkor. Några kontroller av de verkliga villkoren görs inte. Största gruppen 2013 var thailändska bärplockare.

I Visby möter jag Ivo som håller på att måla vita väggar i ett bostadsrättshus. Han är egentligen utbildad ingenjör men i Lettland är det ont om jobb. Han säger på engelska att han inte är bra på att måla men att han är mycket billigare än svenska målare. Han får 100 kronor i timmen.

För EU-medborgare, schweizare och norrmän går det bra att komma till Sverige och jobba utan tillstånd. Det finns också särskilda gräddfiler för japaner, kanadensare under 30 och vissa yrkesgrupper som radioanställda, gästforskare och specialister i internationella koncerner.

Jag möter åter Isac som nu lever gömd på hemlig ort. Han har ingen rätt till bidrag och vill väldigt gärna hitta ett svartjobb. Han frågar mig varför det är så olika regler.

Jag är inte rekryterad för att vara expert på det här området.

Jag tar med mig frågorna till Norrköping där Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson sitter. Han säger att han inte känner till de olika reglerna för visum och arbetstillstånd.

– Jag är inte rekryterad för att att vara expert på det här området, säger Danielsson som tidigare var chef för Säpo.

Ni beskriver själva uppdraget som att det är positivt på att människor kommer hit, vi ska välkomna dem. Är det så?

– Ja, det är en lång tradition att vi har ett öppet land. Vi välkomnar människor som vill besöka, bo eller söka skydd i Sverige.

– Prövningen är en juridisk prövning. Alla får ju inte tillstånd, statistiskt är det bara 30 procent som får asyl, med undantag för de senaste åren då de varit fler.

Är det inte motsägelsefullt att ni å ena sidan säger att ni välkomnar att människor kommer hit å andra sidan så får de flesta asylsökande avslag?

– Vårt uppdrag har vi från politiken och vi måste följa de lagar som gäller. Och även när människor får avslag så är det så att de allra flesta väljer att återvända självmant. Resten överlämnar vi till polisen, men det gör vi inte direkt, utan det är ett antal återvändande­samtal som har föregått ett sådant beslut.

Finns det ett tak för hur många människor Sverige kan ta emot?

– Det är en politisk fråga. Men vi kan inte sätta ett tak för antalet som vi beviljar asyl om de har asylskäl. Den reglerade invandringen kan politiken dock välja hur man vill reglera, till exempel anhöriga, vilka krav man ställer.

Migrationsverket avgör enligt Dublinförordningen om man ska skicka asylsökande tillbaka till annat EU-land eller om deras ansökan ska behandlas här.

– Det bygger på att EU-länderna solidariskt ska ta hand om de asylsökande. Sedan kan det vara så att det inte fungerar i ett visst land, som Grekland, och då får vi göra undantag. Men vi agerar utifrån de lagar och förordningar som gäller.

Men verkets handläggare kan göra en åldersbedömning som blir helt avgörande?

– Vi har en långtgående undersökningsplikt och vi erbjuder en medicinsk åldersbedömning i de fall åldern bedöms som osäker. Åldersbedömningar är en komplex fråga där vi är beroende av andra aktörers kompetens.

Jag berättar om Isac som inte erbjöds någon läkar­undersökning eftersom handläggaren tycktes ha bestämt sig från början att han var vuxen.

Jag frågar om personalen riskerar att bli avtrubbad. Anders Danielsson säger att verket har 4 000 anställda och att det är svårt att få alla att agera som han skulle önska. Han talar om slumpvisa kontroller och om planer på kompetensutveckling.

– Som medarbetare och chef på Migrationsverket måste man dela våra värderingar. Annars ska du inte jobba här.

Jag berättar om Ahmed som blev sittande sex månader i en lägenhet. Anders Danielsson känner till att det finns en risk att asylsökande blir passiviserade. Han talar om olika aktörers ansvar; arbetsförmedling, kommun och Migrationsverket. Anders Danielsson säger att man måste se över hela migrationsprocessen.

– Det gäller att se helheten och göra en systemanalys. Men den enskilde måste också ta sitt ansvar.

Vi strävar mot vinn-vinn.

Migrationsminister Tobias Billström tar emot i sitt stora varma rum på Rosenbad. Jag berättar att när jag lyssnat på honom har jag fått en bild av Sverige som bussigast i världen. Han värjer sig mot det uttrycket.

– Migrationen sönderfaller i olika delar. Vi skiljer på fyra grupper: asylsökande, arbetskraftsimmigranter, anhöriga samt studenter, företagare och turister.

– Asylsökande kommer och söker skydd utifrån internationella regler och lagar, som vi måste följa. När det gäller arbetskraftsinvandrare gör vi ett val när vi låter dem komma hit, utifrån arbetsmarknadens behov.

Anledningen till att vi låter människor komma hit och jobba är alltså inte att vi är bussiga, utan att vårt land tjänar på det?

– Vi strävar mot vinn-vinn.

Du talar ofta om att andra EU-länder bör ta emot fler flyktingar. Det innebär att du vill att Sverige ska ta emot färre?

– Nej, Sverige behöver inte göra mindre men de andra behöver göra mer.

Låt mig nämna ett exempel: en 17-åring från Eritrea som kom hit för att han ville studera och sedan arbeta, men Migrationsverket bedömde att han var 18 och beslutade att avvisa honom.

– Det finns massor av människor som kommer hit med drömmar. Om de får stanna beror på de lagar som gäller. Men man har alltid rätt till en asylprövning, oavsett vilket EU-land som gör den, och man har rätt till skydd.

Det är stora skillnader. Till exempel har inte Österrike principen att ge asyl till människor från Eritrea, vilket Sverige har.

– Ja, det finns helt klart skillnader, men vi arbetar för ett EU-gemensamt asylsystem med så likartade bedömningar som möjligt.

Kan du förstå att det blir motsägelsefullt att vissa får komma hit och arbeta, men de som flytt hit och som också vill arbeta, de får bara stanna om de har asylskäl.

– Det är inte det vi diskuterar. Om du kommer som asylsökande så lägger du som en grund för din ansökan om uppehållstillstånd att du har ett skydds­behov. Om du kommer som arbetskraftsinvandrare så kommer du med avsikten att arbeta. Det är nöd­vändigt att skilja de kategorierna åt.

Varför är det så olika regler beroende på olika yrken och nationaliteter?

– Hur menar du att de är olika?

Till exempel får en artist stanna två veckor, en busschaufför tre månader.

- Det finns en praxis inom EU och ett gemensamt viseringssystem. Det pågår ett harmoniseringsarbete. Jag förutsätter att detta ständigt diskuteras på EU-nivå.