Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

"Jag tänkte att så länge jag försöker så kommer jag att bli bättre"

Linda Svensson, Anita Täpp Publicerad

 "Jag hade redan provat att jobba som telefonförsäljare. Det var ett riktigt skitjobb. De första tio försäljningarna var enbart provision. Från elva sälj skulle man få timlön. Jag sålde ingenting. Det kostade mer att parkera bilen än jag fick i lön.

Jag hittade det här jobbet som eventsäljare i Platsbanken. Det gav ett seriöst intryck. Jag blev kallad till intervju och fick jobbet. Jag kände mig lite utvald.

Man började med en halvdagsutbildning, jag vet inte om vi fick betalt eller inte. Jag tror inte det. Det var en väldigt motiverande utbildning om säljtekniker, engagemang och hur man fångar intresse. Första arbetsdagen delades vi in i grupper som skulle sälja åt olika uppdragsgivare. Jag hamnade i en grupp som skulle sälja åt en hjälporganisation. Det kändes bra.

Man var tvungen att ha minst ett sälj varje dag för att få grundlönen - 400 kronor om dagen. Hade man mer än tio sälj per vecka fick man bonus. Jag vet bara en kille som kom över tio sälj. Hjälporganisationen ville ha två sälj per säljare och dag. Jag låg under det, och jag var ändå en av de duktiga.

Vi tog upp med företaget att vi ville ha en annan stege för lön och provision, men de verkade inte intresserade. Jag brukade kanske få ihop sju åtta sälj i veckan, men alla räknades inte. Det var en åldersgräns på 25 år, om kunderna var yngre än det så räknades det inte.

De peppade oss mycket i början. Då trodde jag fortfarande att det var seriöst och att jag skulle kunna göra ett slags minikarriär och bli till exempel teamledare. Jag tänkte att så länge jag försöker så kommer jag att bli bättre.

En dag ringde de och frågade om jag ville ut och resa, för det hade jag sagt när jag började. Jag fick två timmars betänketid, annars skulle chansen gå till någon annan.

Första veckan var bra, sedan började vi glida ifrån varandra i gruppen. Då skulle vi åka till ett annat ställe. Det var bara jag som hade körkort, så jag fick köra hyrbilen. När vi kom till campingen där vi skulle bo vägrade de låta oss hyra stuga där. De sade att vårt företag redan hade en skuld på 700?000 kronor. Vi ringde kontoret som till slut ordnade plats åt oss på en annan camping. Den dagen vände hela min bild av företaget. I början hade jag försvarat det när mina föräldrar frågade. Men nu såg jag hur dåligt organiserat det var. Det kändes inte som att de brydde sig så mycket om oss.

Det gick åt mycket pengar när vi var ute och reste. Man fick ju betala all mat själv, och man kan inte ta med sig matlåda när man står i köpcentrum eller på gator i tolv timmar. Det blev pizza eller hamburgare till lunch.

Jag märkte att jag verkligen gick back. Jag tjänade inte lika mycket som jag gjorde av med. Så jag ringde kontoret och bad dem skicka en ersättare. Den jag pratade med blev jättearg. Jag ringde facket och frågade om de hade rätt att hålla kvar mig där, och det hade de tydligen eftersom jag hade skrivit på ett avtal. Samtidigt tryckte de på från kontoret. De ringde och sade att vi var tvungna att skärpa oss och göra klart det här uppdraget. När vi kom hem sade jag upp mig.

Jag ångrar inte att jag jobbade där, men man ska vara medveten om att de bara vill tjäna pengar. Och det gör de genom att utnyttja unga. De lockar folk med att man kan tjäna mycket pengar. Vi skulle utan problem kunna tjäna mellan 25?000 och 30?000 i månaden sade de. Jag gick back med 8?000 på de här två månaderna." 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmarknad

”Jag är trött på att bli uppsagd” – spelutvecklaren som vill lämna dataspelsbranschen

Efter decennier av tillväxt i dataspelsbranschen har kurvan vänt. Många sägs upp och i regel innebär det utköp. ”Jag är trött på att bli uppsagd och vill lämna branschen”, säger Arend Stührmann, uppsagd för fjärde gången.
Sandra Lund Publicerad 22 januari 2026, kl 06:01
Arend Stührmann står mot en grå vägg och blickar in i kameran. Han bär svarta glasögon och svarta kläder, och ser allvarlig ut.
Arend Stührmann har arbetat i dataspelsbranschen i över 15 år och i flera länder. Efter upprepade utköp vill han nu stanna i Sverige – men överväger att lämna branschen. Foto: Åke Ericson

Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.

– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.

Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.

Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt. 

Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.

Utköpt för andra gången 

Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.

Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.

I början av året var det dags igen. 

Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.

Välfärd lockar många i dataspelsvärlden

Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.

– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.

Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.

Nu har det mattats av.

 

 

Arend Stührmann i lång svart läderrock promenerar ut ur bild. I bakgrunden syns en tegelvägg med stora fönster.
Arend Stührmann har jobbat i dataspelsföretag i hela världen, och mönstret med att bli uppsagd när produkten är klar är globalt. Nu vill han stanna i Sverige. Foto: Åke Ericson

Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.

Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.

Utköp döljer krisen i statistiken över uppsägningar

Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.

På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.

– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.

Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.

Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.

– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.

 

Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.

Kan man säga nej till att bli utköpt?

– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.